Första vågen
Att sätta ihop sånggrupper som främst ska nå unga lyssnare är en gammal tradition. Sinnebilden för metoden är kanske Berry Gordy, Motown-bossen som testade samma låtar på olika artister, lät kids lyssna på dem i bilhögtalare för att se vad som kunde bli hits och slängde resten i papperskorgen.
Så arbetade de flesta skivbolag på femtio- och sextiotalet. Artisterna var entertainers som fick låtar skrivna åt sig. Stora sånggrupper var till exempel Temptations, Four Tops, Supremes, The Monkees (som lanserades via en tv-serie), Ronettes och Jackson 5.
Andra vågen
Lou Pearlman var manager åt flera av nittiotalets amerikanska pojkband.
Många av gruppernas hits skrevs av svenskar, till exempel Denniz Pop och Max Martin, och spelades in i Cheiron-studion i Stockholm.
Lou Pearlman snuvade nästan alla artisterna på pengar och sitter i dag i fängelse. Även England födde pojkband, med en något mer intellektuell touch än de amerikanska.
De största banden var följande:
New kids on the block (1984-1994)
Take That (1990-1996, återförening 2006-2009)
Backstreet Boys (1992-)
Boyzone (1993-2000)
N’Sync (1995-2000)
Spice Girls (1996-2000, återföreningsturné 2007)
Westlife (1998-)