Hon bär sin karriärkarta på ryggen. Det medfarna glasfiberfodralet till Linnea Olssons cello kan läsas som en turnéplan för de senaste åren. Här sitter backstagepass till Ane Brun-konserter, kollegan som hon spelat med i sex år, andra från Moseley Folk Festival, Kulturbolaget i Malmö jämte klistermärken från Frida Hyvönen- och Nina Kinert-spelningar som hon medverkat på.

Linnea Olsson började spela cello i stråkensembler redan i musikskolan hemma i Halmstad. Men den klassiska musiken har aldrig lockat henne mer än ”popdrömmarna”.

– Man kan ju undra varför jag fortsatt att spela cello i alla år, men jag gillar instrumentet helt enkelt, inleder hon när vi ses i ett folktomt Södra teatern vid Mosebacke.

– Jag har undervisat i klassisk musik, men alltid spelat pop i olika band. Redan på gymnasiet startade jag och tre andra tjejer ett coverband, jag spelade elbas då, oftast på sommarpubar.

Linnea Olsson har försörjt sig på sin cello sedan hon gick ut Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, men först nu, bokstavligen, som soloartist: En knippe låtar, cellon, en digital Line 6-box och en liten Voxförstärkare är hennes sällskap på scen.

– Det här är så i början för mig. Jag kommer säkert ta in fler musiker framöver – gärna trummor och kör till exempel. Och jag blir mer och mer sugen på att börja skriva texter på svenska också.

Att spela med och mot sig själv i loopar och ekande våglika slingor har hon experimenterat med sedan 2005 när hon bildade Lovemaster med sångerskan Maria Andersson på musikhögskolan. Inspirationen kom då från svenska electroduon Midaircondo. När Linnea Olsson för två år sedan började skriva låtar på egen hand kom det ”ut en massa låtar väldigt snabbt”. Hon bestämde sig för att också framföra dem själv.

– Modigt? Nja, de första gångerna som jag spelade live ensam så kände jag mig faktiskt lättad över att jag inte hade någon att förstöra för mer än för mig själv (skratt). Det var ... jätteskönt. Det är ju inte alls samma ansvarstagande som när man spelar i ett band. Men många tycker att det ändå låter mycket om mig – fast det är ju tack vare det digitala delayet säger hon och nickar mot den gröna effektboxen på golvet intill cellon.

Vad har varit de avgörande inspirationskällorna för skivan?

– Midaircondo har mest varit en teknisk inspiration, hur de jobbar med elektroniken. I övrigt har väl allt som jag lyssnat på genom åren betytt en del för min skiva. Förr var det mycket Björk, Kate Bush älskar jag, Radiohead också och så förstås sådant som Beatles, Paul Simon, Beach Boys... Jag vill att min publik ska vara glad när den går ifrån konserterna, glada och uppfyllda. Så som jag själv vill känna efter en spelning.

”Ah!” rymmer elva lätt drömska sånger med ett textgemensamt: Rastlöshet. Den krypande känslan av att inte alldeles säkert veta vart man är på väg i livet och varför.

– Jag tror att många känner att man vill ha något, men vet inte säkert vad det är. Jag har alltid varit sådan, jag vill vidare, hela tiden.

Vad gör du härnäst?

– Turnerar och fortsätter att skriva låtar. Det här är ingen engångsgrej. Fast hur jag ska ta det här soundet vidare är jag inte säker på än. Men jag gissar att det blir mer och större.