Det rysk-georgiska schlagerbråket inför Eurovision Song Contest 2009 tog de politiska konflikterna kring tävlingen till en ny nivå, men det är absolut inte första gången politik letat sig in i Eurovisionsschlagern.
I 90-talets turbulenta Europa var deltagandet både stolt nationell identitetsmarkör och billig inträdesbiljett till den europeiska gemenskapen. Och sedan allmän telefonröstning infördes har de europeiska tv-tittarna med kuslig precision lyckats plocka segrare bland länder som står på tröskeln till stora omvälvningar – revolution, krig eller åtminstone medlemskap i EU.
2005 tvingades Ukraina skriva om sitt bidrag som ansågs vara en alltför tydlig hyllning till Ukrainas president Viktor Jusjtjenko. 2006 backade Serbien-Montenegro ur tävlingen (och delades kort därefter) sedan det montenegrinska pojkband som vunnit den nationella uttagningen buats ut av en serbdominerad publik som trodde på fusk.
Inför Euovisionfinalen i Belgrad ställde 2007 års segrare Marija Serifovic upp i valkampanj för serbnationalistiske presidentkandidaten Tomislav Nikolic, medan EBU nervöst talade om vikten av politisk stabilitet.
Inför Eurovision i Moskva övervägde Georgien att bojkotta tävlingen efter det rysk-georgiska kriget sommaren 2008. I stället skrev de låten ”We Don’t Wanna Put In”.
Enligt referensgruppen var de kaxiga raderna riktade mot den ryske premiärministern dock inte okej och uppmanade upphovsmännen att skriva om texten eller lämna in ett nytt bidrag. Georgien begärde omprövning men fick nej, vilket resulterade i att landet drog sig ur tävlingen.
Även Sverige hamnade i diplomatiskt gnabb efter skämtinslaget "Tingeling" under Melodifestivalen i SVT. Den ryska ambassadens talesman Anatoly Kargapolov ilsknade till och hotade med röstbojkott mot det svenska bidraget.