Patti Smith kan tala om valar, Ghandi och moder jord utan att låta som en hippie – vilket beror på att hon aldrig har varit en. Hon är en beatnik. I svart kavaj, cowboyboots och med böljande stålull på huvudet liknar hon en blandning av cherokeehövding och undergångspoet. Hon går direkt fram till scenkanten och tar en bild med en gammaldags polaroidkamera.

Självbiografin ”Just kids” har gett Patti Smith en renässans jämförbar med den som Mötley Crüe fick efter skrönorna i ”The dirt”. Boken säljs i souvenirståndet och giget genomsyras också av en litterär känsla. Patti sjunger ”In my Blakean years”, en hyllning till den romantiske poeten William Blake, och spottar slagord om fred och frihet med samma frenesi som sin gamle mentor Allen Ginsberg. Hennes kompband, lett av gitarristen Lenny Kaye, väver en skramlig ljudmatta under hennes imposanta stämma. Vi får höra alla klassiker utom ”Gloria”. Dessutom tolkar hon två favoriter: Rolling Stones ”Play with fire” och The O’Jays ”Love train”. Den sistnämnda discohitten borde Peace & Love-festivalen göra till sin officiella signatur.

Covervalen är inte lika lyckade hos den upptinade åttiotalsstjärnan Kim Wilde. Hennes ”Cambodia” må vara en syntklassiker men när hon ger sig på Erasures ”A little respect” och Depeche Modes ”Enjoy the silence” önskar jag att sjukstugan sålde cyanidkapslar. Wildes brutala Depeche-slakt får till och med Jerry Williams version av ”Personal Jesus” att framstå som inspirerad. Hennes röst är tunn och kraxig, vilket hon ber om ursäkt för, men ingenting förlåter det karaokemaskin-på-turisthotell-ostiga sound som hennes musiker orsakar. Till och med ”Kids in America” låter förfärlig.

Även Lily Allen ber om ursäkt för sin dåliga form. Hon har inte uppträtt live sedan i vintras och har problem med att balansera i sina decimeterhöga pumps. ”Dottningen av Myspace”, som hon kallades för fyra år sedan, spelar trivsam pop med inslag av ska, reggae och country. Hon känns lite som Robbie Williams: busig, söt, vardagligt brittisk och väldigt rekorderlig. Men den här kvällen är hon inte tillräckligt charmig för att maskera bristen på bra låtar. Det bränner bara till när fragment av drum’n’bass och dubstep kraschar in i de menlösa melodierna. Förhoppningsvis bejakar hon snart sin klubbiga sida.

Några som inte experimenterar särskilt mycket med sitt sound är The Hives. Men varför ändra ett vinnande koncept? Det enda som hänt sedan jag såg gruppen sist är att de skaffat uniformer med vita baskrar och knästrumpor. De ser ut som resultatet av en gangbang mellan Ludvig XVI och FN:s fredsbevarande styrkor. Bra låter de i alla fall – trots att ”Tick tick boom” och ”Two timing touch…” är minst sagt sönderspelade. Under spelningen slocknar två bokstäver i deras neonskylt och plötsligt har de fått ett nytt, ödesdigert namn: The Hiv.

Medan The Ark får 40.000 personer att bugga till sin glittriga musikalrock uppträder Anna von Hausswolff på Athena, en mindre scen byggd som en amfiteater. Dunket från de andra scenerna är nära att dränka hennes vemodiga låtar. Men det gör också att publiken samlas riktigt nära scenen och är andäktigt tyst för att uppfatta minsta pianoklink och varje soulig liten suck. Efter några låtar skruvar hennes gitarrist upp sin förstärkare och en trummis hamrar ordentligt i den ångestladdade ”Pills”. Det hårdare kompet passar Anna von Hausswolff oväntat bra. ”Jag trodde att hon gjorde house”, säger en lustigkurre bakom mig. Nej, hon gör olycksbådande vaggvisor – sånger om kriget som rasar inombords även när vi fått fred och kärlek.