"Ingen människa med den minsta anständighet skulle frivilligt låta sig klämmas ihop med hundra tusen andra människor på ett litet inhägnat område. Det är som ett koncentrationsläger", sa Blixa Bargeld inför en spelning med Nick Cave & The Bad Seeds på Lollipopfestivalen i Stockholm. "Mekanismen för en rockfestival har för övrigt väldigt mycket gemensamt med mekanismen för ett koncentrationsläger. Jag kan mycket väl spela på en festival, men jag skulle aldrig vilja vara ute i publiken. Det skulle skrämma skiten ur mig."

Jag blev också rädd första gången jag gick på festival. Inte för att publiken stängdes in bakom järnstängsel och behandlades som boskap. Tvärtom. Det som skrämde slag på mig var friheten. Under mitt femtonåriga liv hade jag aldrig sett så många ungdomar på en och samma plats - utan några vuxna i närheten för att kontrollera dem. Vi kom fram till Hultsfredscampingen när det var mörkt. Omkring oss pågick ett fylleslag av episka dimensioner. Jag försökte spela cool men vågade knappt titta på raggarna som slogs utanför festivalen, syntarna som marscherade fram och tillbaka i sina ridstövlar och punkarna som tältade bredvid oss under en flagga med texten "Juha Åmsele Tour 88 - Grave-yard Party".

Nu är jag här igen, för trettonde gången, på den tjugoandra Hultsfredsfestivalen, och rädslan är borta. Det är även den irritation över det sjabbiga festivallivet som jag utvecklade i tjugoårsåldern (då satt mitt gäng i en trädgård i Hultsfred och suckade över att huset som vi hyrt hade fula trädgårdsmöbler). Jag har lärt mig att rockfestivaler inte handlar om anständighet, vilket Blixa Bargeld tycks tro. Primärt handlar de inte heller om musik - i så fall skulle inte både Hultsfredsfestivalen och Arvikafestivalen ha gått back 2004, när de hade sina mest ambitiösa bokningar någonsin.

Rockfestivaler är framför allt ett tillfälle för unga människor att samlas och under ett par dygn bygga en helt egen värld. Ute på en lerig åker skapas det "plejs för såna som oss" som Ebba Grön drömde om och det plejset har förändrats minimalt på nitton år. Träskpunkarna som hasar mot campingen ser exakt likadana ut som de gjorde 1988. Och när de kommit fram super de sig själva till apstadiet - bokstavligt talat. På campingen nollställs alla delar av civilisationen förutom popmusiken. Många besökare skruvar loss vägskyltar under resan hit. De sticker upp mellan de fallfärdiga tälten likt metallskärvor efter en katastrof: "Rudbecksskolan", "Dunker k:a", "Falköping", "Sollentuna kommun".

Rockfestivalen som kulturellt fenomen fyller fyrtio år samtidigt som årets Hultsfredsjippo. Den 16 juni 1967 arrangerades världens första stora rockfestival i Monterey i Kalifornien. Där fick Jimi Hendrix, Janis Joplin och Otis Redding sina genombrott. Och två hundra tusen personer gick in i en kollektiv psykos av rock, frihet och dålig hygien.

Hultsfreds kommun förmedlar liknande känslor i sin reklam. En bild av en hand som snuddar vid grässtrån på en sommaräng kompletteras med en idyllisk hippiedikt: "Hultsfred - mycket närmre än det mesta, mycket större än du tror, vilket ger dig kraft och föder en längtan att återvända."

Ute på campingen skjuter någon upp en ensam fyrverkeripjäs i sommarnatten. Det liknar en nödraket.