Povel Ramel avled på tisdagskvällen, 85 år gammal, i närvaro av familjen. Det var dagen efter utdelningen av hans tjugofemte Karamelodiktstipendium. Han var en av landets mest älskade revymakare och låtskrivare.
Så sent som i måndags belönades skådespelaren och komikern Henrik Dorsin med Povel Ramels Karamelodiktstipendium.
Men Ramel själv kunde inte delta.
- Han var för svag för att vara med. Men han följde ceremonin hemifrån på teven och tyckte att barnen skötte sig mycket bra, säger vännen Bill Friman, som är ceremonimästare för stipendiet och dessutom ordförande i Povel Ramels fanclub.
- Det är naturligtvis sorgligt att han är borta, men inte helt oväntat, eftersom han varit sjuk under en längre tid. Men så är livets gång, nu sitter han och gläder sina vänner där uppe i himlen med sina sånger, säger Bill Friman.
Han minns Povel Ramel som en av de snällaste människor han mött.
- Han var aldrig elak mot någon i sina texter och alltid trevlig mot alla. Jag tror att hans förmåga att få text och musik att gifta sig på ett sådant fantastiskt sätt gör att han är ständigt aktuell.
Povel Ramels betydelse för svensk nöjes- och humorhistoria kan knappast överdrivas. Hans underfundiga och knasiga visor har följt generationer. Från sitt stora genombrott 1944 med "Johanssons boogie-woogie-vals" har han varit en nöjesinstitution, som stod kvar på scenen långt upp i hög ålder.
Fortfarande sjunger skolbarnen hans visor "Lingonben" och "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt". 1952 satte han upp den första i en lång rad av Knäppupprevyer, "Akta huvet", på Cirkus i Göteborg. Efter revyerna följde shower som "Karamellodier" 1972, "Knäpp igen!" och "Kolla klotet", ett par decennier senare.
Ramel arbetade ofta tillsammans med bland annat Martin Ljung och Brita Borg, senare även med Monica Zetterlund och Wenche Myhre. Povel Ramel ägnade en stor del av sitt liv åt att underhålla Sverige. Han dog 68 år efter sin debutrevy, "Sommarfräknar", som han satte upp som 17-åring på Källviksbrunn utanför Västervik.