Popsnobbar som jobbar motströms

Göteborgarna Fredrik Lindson och Torbjörn Håkansson hade en sak gemensamt. De ville båda framställa sig som bättre personer än de egentligen var, och få lättare att leva med sig själva. Så de skapade The Embassy.

- Men ryggdunkar och "kom igen, nu ger vi järnet" existerar inte i The Embassy. Sådant är genomvidrigt, det är ishockey, säger Torbjörn Håkansson på mobiltelefon hemifrån Göteborg.
- Det pågår en ständig diskussion - och irritation - mellan oss, säger Fredrik Lindson på mobiltelefon någon helt annanstans ifrån - Teneriffa, där han befinner sig på semester med familjen. Och det där märks ­ibland på scenen, det är inte alls så bra stämning mellan oss.

När debuten "Futile crimes" släpptes för tre år sedan - ackompanjerad av lika mycket politisk retorik som överklassestetik - lade de ut från sin västkusthamn med en svårdefinierad last. Var The Embassy politik eller bara estetik? Pop eller disko? För hjärtat eller hjärnan? Och kan de egentligen spela?, undrade ett deprimerande stort antal männi­skor, utan att inse frågornas irrelevans.

Naturligtvis blev The Embassy mediemarginaliserade och misstänkliggjorda. Och lika naturligt: älskade av många med utanförskapet som identitet, smal engelsk 80-talsvinyl i skivhyllorna och en strävan mot inre frid via vilda dansgolvshelger.

I dagarna kommer uppföljaren, albumet "Tacking" som är engelska för att kryssa, segla mot vinden. Under vårt trepartssamtal säger Fredrik att "Segling är snyggt, fritt, en svävande känsla" och Torbjörn: "Segling är att vara ensam men ändå på väg någonstans".

Med lika delar ettrig bas, svävande syntslingor, fjuttiga trummaskiner och gitarrer som ekar brittisk 80-talsindie fortsätter The Embassy att kryssa fram mellan trender och förväntningar. Och Fredrik Lindsons ljusa röst är fortfarande nästan kusligt lik Razorcuts sångare Gregory Websters.

Åren mellan skivsläppen har använts till att ytterligare befästa The Embassys position som ett av få svenska popband som helt tycks strunta i vad det utstrålar, eller inte utstrålar, från scenen. Redan kring debuten - då popband brukar vara som mest livetaggade - var Fredrik och Torbjörn högst motvilliga till scenframträdanden, och helt befriade från biffigt självförtroende, poser och popstjärnemaner. Och självklart tolkades de därför som arroganta.

- Den klassiska bilden av att en artist kommer in på scenen, fullständigt tar över en publik, gör den salig, och därmed blir hyllad, det är något vi ständigt försöker dekonstruera, säger Torbjörn Håkansson. Vi vill få folk att tänka själva och inte i grupp, och det tror jag gör somliga provocerade.

- Vi kan ju vara helt bortkomna på scenen, det är ju snarare ett helt ärligt uttryck som vi förmedlar, men då kallas vi arroganta av vissa ytliga journalister som bara har läst det någonstans och sedan fortsätter att tycka så, inflikar Fredrik Lindson.

Men skivorna som The Embassy har gjort sedan 2002 - ett album och sex singlar - räcker gott som vattendelare. De dyrkas fanatiskt av några, redan innan de har släpps, retar upp andra, men går de allra flesta helt förbi.

- Vi gör ju absolut inte firmafestskivor som man dansar ringdans till, säger Torbjörn. Snarare den typ av musik som man drar sig undan med och sätter på i fikarummet. Att lyssna på oss kanske kan bli som att dela en hemlighet med sina bästa vänner?

Men var går gränsen mellan exklusivitet och viljan att nå många?

- Det här är ett väldigt personligt album på alla plan, visst, men samtidigt gör vi en så pass enkel och direkt popmusik att de flesta borde kunna ta till sig den. Och det kanske talar emot den där fikarumsliknelsen. Det vi utstrålar i kontexten stämmer inte överens med vår musikaliska direkthet, säger Torbjörn och Fredrik hakar på:

- Jag tror att vi aldrig kommer nå fram till massorna.... nej, vi kommer aldrig att göra de saker som krävs för ett sådant genomslag.
The Embassy tycks aldrig vara rädda för besvär. Om viljan fanns skulle de antagligen kunna göra ett album som svepte över nationens samtliga dansgolv hela vintern, eller en skiva full av anemisk mjuk gitarrindie. Så de gör varken eller. Eller både och.

- Vi försöker vara så enkla och konkreta som möjligt egentligen, som en grundidé för hur vi kommunicerar, menar Torbjörn. Och då är begrepp som "pop" och "disko" bra att använda, väldigt simplifierande. Men samtidigt är de ju enormt stora och det blir förvirrande. Kanske både för oss och andra.

Huruvida en popgrupps musik egentligen hör till den ena eller and­ra genren är en tröttsam diskussion, men i The Embassys fall finns alltid mer att diskutera. De har alltsedan starten hållit sig med ett säsongens slagord. Kring debuten blinkade till exempel "Be Anti American" surt på bandets hemsida. Förra sommaren pryddes omslaget till vinylsingeln "Flipside of a memory" av strofen "Here is a way to escape your allotted class role to ram your revenge in the face of the world". Och på hemsidan www.theembassy.info står just nu "Everything would be the ultimate amusement". En klar linje, någon?

Torbjörn menar att slagorden kommer ur den hela tiden pågående diskussionen där de två gör upp med sig själva och varandra.

I delar av Europa är det en gammal del av knegartraditionen att bära överklassattribut för att vägra rätta sig i ledet. Här hemma, där till exempel den brittiska casualskulturen knappt existerar, blir lamullströjor och blinkningar åt till exempel sjöliv dock ofta missuppfattat.

- Vi spelar gärna med de här idealen på olika sätt, säger Torbjörn. Att sno vissa symboler i samhället och göra något annat av dem. Vi klär helt enkelt vår musik i snygga kläder, och det är helt okej att misstolka och dra förhastade slutsatser av det om man vill.

- Vi har gett så mycket av motsatsen också, vi har varit så underklassiga, så jag tycker vi kan belönas med lite överklass, menar Fredrik.
- Och där har du det där med att framställa sig som bättre, mer lyckad, än vad man egentligen är, fortsätter han. The Embassy handlar ju väldigt mycket om våra drömmar, en strävan mot något annat.

Vad? Att bli rik på musik?

- Vi har en position nu som ger oss chansen att kommunicera. Och jag skulle inte tacka nej om det någon gång skulle innebära ekonomisk trygghet. Men än så länge är det viktigaste att stå ut med det jag gör, säger Torbjörn.
En klar känsla som The Embassy förmedlar är motstånd. Men att förklara mot exakt vad - för det brukar man avkrävas, trots att allt motstånd i sig är sunt - är svårare. En ledtråd kan vara ett Torbjörn Håkansson-citat ur en intervju i tidningen Bon för några veckor sedan: "Allt är personligt. Distans är ett mycket förrädiskt och ont tillstånd som gör dig död och proffsig, Stockholm är fullt av sånt och jag vill gärna bränna ner hela skiten."
- Det var förstås väldigt aggressivt uttryckt av mig, men en sorts maning till kamp och för mig personligen ett sätt att ta nya tag, menar han. Men jag är verkligen jätteorolig över utvecklingen.

Vad kan man göra åt den då?

- Man kan göra ett album som förhoppningsvis får folk att tänka eller känna efter.
Några stödord som jag använde inför den här intervjun var, förutom motstånd; kärlek, hat och hopp. Vari består ert hopp?

- Jag har svårt att ge ett riktigt konkret svar, men min definitiva förhoppning är att stor musik faktiskt gör en till en bättre människa, säger Fredrik.

Men riktigt bra popmusik gör mig väldigt rask också.

- Bra! Vi vill förmedla raskhet. Styrka och glädje. Inte den negativa styrkan som band som Kent förmedlar, utan styrka som positiv kraft, säger Torbjörn Håkansson.

- Vi behövde ett nytt ord och rask blir mycket bra, Tack! säger Fredrik Lindson.
Det blev nästan en ryggdunkning till slut.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut