Musik

Politik eller pengar – Beyoncés budskap delar världen

Modig politisk manifestation eller ett sätt att slå mynt av svartas historia? Beyoncés nya låt ”Formation” har hyllats, kritiserats och analyserats i veckan. DN:s Judith Kiros kapitulerar inför en motsägelsefull världsstjärna.

Okay, ladies, now let’s get in formation!” Uppropet är Beyoncés. Dansarna lystrar genast, ställer sig på rad, formar ett X. De rör sig bredvid och mot varandra, de lyfter på hakorna och sneglar ner mot kameran. Videon till den nya låten ”Formation”, regisserad av Melina Matsoukas, sprider sig som en löpeld över nätet. Folk beklagar sig på sociala medier: ”Jag som hade andra planer i dag!”

Dagen efter videosläppet uppträder Beyoncé med ”Formation” på Superbowls halvtidsshow. Dansarna lystrar igen, denna gång iklädda svarta baskrar och bodies som påminner om den revolutionära, afroamerikanska rörelsen Svarta pantrarnas uniformer. Efter uppträdandet höjer några av dansarna nävarna och kräver rättvisa för Mario Woods, en tjugosexårig svart man från San Francisco som sköts till döds av poliser i december förra året.

Beyoncés hittills kanske mest politiska ögonblick möttes, som förväntat, av både massiv kritik och enorma hyllningar. Videon och framträdandet var för politiska, ansåg vissa; det hela var en (dold, estetiserad) attack mot det amerikanska polisväsendet. Det var inte politiskt nog, invände andra – videon iscensatte och återvände till svarta amerikanska trauman, till stereotyper enbart för vinstens skull. Eller: nej, den var en tribut till södern och till svarthet, till den afroamerikanska befolkningens förmåga att resa sig ur askan, ur vågorna, ur döden, gång på gång.

Videon ”Formation” inleds med att den mördade New Orleans-personligheten Messy Mya snäser: ”Vad hände med New Orleans?” Frågan kastar oss in i en stad som lever med minnet av orkanen Katrina, en amerikansk söder vars förflutna ständigt tränger sig upp genom ytan. De döda, de som har gått förlorade, hemsöker videon och dess miljöer, tar sig uttryck bland annat i graffitin på väggarna: ”Sluta skjuta oss”.

I ”Formation” är orden inte en uppmaning, utan en order. Sluta skjuta oss. Ett barn i en huvtröja dansar framför lamslagna poliser (videon släpptes runt samma tid som Trayvon Martin, en mördad svart tonårig i huvtröja, skulle ha fyllt tjugoett år) och får dem att sträcka upp händerna. De kapitulerar inför hans livliga, levande kropp.
Beyoncé själv sitter bredbent på en polisbil som långsamt sjunker ner i de turkosa vågorna. Hon höjer handen och skryter om sin anknytning till den svarta södern, hur den har präglat henne: hon går fortfarande runt med chilisås i handväskan. Istället för att dö är hon här för att ”slay”, för att segra.

I ”Formation” rör sig svarta sydstatsbor i en sargad och lidande stad, genom kyrkan och ut på gatan, pojkar som långsamt vickar på höfterna framför spegeln. I håraffären står tre kvinnor i mörkret, en av dem håller i en peruk. Flickan till höger har puderblått hår. Hon skjuter skuggorna åt sidan.

Att tala om den amerikanska södern blir för Beyoncé givetvis också ett sätt att tala om de trauman som än i dag hemsöker det amerikanska samhället. Svartheten är ett av dessa trauman, förkroppsligat genom förtryck och slaveri, genom hela det rasistiska och kapitalistiska maskineriet. Just närvaron av det förflutna i nutiden är ett tema som återkommer i genren Southern gothic, populariserad av bland annat författaren Flannery O’Connor; där spelas det groteska, det förfallna och döende upp och ut i de södra staterna. I ”Formation” kliver Beyoncé in i de stora, anrika husen, iklädd avklippta versioner av Southern belle-kläder. Hon snurrar på ett spetsparaply och skiter i sina hatare.

Och någonstans där börjar jag undra: är detta ett ögonblick av triumf eller nederlag? Är detta ett sätt att undergräva makten eller ett sätt att bli den, att iklä sig dess (skadade, delvis omvandlade) attribut? För om Angela Davis och de riktiga Svarta pantrarna menar att ”rasism och kapitalism är oskiljaktiga” firar Beyoncé sina triumfer som svart kvinna i ett kapitalistiskt system.

Från ”Independent Women”, där hon påpekade att hon köper sina egna diamanter, till ”Formation”, där hon säger att bästa hämnden är (ekonomisk) framgång, står det klart: om du vill bli någon måste du tjäna pengar. Vad skulle egentligen de Svarta pantrarna tycka om att deras marxist-leninistiska och revolutionära gruppering nu används för att sälja in ett pro-kapitalistiskt meddelande? Borde en populärkulturell hyllning av svarthet också hålla den ideologiska linje den lånar av?

Jag är kluven. Å ena sidan: rättvisa åt Mario Woods, en skarp påminnelse om Katrina, en visuell mash-up av Kanye Wests skarpa ord på NBC:s välgörenhetsgala för Katrinas offer (”George Bush bryr sig inte om svarta människor”) och Maya Angelous ”Still I Rise”. Å andra sida: revolutionär frihetskamp reducerad till ytterligare en produkt på marknaden, svarta baskrar som plötsligt står för empowerment inom ramarna för systemet i stället för den internationella arbetarrörelsen och svart kamp mot kapitalet.

Men att se ”Formation” som ett politiskt nederlag är nog att ha en överdriven tilltro till vad en popstjärna kan eller bör göra i världen. Att förvänta sig att en miljonär ska göra någonting annat än hylla och upprätthålla det som gör henne till just en miljonär är, om något, naivt. Och att anse att ”Formation” är en politisk framgång, snarare än en symbolisk sådan, är även det att ha en tilltro till systemet jag saknar.

”Formation” centrerar och hyllar svarthet. Och Beyoncés make, Jay Z, donerar 1,5 miljoner dollar till Black Lives Matter och andra rättviserörelser via sin streamingtjänst Tidal. Samtidigt sjunger jag, för första gången, ”I like my baby hair with baby hair and afros”. Och samtidigt vill Beyoncé bli en svart Bill Gates.

Till slut kan jag bara kapitulera inför meddelandena, inför dansen, inför motsättningarna, och upprepa Beyoncés ord: ”You know you that bitch when you cause all of this conversation”.

För det gör hon. Det är hon.