Gaspard Augé och Xavier de Rosnay är sjaviga på det där oemotståndligt franska vis som sipprat ned genom generationer parisiska musiker: från Serge Gainsbourg och Charles Aznavour till Sébastien Tellier. Det är något med det lite flottiga håret, med tomrummet i luften där cigarretterna borde ha varit om vi inte hade befunnit oss i en svensk ljus och fräsch hotellobby. Xavier de Rosnay smiter i väg strax före intervjun för att prata i telefon; de sista detaljerna kring skivomslaget ska godkännas. När vi väl sätter oss ned för att prata är det mest Gaspard Augé som svarar på frågorna. Han talar för dem båda, alltid med ett självklart ”vi” i stället för ”jag”, medan Xavier de Rosnay nickar tillbakalutat i stolen bredvid.
”Audio, video, disco” är deras andra album, men ända sedan Justice slog igenom 2003 med remixen av Simians låt ”Never be alone” har de släppt en stadig ström av ep och singlar. Barnkörsdängan ”Dance” från förra skivan gav dem ett brett genomslag och nominerades till flera amerikanska Grammypriser samt belönades som bästa video på MTV:s europeiska prisgala 2008. Men på nya albumet har de gått åt ett lite annat håll, råare och med ekon av 1970-talets proggrock.
– Elektronisk musik brukar vara för natten, för staden. Vi blev förförda av idén att göra en elektronisk skiva för dagtid och landsbygd, en mer rå och sparsmakad skiva som inte var så glittrig. Vi ville åstadkomma en känsla av kraft utan att vara aggressiva. En mjuk kraft. Det vi gillar med rockmusik är att man kan lyssna på den i hörlurar och känna närheten, som att du befinner dig i samma rum. Elektronisk musik är ofta gjord för större, mer högljudda miljöer, säger Gaspard Augé.
Har ni tagit med er skivan ut på landet och provlyssnat?
– Inte än. Det är ett problem: det är en skiva man ska lyssna på när man kör bil, men vi har inga körkort.
Justice framstår ibland som närmast överdrivet konceptuella. Varje visuell detalj är uppenbart genomtänkt, på ett avsiktligt slarvigt sätt. På bilder poserar de medvetet icke-poserande med accessoarer såsom slapp cigarrett, skinnjacka, solbrillor, hårdrocks-t-tröja eller gammal tant. Och musikaliskt arbetar de också i allra högsta grad med koncept, berättar Gaspard Augé.
– Vi är inte jammande musiker, vi sätter oss inte bara ned och lirar. Först bestämmer vi ramverket för skivan, och sedan kommer vi fram till vilka beståndsdelar som behövs för att få det att fungera. Vi drar upp riktlinjer för varje spår och försöker utföra dem. Det låter kanske inte så sexigt, men det är så vi jobbar. Vi lider inte för musiken, utan det är väldigt pragmatiskt.
Bestämmer ni en särskild känsla för varje låt?
– Ja, naturligtvis. Men det är nästan alltid samma känsla, en blandning av epik och melankoli. Som om du vunnit kriget, men förlorat några av dina vänner. Segertåren som rinner ur ditt öga.
Ni har båda en bakgrund i grafisk design, och det låter nästan som om ni beskriver ett designprojekt när ni talar om musiken.
– Det är exakt samma sak. Grafisk design handlar inte så mycket om att kunna rita en bild, utan om att komma på en idé och förvandla den till en bild som passar ändamålet. Grafisk design är inte konst för konstens skull. Den metodologin ligger nära hur vi gör musik. Och sedan är musiken ju självklart ryggraden i Justice, men allt som omger oss är också viktigt. Omslag, det visuella, hur man paketerar sig själv.
Hur långt sträcker det sig? Är era frisyrer en del av Justice?
– Ja, per definition. Men vi har inte klippt oss eller genomgått plastikkirurgi för att se mer ”Justice” ut. Våra utseenden existerar redan, så vi får komponera och skapa runt dem.
Innan Justice började spela in sin nya skiva ägnade de nästan sex månader åt att inreda en ny studio. En lokal i London hyrdes för ändamålet, gammal utrustning och instrument såldes eller gavs bort och ny införskaffades, och konstföremål att ha på väggarna valdes med stor omsorg. Arbetsmiljön och omgivningen var en viktig del i den kreativa processen, berättar Gaspard Augé. Och när han beskriver studion framstår det som en blandning av pojkdröm och konstnärsateljé.
– Det var en enda stor röra. Vi hade statyer, målningar, våra gamla Marshallförstärkare som vi använder live. Det såg ut som ett tonårsrum om föräldrarna hade dragit på semester i två år och lämnat kreditkortet hemma.
Vad hade ni på väggarna?
– Tavlor. Jag antar att den viktigaste var ett porträtt av Tutankamon som vi köpte i en antikaffär i New York. Den målades på 1970-talet, och har visats på Museum of modern art i en vecka. Sedan togs den bort på allmän begäran, eftersom besökarna tyckte att den var så ful. Men vi tycker att det är en fantastisk målning.
Symboliserar den någonting för er?
– Ja, på vissa sätt gör den nog det. Man ska inte vara rädd för det som allmänt anses som fult, det kan tjäna ett syfte. När vi gör skivomslag, musik eller videor så är det inte viktigast att det blir vackert, utan att det ger uttryck för vår idé. I tecknade serier är det inte alltid det välritade som är bäst, utan det som passar historien. Det är samma sak med musik, och vi har aldrig varit intresserade av teknikaliteter. Teknik kan vara stilens fiende. Om du kan för mycket, och är för duktig tekniskt, hamnar själva musiken för långtifrån dina visioner.
Är ni rädda för att råka bli för skickliga av misstag?
– Alltid. Vi undviker kunskap. Jag försökte läsa en bok om musikteori en gång, men lade ifrån mig den efter några sidor. Musik är ju egentligen bara matematik, ett montage av frekvenser som låter bra tillsammans. Det är fysik, och det vill man inte veta. Det är som när man hör en låt och sedan lär sig spela den, och åttio procent av magin försvinner eftersom man vet hur den är konstruerad. Vi vill behålla förmågan att göra musik på ett instinktivt och naivt sätt.