När det begav sig kallades det proggrock, på senare år lite vanvördigt för skäggrock – nu återupplivas groovigaste jamrocken och folkpopen från 1970-talet. DN har träffat två av företrädarna för den nya musikriktningen.
”Säg hur tycker du bäst om att klä dig på en fest/allt som man kan glida i, synas i/och vad tycker du bäst om att lyssna på i dag/allt som man kan dansa till”, sjunger Dungens Gustav Estjes på bandets senaste skiva, deras sjätte.
Kanske är det just det dansbara svänget som lockar.
Den som såg publikkön ringla runt kvarteret på Sixth Street i Austin när det svenska bandet Dungen uppträdde på Buffalo Billiards scen redan under SXSW-festivalen 2006 förstod att deras skandinaviskt folkjazziga mjukrock berör också den som inte växt upp med Jan Johansson, Pugh och Kebnekajses musik. Bland bandets fans finns numera bland annat Jack White i White Stripes som spelade in och producerade en singel med Dungen under bandets senaste USA-turné. Ingen självklar samarbetspartner på papperet möjligen, men Dungens folkton tycks slå brett.
– Jag har träffat på många inom folkmusiken som faktiskt kommer från hiphoppen eller hårdrocken. Det finns något i harmoniken i svensk folkmusik som slår an, den kan ju också vara ganska hård och ruffig om man spelar den så, allt är ju inte Äppelbo gånglåt, konstaterade bandets frontman Gustav Ejstes när jag intervjuade honom om deras stilmix förra hösten.
Möjligen går intresset för ickeaggressiv, närproducerad och analog kollektivrock att koppla till alla andra samtidstecken på tvärs mot vår tids galopperande konkurrens och konsumism: Längtan till en mer inkluderande musik går hand i hand med miljöengagemanget, långkoken, det ekologiska korvstoppandet, skäggen, surdegarna, de folkloristiska koftorna och det växande intresset för att göra saker ihop.
– Det jag hoppas att vi förmedlar är ett slags spelglädje, något slags vibb. Jag tror att vi faktiskt har fångat det, svarar sångaren Max Groundstroem i Stockholmsbandet Samling om man frågar vad han tror att lyssnarna får ut av deras musik.
– Vi spelade i Göteborg för ett tag sedan och kände att vi fick till den här känslan av att det är sju personer som spelar tillsammans på riktigt och med stor och bred ljudbild – glädjen i det. Den var den känslan som vårt skivbolag återkom och gillade när vi började jobba ihop, säger han.