Visaren på min hippiedetektor slår i taket. På gågatan i centrala Borlänge dansar ett gäng barfotabarn till en latinamerikansk panflöjtsorkester. Mot campingen vaggar en dreadlockad parad med halvslutna ögon, fjädrar fastsydda på batikkläderna, trummandes på congas. De sjunger Di Levas ”Vad är frihet?”. Kärleksgurun från Gävle uppträdde på onsdagen och hans ande hänger kvar i den dallrande heta luften.

En annan hippieikon står på den största scenen. Amerikanske Devendra Banhart har klippt av sitt långa hår men spelar fortfarande småpsykedelisk bluesrock, sävlig som om den filtrerats genom Grateful Dead-sångaren Jerry Garcias skägg. Banharts jammande är ändå uthärdligt jämfört med den kollektiva onani som pågår i Them Crooked Vultures, en så kallad supergrupp bestående av Josh Homme från Queens of the Stone Age, Dave Grohl från Foo Fighters och John Paul Jones från Led Zeppelin. Deras sammanlagda talang borde garantera storartad rock men trion verkar ha prioriterat att ha roligt tillsammans framför att skriva låtar. Den enda behållningen är att Grohl svettas, headbangar och hamrar på trumskinnen exakt som i ”Smells like teen spirit”-videon.

Lyckligtvis domineras inte torsdagen av amerikanskt gitarrunkande utan av svenska popelefanter som gett sig själva en snygg, elektronisk makeover. Robyn och Kent inleder sina respektive sommarturnéer på Peace & Love. Hennes sparsmakade scenshow och nya, dansorienterade repertoar skulle nog passa bättre på en klubb än i dagsljus framför 40.000 personer. Men Robyns blonda kalufs och pigga karisma har en lika entusiasmerande effekt som all världens pyroteknik. Det är omöjligt att slita blicken från henne och lika svårt att stå still. ”Let’s do this”, säger hon med ett stöddigt hiphoputtal som får repliken att låta som ”let’s doris”. Och så gör hon det. Bättre än någon annan.

Robyn ackompanjeras av två keyboardister och två trummisar som gör det syntetiska dunket fylligare och fetare. Hennes röst är inte riktigt på topp – kanske för att hon dansar så mycket att konserten efter ett tag förvandlas till ett gigantiskt Friskis & Svettis-pass. I ena sekunden gör hon Kate Bush-yviga pantomimposer, i nästa stretchar hon med en handduk slängd över axlarna.

Robyn spelar sex av åtta spår från nya ”Body talk pt 1” och sju äldre låtar varav flera remixas (”Be mine” framförs i en stötig electroversion, ”Konichiwa bitches” smyckas med pianoslingan ur The Cures ”Close to me”). Senaste singeln ”Dancing on my own” piskar upp en euforisk malström i folkmassan. En tjej med fuktig blick vrålar i sin mobiltelefon: ”Jag är kär i henne! Jag är så jävla kär!”

”Dancing on my own” hör till de mest gåshudsframkallande låtar som skrivits i det här landet. Det gör även ”Utan dina andetag”. Kents mest spelade b-sida tolkades av Lisa Nilsson i Konserthuset kvällen före prinsessbröllopet. Att gruppen inleder sin spelning med den visar att de tröttnat på mörkret som präglade vårens ”Röd”-turné. Det nya, hastigt utgivna, albumet ”En plats i solen” (på vars omslag ett kärlekspar vandrar hand i hand längs en strand) andas också optimism. I Borlänge väljer Kent discoljusa låtar som ”Skisser för sommaren”, Punks Jump Up-remixen av ”Vy från ett luftslott” och senaste singeln ”Gamla Ullevi”. Soundet är skimrande syntigt, mer Daft Punk än åttiotalsdepp.

Showen är inte lika noirfuturistiskt förtrollande som vårturnén. Men det går inte att klaga när Kent plockar godbitar från samtliga skivor utom ”Verkligen”. Fansen jublar när de spelar ”747”, som skippades i våras, och mina sneakersulor lyfter ett par centimeter under ”Töntarna” – vars electrobas endast överträffas av beatsen som horrorcorerapparen Tech N9ne spottar obsceniteter över några timmar tidigare.

När det blir dags för extranummer verkar Jocke Berg ha fått nog av det somriga myset. Han introducerar b-sidan ”M” med orden ”den här handlar om folksjukdomen cancer” varpå skuggorna sänker sig över kärleksfestivalen.