1995 slutar han att klippa och raka sig.
2000 släpper Looptroop debutskivan, ”Modern day city symphony”.
2001 ger Promoe ut sin första soloskiva, ”Government music”.
En solig söndag i april 2009 står Promoe i en liten replokal i Ropsten. Han ska snart fylla 33 år och dessförinnan hinna släppa sin nionde skiva. Tillsammans med fyramannabandet Spiderdogs, där samtliga medlemmar är minst ett decennium yngre än han själv, putsar Promoe på scenversionen av nya skivan ”Kråksången”. Alla har t-tröjor med tryck, gymnastikskor och hår i ansiktet. Promoe själv har störst allt: störst tryck på tröjan, störst sneakers och överlägset längst skägg.
Det är så varmt i det lilla rummet att en bastu hade blivit avundsjuk. Överallt ligger sladdar, väskor, instrument och kläder. Jag hittar en plyschkudde och trycker mig ner på den enda tomma golvytan, precis framför en högtalare. Spiderdogs försöker hitta rätt tonart i låten ”Yta”, Promoe kämpar med att träffa de högsta tonerna. Bandet pratar initierat om musiken, ”tänk på synkoperna”, Promoe verkar rastlös och vill vidare till nästa låt.
– Jag måste ta en paus, jag måste äta, säger bandets gitarrist.
Promoe vill fortsätta repa, ”nöta”.
– Vilka vill du repa, Mårten, frågar gitarristen, får sju låttitlar i retur och suckar.
– Jag kommer att balla ur om jag inte får mat.
Promoe erbjuder frukt ur ett digert utbud (”Brun eller gul banan? Grönt eller rött äpple?”) och toppar med solroskärnor.
En timme senare är de klara för dagen, vi har tagit tunnelbanan till Södermalm och Promoe är redo att bli intervjuad.
Vi har varit i den här situationen förr, han och jag. Om jag har räknat rätt är det den 23:e intervjun jag gör med någon av Looptroops medlemmar. Då är diverse små enkäter, notiser och bloggintervjuer inräknade, men ändå – det är antagligen fler gånger än Andres Lokko har intervjuat Primal Scream.
Promoe vill sitta utomhus. Vi åker till Medborgarplatsen (”det är lättare att planka där än på Slussen”) och sätter oss i en park.
Det är en ganska resonerande skiva, du vänder och vrider mycket på saker. Är det ett arv från pappa psykolog?
– Ja, kanske. Det är inte så att vi har suttit ned och resonerat hemma, men jag har inspirerats av hur min pappa resonerar när han pratar. Det gör jag också men kommer aldrig fram till poängen, haha. Sån är inte farsan. Jag fick bara det resonerande, inte slutledningsförmågan.
Kunde du resonera med dina föräldrar när du var liten också, om det var saker du inte fick göra?
– Nej, då var det mer ”jag vill göra det här”, ”det får du inte”, ”AAAARGH!”. Eller: ”du får inte göra det här”, ”nähä”, och sen smög jag ut och gjorde det ändå. Det var inga argumentationskurser hemma, men visst har jag tagit efter mycket av det resonerande.
Vad har du mer fått från dina föräldrar?
– Jag tänkte på det i dag, hur bra på att organisera och planera både morsan och farsan är. Men jag har inte fått någonting av det.
Du är tidsoptimist?
– Ja, helt sjukt. Att försöka komma i tid till ett helt vanligt möte, det går inte. Nu ska jag ut till en studio och spela in en låt, det hinner jag egentligen inte. Men nu har jag sagt det, så då måste jag göra det.
– Men det som jag har fått hemifrån är att de alltid har uppmuntrat mig att tro på mig själv, det finns inga begränsningar. Om man verkligen vill göra något så kan man göra det.
Vad tycker de om din artistkarriär?
– De tycker att det är jävligt kul. Nu har vi ju släppt plattor ganska länge, men det blev nog lite skillnad när vi startade företag och började släppa skivor. De har aldrig sagt ”skaffa dig ett riktigt jobb”. Men de blev glada när de såg att det funkade även ekonomiskt. Det är inget som jag har tänkt så mycket på, men de har alltid varit väldigt stolta och lyssnat mycket på musiken. Det är ännu roligare nu på det sättet, med en svensk platta, det har nog varit lite svårt att hänga med i engelskan med all slang.
