Den mest romantiserade hiphopberättelsen av alla är förmodligen den om hustlern: Den fattige tonårssonen som snor mormors kastruller, ställer sig vid spisen och låter kokain koka upp tillsammans med några matskedar bakpulver. Resultatet blir den utspädda, rent livsfarliga drogen crack, vår huvudperson är på väg att bli närområdets superstar. Bara ner på gathörnet och beckna, äntligen råd med den där vräkiga bilen, de glittrande vita basketskorna, diamantörhängen till tjejen, guldklocka, lagrad konjak på fina middagar – och så tillbaks upp till spisen igen. Hemsnickrad entreprenör mot alla odds, glåmig överlevnad upphöjd till lockande levnadsideal. Det är en beroendeframkallande historia som gått på repeat, inte minst i vita medelklasshem, i mer än två decennier.
Ingen har beskrivit den unge knarklangarens köksbestyr mer förföriskt och exakt än Raekwon, enligt många den mest framstående av rapparna i Wu-Tang Clan. Så går han också under smeknamnet The Chef. På sin första soloskiva, ”Only built 4 Cuban linx …” från 1995, poserar rapparen fet och barbröstad i sitt kök, just i färd med att ställa ett nytt parti kokain på spisen. Hans fans vet vilket märke det är på kokkärlen han använder (Pyrex), hur mycket han tar för ett kilo (26 000 dollar) samt vad han spetsar sina varor med (mjölk).
– Jag har alltid älskat de där detaljerna, rosslar Raekwon från ett hotellrum i Schweiz. Man ska se det framför sig, som en film i HD. Jag lärde mig allt det där från Fat Boys, som rappade om att de åt så mycket mat och kakor. Shit, jag blev hungrig bara av att lyssna på dem, såg all den där maten framför mig.
Du har också mycket mat i dina texter, vid sidan av knarket. På senaste skivan, ”Shaolin vs. Wu-Tang”, äter du torkad melon och nudlar, till exempel.
– Ha, det har du rätt i. Vet du, när jag spelade in den senaste skivan kollade jag väldigt mycket på karatefilmer. Så i mina texter såg jag mig själv som en svartklädd, maskerad ninja. Därför blev det många rader om hämnd och broderskap och heder. Och om nudlar.
Vill man göra en rappare riktigt glad ska man säga att musiken är filmisk, att man liksom kan titta på låtarna.
– Thanks man, that’s deep, ler Raekwon över telefonen.
Men hans film är lite annorlunda. När andra rappare anstränger sig för att hålla ihop sin dramaturgi – hitta en början, mitt och slut – stannar Raekwon ofta vid enbart konturerna, blixtbelysta brottstycken ur ett mörkt sagolandskap som är helt och hållet hans eget. Han korsklipper vilt mellan maffiabossar, morfinsprutor, samurajsvärd, mockaskor, stridsraketer, Tommy Hilfiger-jackor och stirrande pundare. Det är uppklippt, jagat, ibland känns det mer som att bläddra i en Hobbexkatalog med häftiga prylar än att lyssna på en sammanhållen story. Ett slags Tarantino med bokstavsdiagnos.
– Jag vill få folk att spola tillbaka, det är hela utmaningen. Jag går hela tiden och letar efter bilder som ingen annan ser, jag anstränger mig för att hitta på meningar som är omöjliga att använda i vanliga livet. När folk inte riktigt fattar och måste spola tillbaka – jag älskar det. Vad fan sa han egentligen?
På den nya skivan finns en väldigt snurrig historia där du först jagar upp en kille i ett träd, sekunden senare dricker du kaffe på Starbucks … och sedan hänger jag inte riktigt med längre.
– Word. Men det är det som gör en text spännande. Det ska vara kristallklart men också förvirrande. Om det är svårt för dig tycker jag att du ska ta papper och penna och skriva ner varje vers, ord för ord. Det var så jag gjorde med Fat Boys och mina andra idoler. Då blir det nog tydligare, ska du se.
För ett par månader sedan fyllde Corey Woods, som Raekwon egentligen heter, 41 år. Det är decennier sedan han slutade sälja crack. När han numera besöker köket är det för att spela in matlagningsvideor där han visar sina fans hur man steker den perfekta frukosten (”put some garlic in these eggs and all that shit”). Men från scenen på Kägelbanan i morgon är det ändå historien om den där driftiga hustlern som publiken kommer att få höra, ännu en gång.
– Många tycker säkert att det är konstigt att jag fortsätter rappa om ett liv jag själv inte levt på många år. Men jag hade en uppväxt som liksom brände sig fast i mig, all skit som jag gick igenom då känns fortfarande så verklig för mig. Och är inte det vad konst är, att kunna måla upp bilderna du ser inom dig?
Hur hittar du de där bilderna nu för tiden då?
– Jag vet inte. Jag vet fan inte själv vad jag håller på med ibland. Mitt huvud öppnar upp sig och … ja, jag är väl en stor konstnär, helt enkelt.