Pojkbandsfabriken som tiden sprang ifrån

Vart tog alla pojkband vägen? De senaste årens tillfälliga comebacks av Backstreet Boys, Take That och New Kids On The Block har mest framstått som dödsryckningar. Pojkaktig charm har ersatts av gubbmagar och skrikande tjejpublik av nostalgisk tantpublik. Och någon nyrekrytering i genren kan man inte tala om.

Det kan delvis bero på att Lou Pearlman, nittiotalets stora pojkbandsmakare och mannen bakom bland annat Backstreet Boys och N’Sync, numera sitter bakom galler efter att ha hamnat i rättslig konflikt med alla artister han skapat. Men det har också att göra med skivbolagens ekonomiska situation. Utan massintäkter, inga Backstreet Boys.

Att sätta ihop sånggrupper med medvetet syfte att nå unga lyssnare är en gammal tradition, som hade en storhetstid på sextiotalet, bland annat med amerikanska soulbolag som Motown. På nittiotalet kom en ny våg. Pojkband och flickgrupper hopsatta av skivbolag dominerade listorna. Men nu vänder trenden igen.

– Skivbolagen kliver in senare i processen i dag, säger David Mortimer-Hawkins, talangscout, så kallad A&R, på Universal. Vi letar reda på artister som redan byggt upp en fanbase som vi kan jobba vidare på.

– Den yngre publiken har i stor utsträckning lärt sig att inte betala för musik, säger Klas Lunding, A&R på EMI. Därför går musik riktad mot en äldre publik bättre. I takt med den minskad försäljningen måste artisterna göra mer av det som vi gjorde åt dem förr. De måste utveckla och paketera sin musik själva. Vår roll blir mer att vara administratörer.

Inte bara A&R-rollen på skivbolagen, utan också situationen för klassiska managers förändras. Tomas Löw jobbar på managementbolaget Artisthuset och har bland annat EMD i sitt stall, Sveriges enda pojkgrupp just nu. Som producent av artister är han än så länge beroende av att samarbeta med de få stora skivbolag som finns. Trots att de är dåliga på att hänga med i utvecklingen.

– Globalt sett har popvågen avtagit, säger han. Precis som riskkapitalister är skivbolagen mer försiktiga nu med att investera i nya talanger, eftersom de inte kan vara säkra på att få tillbaka för sina investeringar. Själva skivan, eller inspelningen, är inte lika inkomsbringande som förr. Det har blivit allt viktigare med turnerandet och varumärket. Det här har gjort det svårt för skivbolagen att hänga med eftersom de bitarna alltid skötts av andra.

Det närmaste den klassiska skivbolagsmodell som Motown stod för som finns i Sverige i dag är musikbolaget Artist Company Ten. Det arbetar med alla led i en satsning, från upptäckt till internationell lansering. Ten drivs av Ola Håkansson, som också grundade Stockholms records på nittiotalet. Stockholm records affärsidé var att utveckla och lansera svenska artister för den internationella marknaden, till exempel Cardigans, A-teens och E-type. 2004 sålde Håkansson bolaget, för att förutsättningarna hade förändrats.

– För mig är det viktigt att vara nära artisterna, så som bolagen jobbade på sextiotalet. Till skillnad från dagens multibolag, så vill jag ha en familjekänsla. Stockholm records skulle följa artisterna i hela kedjan och ha en egen studio. Så när en samarbetspartner beslöt att bolaget skule förvalta musik i stället för att utveckla den, valde jag att sälja bolaget.

Håkanssons bild av skivbolaget i nära samförstånd med sina artister - han använder till och med ordet äktenskap - stämmer inte överens med hur många unga musiklyssnare tänker. Ord som "musikindustrin" och "produkt" har fått en mer negativ klang än någonsin. Många ser det som ren politik att lyssna gratis och använder musikens egenvärde, den konstnärliga aspekten, som argument för att inte betala. De skiljer alltså på artisterna/musiken och skivbolagen/pengarna. På så vis ligger skivbolagens egna produkter illa till.

Sveriges bästa exempel på en typisk skivbolagsprodukt är A-teens. Med dem slog Stockholm records två flugor i en smäll. Förutom att skivorna med A-teens sålde bra, så fick Abba-katalogen nytt liv. För att hitta några skönsjungande tonåringar till det färdiga konceptet ordnade skivbolaget audition på en dansskola.

Tomas Löw arbetade på Stockholm records på den tiden:

– Det stämmer att A-teens "skapades", säger han. Det visade sig fungera väldigt bra. Gruppen blev en mycket framgångsrik musikexport.

En sådan satsning skulle inte göras i Sverige i dag.

David Mortimer-Hawkins på Universal:

– Det var mycket längesedan jag hörde den typen av tongångar och diskussioner. Vi har inga sådana hopsatta projekt på gång.

Klas Lunding på EMI:

– Att själv skapa och sätta ihop en artist eller grupp, endast för att sälja skivor är fruktlöst i Sverige i dag. Jag känner inte till någon i branschen som håller på med sådana projekt. Jag tror inte det finns någon ekonomi i det.

Så vad har då en skönsjungande musikskoleelev för karriärmöjligheter?

– Den får väl söka till "Idol", eller satsa på utlandet. I Sverige är marknaden för inspelad musik numera för liten.

På listorna syns i stället allt fler artister av gör det själv-karaktär. Dessutom har musik från andra årtionden, mer obskyra genrer och fler länder större chans att slå i dag än tidigare.

Klas Lunding:

– De som gynnas av klimatet är multimedia-artisterna, de som är duktiga på mer än bara musiken. Men artister som är mer av specialister slås ut.

David Mortimer-Hawkins:

– Det finns en fördom om att sådant som ligger på topplistorna är plastprodukter. Men kollar du på vad som säljer i dag så är det genomgående klassiskt genuina artister med hög integritet. Det är sådana artister som folk tyr sig till allt mer.

Klas Lunding:

– Det är på sitt sätt kul att musikbranchen blivit en gigantisk lo fi-rörelse. Men problemet är att om en artist vill få resurser att utvecklas och ta ett steg vidare, så blir det svårt. Alla spelar i korpen, men ingen i elitserien.

En stor del av det traditionella skivbolagsarbetet med att ta fram en helt ny popartist har flyttats ut i etern. Därför använder sig Tomas Löw av "Idol" som en del i sina artistsatsningar. Till exempel hade han redan jobbat länge med Danny Saucedo, en tredjedel av EMD, innan Saucedo var med i "Idol". Medverkan i programmet var en välplanerad del i Löws lansering.

– Vi hade en stark idé om att vi skulle göra en danspopskiva med Danny. När han frågade vad jag tyckte om "Idol", så sade jag att han skulle göra det. I hans fall blev "Idol" bara en katalysator.

Att Löw sedan kunde få ihop en flickfavorittrio som EMD på köpet var en bonus.

– Att den typen av artisteri tas fram genom tv-produktioner i dag betyder inte att det har försvunnit. Det tar sig bara nya uttryck.

– "Idol" är en sak, säger Ola Håkansson. Det som har betydelse är vad du gör av det nyvunna kändisskapet efter programmet. Det svåra är att gå vidare, det är långtifrån alla som klarar det.
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut