Prishyllan i den stora Romlägenheten är nästan full. En lång rad italienska filmpris trängs med Grammy, amerikanska Golden Globes och så förstås den Oscar som kom så sent som 2007 som karriärpris efter fem lottlösa nomineringar. Morricone möblerar om i hyllan och säger triumferande:
– Det finns plats för fler!
Han syftar förstås på Polarpriset som han tar emot av kungen i Stockholm i morgon, måndag. Ett viktigt pris som han är oerhört glad över. Ingen annan italienare har fått det, konstaterar han lakoniskt.
Självförtroendet är det inget fel på hos denne 81-årige italienare som har ägnat hela sitt vuxna liv åt musiken. Att hans orkesterkompositioner, det som han själv kallar ”absolut musik” har fått komma i skymundan för den stora mängden filmmusik är han inte ledsen för. Han fortsätter dagligen med detta musikaliska växelbruk. Att skriva filmmusik är en stor förmån, förklarar han.
– Musik skall spelas. Nedtecknad på noter existerar musiken inte. Den har ingen mening om den inte når lyssnare. En filmkompositör är privilegierad. I några dagar sitter jag och skriver. Nästa vecka står jag i en studio och dirigerar min musik och kan sedan lyssna på den. Det ger mig uppmuntran och hjälper mig också när jag komponerar konsertmusik.
Morricone tar emot i den stora salongen smakfullt mixad med modern konst och antika gobelänger. Rummet känns mer som ett slott på landet, men utanför fönstret skymtar Piazza Venezia med Italiens nationalmonument. Vi är mitt i Roms centrum i ett renässanspalats på alla sidor omgärdat av en dånande trafik. Men Morricones musikaliska högborg är totalisolerad som en studio, när fönstren är stängda tränger inga ljud in.
Det är bara i Hollywoodfilmer som en kompositör sitter vid pianot med notpapper och klinkar fram en melodi. Det är oprofessionellt, menar maestro Morricone.
– Musiken föds i vår hjärna och vid skrivbordet, på samma sätt som när en författare skriver en bok eller en arkitekt ritar ett hus. Det startar med en idé och sedan behövs idogt arbete för att utveckla eller förstöra denna. Pianot behövs endast för en slutlig kontroll.
Det senaste tio åren har Morricone fått kultstatus. Konserterna där han dirigerar sin egen filmmusik drar utsålda hus på Roms auditorium. Men mer än något annat förknippas han med samarbetet med Sergio Leone. Det bitterljuva temat i deras sista samarbete ”Once upon a time in America” (1984), där Noodles (Robert De Niro) minns sin ungdom som gangster och där violinernas smäktande leder honom in i det djupa opiumruset, har blivit Morricones musikaliska visitkort.
Samarbetet med Leone inleddes på 60-talet, då tack vare honom den italienska spagettivästern blev en egen hyllad filmgenre med filmer som ”För en handfull dollar”, ”För några få dollar mer” och ”Den gode, den onde och den fule”. Morricones sätt att skriva och arrangera musiken i de här filmerna var revolutionerande.
– Jag var klasskamrat med Leone i Rom och när vi som vuxna återsågs blev vi mycket goda vänner. Bra filmmusik kräver dialog och samarbete. Att man vågar säga till varandra vad man tycker och inte kommer med falska komplimanger. Det kunde jag och Sergio.
Filmerna lyfte ytterligare tack vare Morricones musik. Han introducerade en lång rad ovanliga instrument som ibland var direkt invävda i handlingen.
– Musiken skulle ge Leones västernfilmer en viss ironi och en pikareskkaraktär.
”Harmonica – en hämnare” är ett praktexempel, där huvudpersonen (Charles Bronson) föredrar att spela munspel i stället för att tala. I ”Den gode, den onde, den fule” presterar Edda dell’Orso en helt ordlös sång. Till samma film skrev Morricone det berömda stycket som anspelar på prärievargarnas ylande.
– Detta sammanföll med en period då jag var särskilt intresserad av att introducera såväl vardags- som naturljud i min musik.
Ylandet var inte lätt att åstadkomma och blev till slut en kakofonisk mix av två olika flöjter, men det räckte inte. Då grävde Morricone fram en okarina, som använts inom den italienska folkmusiken; en italiensk version av en lergök.
Han ser pillemariskt nöjd ut när han berättar detta sittandes i den stora soffan. Ansiktet skiftar omedelbart karaktär när han talar om Leones sorti. Han dog 1989 mitt i natten i hemmet i en omedelbar hjärtinfarkt. Efter sig lämnade han ett ofullbordat mastodontprojekt om slaget vid Stalingrad; en film som han arbetade på i fem år. Först nu finns ett komplett manus. Oscarsvinnaren Giuseppe Tornatore håller på att försöka få filmen finansierad. Det är inte lätt och det lär inte bli lättare efter fjolårets flopp med den rekorddyra ”Baaria” till vilken Morricone skrev musiken. Morricone säger det inte rakt ut, men det är lätt att förstå att han mycket gärna skulle vilja skriva musiken till ännu en av vännen Leones filmidéer.
Morricones karriär har även varit mycket internationell. Han har skrivit musik till en lång rad Hollywoodfilmer och ofta lyckats behålla sin konstnärliga frihet. Till barnvagnsscenen (ett klassiskt Eisensteincitat från ”Pansarkryssaren Potemkin”) i Brian De Palmas ”The untouchables” lade Morricone till en speldosa för att dra ner på tempot mitt i klappjakten.
– Det gillade inte De Palma först. Jag övertygade honom. Sedan skrev han till mig och bad om ursäkt och i en intervju påpekade han att jag hade rätt.
Sonen Andrea Morricone – som gått i pappas fotspår, ofta komponerar de filmmusik tillsammans – kommer in och vinkar och låter förstå att vår musikaudiens måste ta slut. Men Ennio Morricone är på superhumör och tar oss med in i det allra heligaste: hans arbetsrum.
– Här har ingen journalist någonsin fått komma in, säger han, men jag undrar om det verkligen är sant.
Det stora rummet är proppfullt med musik och föremål. Grammofonskivor, cd-skivor, böcker, partitur och en rad instrument. Det stora skrivbordet är nästan helt täckt av perfekt ordnade högar. Mitt i bokhyllan sticker en komplett barockorgel fram, hämtad från någon av Roms kyrkor. På golvet i ett hörn står ett elektroniskt schackspel. Morricone är en hängiven schackspelare.
– Från mitt förra Stockholmsbesök för många år sedan minns jag de ljusa sommarnätterna och att många människor satt utomhus och spelade schack.
Han gör några snabba schackdrag och den datorprogrammerade motspelaren svarar omedelbart.
– Schack verkar ha att göra med musik. De musiker som spelar schack har en intuitiv förmåga för intressanta kombinationer. Titta bara på ryssen och musikern Mark Taimanov.
Maestro, att spela schack är alltså ett sätt att bli en bättre musiker?
– Inte alls. Musik kräver begåvning, möda och hårt arbete. På köpet kan man bli en duktig schackspelare.