Roger Waters kommer till Stockholm med en ny version av ”The wall”. Trettio år efter premiären på den banbrytande rockshowen lovar han en mer politisk version.
Han framför ”The wall” i Globen den 4 maj nästa år. Då görs konserten med en teknik som inte var tillgänglig på 80-talet.
– Så det du kommer att märka är att vi har betydligt fler projiceringar än i den förra showen, säger Roger Waters, när DN träffar honom på ett hotell i London på torsdagseftermiddagen.
En av dessa projiceringar blir bilder av offer från krig och uppror, soldater och civila offer, som ska visas på den jättelika mur som byggs upp, sten för sten, under showen.
”The wall” är synonymt för allt som kan begränsa en människas frihet och som gör henne otrygg. Waters beskriver sig som en rädd ung man när han skrev ”The wall”. I dag är han inte rädd, snarare arg. Och det kommer att avspegla sig i den nya ”The wall”.
– Jag har gjort den mer politisk. Förut var ”The wall” en bild av mig instängd i något jag inte förstod. Nu har vi en situation där hela folk och nationer är instängda och lär sig fruktan och hat, menar Waters.
Kriget mot terrorn, den finansiella krisen och ojämlikheten i världen är några av de saker som gör honom förbannad. För Waters är dessa tillstånd exempel på hur starka grupper tjänar på att hålla människor rädda – vare sig det är stenrika storföretagsledare eller det militär-industriella komplexet.
– Kriget mot terror – det ju nonsens. Man kan inte kriga mot ett ord, fnyser han.
Men vad är då ditt svar på militant islam, till exempel?
– Visst är jag oroad över militant islam – men också över vad en handfull hedgefonder gör med alla våra pengar, svarar han.
– Den överväldigande majoriteten av muslimer är inte radikala. De vill också hitta en gemensam plats tillsammans med oss, säger han.
För Waters är sättet som den finansiella krisen i Europa kan lösas på ett exempel på omvärldens ledare kan handla i ett gemensamt intresse – att bryta ner den symboliska muren.
– Om vi i Europa kan hitta en lösning som är human och sedan finna en rimlig ekonomisk planering för att detta inte ska hända igen, så har vi kommit långt.
– Och ännu bättre om vi kan skapa en utrikespolitik som åtminstonde börjar reparera den skada som Bush, Blair och alla de andra neokonservativa ställt till med, tillägger han.