Lever dina föräldrar tillsammans fortfarande?
– Ja.
Sista låten på din skiva, ”Imperiet”, handlar om ditt långa förhållande som nyss tog slut. Tror du fortfarande på tvåsamheten?
– Inte så att jag medvetet tror att om jag lever med någon annan kommer jag att bli lycklig och annars kommer jag inte bli det. Men samtidigt verkar det som att jag gör det undermedvetet, det är dit jag vill. Men det kommer ju inte bara från min familj, det är ju så samhället lär oss att det ska vara, kärnfamiljen. Jag är absolut inte emot att det finns olika former av familjer, det tycker jag är självklart. Jag är bara inte sugen på att ha ett barn och vara frånskild. Jag skulle hellre ha en familj.
Vad kände du när det visade sig att du och din tjej inte kunde leva ihop?
– Det känns väldigt jobbigt att träffa någon som känns så jävla rätt, vi hör ihop, vi är själsfränder. Och så får man det inte att funka ens med en sådan person. Frågan blir ju om jag, eller vi, är alldeles för ego för att kunna leva i ett förhållande.
Du rappar om det, att i dagens tidevarv ska vi hinna med allt mellan dagisplatser och multipla orgasmer.
– Men det var nog inte så lätt att leva i tvåsamhet förr heller, det var bara så det var. Nu är det inte så längre, nu är det något annat vi ska leva upp till. Och så är inte det så jävla lätt det heller.
Det är ett återkommande tema på skivan, att samtiden är rätt deppig. Det är dels samhällskritik men också mer på ett individuellt plan.
– Det går ju inte att frikoppla det ena från det andra, det är ju vi som är samhället.
Men känns det svårt att klandra individen så hårt som du gör på ”Svennebanan”?
– Det som är svårt med den låten är att den är jävligt fördömande.
Elitistisk, rent av? Du sparkar ju inte uppåt i alla fall. ”Soppatorsk och foppatofflor”, det är ju inte familjen Reinfeldt precis.
– Nej, det är ju inte det. Jag säger ”Looptroop rockers” också, lite för att visa att vi också skulle vara det, men det är egentligen lite falskt. Jag ser inte det som att Looptroop är svennebanan. Det är ett flummigt uttryck, det är ju inte svart eller vitt att ”han är svennebanan och han är inte det”. Det handlar mer om vissa företeelser som jag kan snöa in på, saker i svenskheten som jag tycker är sjuka. Sen skrev jag bara en lång vers där jag radade upp en massa sådana grejer.
– Jag är ju från Västerås … Fast det är egentligen inte något som bara finns i småstäder.
Fast … Jag är från Öland. Det är ju helt klart tydligare på landet. Men ska man mäta lycka är det väl inte säkert att vi är så värst mycket bättre?
– Nej, det är helt klart. Om man lever det livet och tycker att det är sjukt fett med Finlandsfärja, då mår man väl bra av det, antar jag. Jag har varit på Finlandsfärjor själv och jag tycker att det är ren pina. Men då har jag alltid åkt för att vi har velat ha med oss bilen på turné i Finland, jag har inte gått in för Finlandsfärjeupplevelsen.
Förresten, när ska du klippa dig egentligen? Sparar du skägget så att du kan raka av det och ha en civil karriär som okänd?
– Ja, det är jag lite inne på, haha.
Det finns ett klipp på Youtube där någon har manipulerat en bild på dig utan skägg, har du sett det?
– Ja. Och då blev jag inte så sugen direkt. Jag måste nog ha det här kvar, shit vad fult det var. Jag har ju sett mig utan hår och skägg, men det var när jag var yngre. Jag har ingen aning om hur jag ser ut utan.
Har du en plan för vad du ska göra efter rapkarriären?
– Nej, mer en dröm. Jag vill bo på landet, ha en hund, familj och skriva böcker. Men det är nog inte så lätt, det är mer en dröm än en plan. Men det blir nog inte än på ett tag, vi har massor av skivor kvar att göra.
Men kommer du att rappa när du är 40? När du är 50? Tänker du så ibland?
– Ja, det är klart att jag gör. Rapmässigt tror jag att det är lugnt, jag skulle kunna hålla på sjukt länge. Det är mer att det är svårt att kombinera med ett familjeliv, att turnera hela jävla tiden. Och om man inte gör det kan man lika gärna hitta ett annat jobb.