Musikjournalister beskylls ofta – med rätta – för att vara extremt ombytliga. Varje vecka är en ny låt världens bästa, alla kategorier, någonsin. Men en vanlig teori är åtminstone densamma sedan ett par veckor tillbaka: det svenska popåret tillhör en före detta rappare från Snook. Frågan är bara vilken av dem.

När Snook gick skilda vägar 2006 var det, enligt Oskar ”Kihlen” Linnros, för att de stod för långt från varandra musikaliskt (se DN 29/1). Linnros släppte för två veckor sedan sin solodebutskiva ”Vilja bli”, som fått strålande recensioner. Nu släpper hans gamla radarpartner Daniel Adams-Ray den första låten från sin kommande platta. Singeln ”Dum av dig” är en poppig historia som för tankarna till George Harrisons ”Got my mind set on you”, en hipsterschlager för Stockholms innerstad i nådens år 2010.

Men den mest relevanta jämförelsen är tveklöst just Oskar Linnros. Fyra år efter Snooks splittring har de, utan att umgås särskilt mycket, landat bredvid varandra i en uppdaterad variant av en klassisk genre: svensk, smäktande, melodisk pop.

– Ja, jag känner kanske inte att det är så likt själv, men jag fattar ju att andra tycker det. Vi tillbringade trots allt våra första tio år som musiker tillsammans och tyckte om samma saker. Vi var båda lite out­siders med stort hävdelsebehov. Att vi landar någorlunda nära varandra är ganska logiskt. Men det är inte så likt tycker jag, jag hör Peter LeMarc-ådror i hans musik, han är uppväxt på det men jag hade aldrig hört talas om honom förrän Oskar nämnde honom i en intervju.

Daniel Adams-Ray har bjudit in DN till sin studio på Södermalm i Stockholm för en första uppspelning av skivan ”Svart, vitt och allt däremellan”. Det är en koncept­uell skiva där Adams-Ray går från förstaspåret ”Svart” till sista ”Vitt” och hinner avhandla om inte allt så åtminstone en hel del på vägen.

Titeln är dubbelbottnad och handlar delvis om att Daniel Adams-Ray tröttnat på enkla hjälte­-skurk-historier och vill berätta något mer nyanserat. Men framför allt blinkar titeln åt etnicitet och det faktum att Adams-Ray bodde sina första 13 år i Nairobi i Kenya, son till en indonesisk mor som jobbade som skoladministratör och en svenskskotsk pappa som då var en av få kirurger i Östafrika.

Under en kortare sejour i Holland spelade han bland annat fotboll i samma lag som VM-stjärnan Arjen Robben (”han var inte alls särskilt grym då, men han såg skitbra ut och var värsta tjejtjusaren. Och han var skolgårdens kung på kula tills jag vann alla hans kulor”, minns Daniel). Efter det landade familjen 1997 i exklusiva Lidingö utanför Stockholm.

– Jag var 14 år, det var vidrigt, det värsta jag har varit med om. Att gnälla över att flytta från Nairobi till Lidingö låter ju skitkonstigt, ett riktigt i-landsproblem, men det var nog en otacksam ålder för en sådan kulturkrock. Jag pratade knappt svenska, hade aldrig sett snö förut och så hamnade jag där. Jag blev så extremt utanför, mobbad i fotbollslaget, de kallade mig ”neger”.

– Det slutade med att jag slog ner två lagkamrater och slutade spela. Och så bytte jag till Engelska skolan i Gubbängen, det var mer blandat där.

Men några år senare, på Viktor Rydberg-gymnasiet (där han så småningom slutade för att han inte kände sig hemma där heller) mötte han Oskar Linnros. De började rappa ihop och blev snart ett namn i stans hiphopkretsar. Men inte bara som två extremt talangfulla artister

– de fick den allt annat än hiphopaccepterade stämpeln ”Lidingörappare”, trots att Oskar Linnros är från Sundbyberg och Daniel Adams-Ray inte alls kände sig som överklass. Snarare ”allt däremellan” – varken svensk eller afrikan, vit eller svart, men kaxig och testosteronstinn nog att inleda personliga vendettor med raljanta skivrecensenter och förståsigpåare.

Musikaliskt gick det enklare, Snook vann priser, sålde guld med hitsingeln ”Mister Cool” och Daniel Adams-Ray utsågs till Sveriges bästa rappare.

2006 års Snook-skiva ”Är” blev åtminstone delvis en revansch hos kritikerna. DN:s Mattias Dahlström gjorde avbön för tidigare sågningar och lade sig platt: ”Jag lyfter på hatten. Eller dumstruten.”

Strax därefter gick duon skilda vägar. Oskar Linnros producerade åt Veronica Maggio, Maskinen och Fibes, Oh Fibes! och skissade på sin soloskiva, medan Daniel Adams-Ray helt lade ner musikkarriären, utbildade sig till designer och startade klädmärket Lagom.

– Sedan skulle jag göra musik till en modevisning och det var så roligt. Så jag spelade in en låt, lite opretentiöst. Det här var i juli, augusti förra året och jag hade inte gjort någon musik alls sedan Snook, förutom två gästinhopp hos Ken Ring och Adam Tensta. Men jag fick ett sug, en känsla jag inte haft på skitlänge. Det var liksom fysiskt.

Daniel Adams-Ray träffade en ny parhäst, Carl Wikström Ask, en skolad musiker som hjälpte fram idéerna till färdiga låtar. Tillsammans har de satt ihop skivan och arbetat fram soundet, det lät länge som något helt annat.

– Min plan var alltid att göra disco, jag har alltid älskat Motown-discon. Det var grundpelaren, men det har jag nog kommit ifrån gans­ka mycket. Efter ett tag kom jag på att jag gillade discon bäst när den var lättsam, nästan glättig. Som ”Sunny” med Boney M, det är som schlager fast i en coolare förpackning.

– Jag har prövat mig fram, det blev kanske kenyansk pop-disco-indie-punk, jag vet inte. Jag vet inte var jag har hamnat någonstans.
Hur viktig är hiphoppen för dig i dag?

– Den är fortfarande svinviktig. Jag tror att den har format 60–70 procent av den jag är i dag.

Det beror nog mycket på rotlösheten som jag utvecklade när vi flyttade så mycket. Och kanske att jag är kort och har extra behov att hävda mig.
”Short guys try harder”, som Leif Pagrotsky brukar säga.

– Ja, verkligen! Men hiphoppen blev en ventil för det. Jag har nog ett stort hävdelsebehov, även om det har minskat med åren. Det bottnade antagligen i osäkerhet, kanske på grund av min bakgrund, utanförskapet.

Hur hanterade du Lidingöstämpeln?

– Jag tyckte det var sjukt orättvist. Men Oskar backade upp mig, han fick ta lika mycket skit trots att det bara var jag som hade bott där. Det var mindre jobbigt eftersom vi var två som delade på det. Men för mig blev det ännu viktigare att hävda mig, ställa upp i raptävlingar och battla folk hit och dit.

Men om du och Oskar Linnros nu efter fyra år isär ändå står så nära varandra rent musikaliskt, varför jobbar ni inte ihop igen?

– Det hade inte gått, det hade varit skitsvårt. Textmässigt skulle vi dra för mycket åt olika håll, det hände redan med Snook ibland. Och min skiva handlar mest om min uppväxt i Kenya, det hade inte gått att kombinera med Sundbyberg.

Om man bara tänker utifrån din karriär, hade det varit bättre om Oskar hade floppat?

– Nej, det tror jag inte. Och han hade aldrig floppat, inte en chans.