”Drabbande” är ett populärt kritikerord på kultursidorna. Få skivor förtjänar detta presensparticip så väl som Roky Ericksons nya – Okkervil River-kompade – ”True love cast out all evil”. Den är en både mänsklig och konstnärlig återupprättelse. En vid cirkel som värdigt sluts. Ericksons må ha ylat blodisande sånger om sitt plågsamma inre liv i sällskap av zombier, tvåhövdade hundar och blodiga hammare, men nu tycks han besegrat demonerna, tills vidare.

– Det här är en annorlunda och mer allvarlig skiva, fast jag har inte släppt skräcklåtarna, det kanske kommer fler, säger han i luren på bred Texasdialekt.

I bakgrunden spelar hans sambo Dana Morris Beatles, ”Fixing a hole”. De träffades som sjutton­åringar, fick en son och är nu, decennier senare återförenade, också det en osannolik comeback.

Frälst är han inte men åtskilliga av de sammanlagt sextio låtar och demor som skivan skapades ut­ifrån nyttjar ett kristet symbolspråk. Moses har i en låt just avslutat en vandring genom helvetet och meddelar att Kristus redan har återvänt. ”Vi är här för att älska varandra”, sjunger Erickson och låter övertygad: ”Plötsligt är min eldstad vänlig/plötsligt har jag fått kontroll/ plötsligt är jag inte sjuk.”

– Jag mår bra nu, försäkrar han, men hans meningar är korta och inte alltid lättbegripliga.

Vägen tillbaka har varit förfärligt lång. Austinpolisen försökte redan 1966, efter hans band 13th Floor Elevators debutplatta, tysta dem med ständiga razzior. Drogmissbruket tilltog, bandet föll isär. Han greps 1969 med en marijuanacigarrett, riskerade fängelse och förklarade sig mentalt otillräknelig för att undgå straff. Erickson internerades på Rusk State Hospital for the criminally insane med diagnosen schizofren. Elchocker och psykofarmaka följde. Efter tre år kom han ut, ”förändrad” och med skallen full av förvridna skräckbilder: utomjordingar, alligatorer, vita ansikten.

Det har tagit honom över tjugo år att bli frisk. Lillebrodern Sumner Ericksons insatser har varit avgörande. Han blev sin brors förmyndare 2001 efter en rättslig process mot modern och såg till att han fick terapi, medicin och en sanerad ekonomi.

Nu ser Roky Erickson framåt. Han prisar samarbetet med Okkervil River.

– De har hjälpt mig så mycket med låtarna och vi ska spela in mer musik. Jag funderar på att skriva nya låtar, jag jobbar med det, jag gillar fortfarande att spela – framför allt orgel. Dessutom arbetar jag med en ny lyriksamling, dikterna dök bara upp en dag, som ett brunt paket på trappan dyker upp, säger han med ännu en oväntad metafor.

”True love cast out all evil” är ett atmosfäriskt collage av gamla låtfragment, några inspelade under hans tid på Rusksjukhuset, och nyinspelat. DN:s Nils Hansson gav skivan fyra i betyg, ”den drygt sextioårige sångaren i all sin bräcklighet låter bättre än sina yngre jag. Det kan bara kallas en triumf.”

– Ljudmålning? Jo, det är en bra beskrivning av skivan, den har många stämningar. Det som är från åren på Rusk är delvis inspelat med en annan kille som fanns där och spelade gitarr, Chi. Men den mesta av tiden satt jag på baksidan av sjukhuset och spelade själv.

Skivans mest hjärtskärande ögonblick är kanske ”Please judge”, skriven kort efter att han skrevs ut från ”koncentrationslägret” Rusk – en bön om nåd klädd i ett finstämt femtiotalssound och riktad till det rättsväsende som då just förbrukat tre år av hans liv.
Är det du som är barnet i låten, pojken som domaren ”inte får låsa in /ge det barnet frihet/det skulle få honom att le”?

– Jo, så är det väl, svarar Roky och tillägger att han har gått vidare, släppt bitterheten.
Som ung sjöng Roky Erickson med en av rockvärldens mest intensiva röster, vass som rakblad, påträngande och i-ditt-ansikte som Little Richards, förebilden. Otyglad.

– Jag skrek mycket förut. Det var min stil. På den här skivan sjunger jag mjukare än jag brukar. Folk varnar mig för att ta i så mycket nu för tiden.

Okkervil River-sångaren Will Sheff som producerat skivan talar om en ny, mer ”rå och väderbiten”, kvalitet i Ericksons röst.

– Under sina unga år i 13th Floor Elevators var han en klassisk, snäsig, rocksångare, en av de största som funnits om du frågar mig – som en Mick Jagger med bättre sångteknik. I dag har han inte längre kvar de pojkaktiga kvaliteterna i sin röst utan är en manlig sångare. Man hör alla hans erfarenheter i den rösten.

Sheff var inför arbetet med skivan fast besluten att undvika all polityr.

– Roky har alltid varit en undergroundartist, det finns alltid en kaotisk virvel kring honom och jag ville verkligen att de vibrationerna skulle höras, det psykedeliska. Jag ville ha kvar det udda och lortiga. Och Roky visste exakt vad han ville åstadkomma. Det mest slående är just hans enastående musikalitet. Han kan förvandla vad som helst till musik och det är sprunget ur hans unicitet: Det finns ingen person med en sådan egensinnig världsbild och ett så oförutsägbart språk. Han tänker helt fritt och är en så positiv människa trots att han ställts inför så många svåra situationer i sitt liv.

Vad tänker du kring den press och exponering som turnerandet innebär?

– Det där finns ständigt kring honom. Roky attraherar många som har fel skäl för att närma sig honom. Människor som säkert har goda avsikter, men som vill kontrollera hans talang och karisma och bli hans ”speciella vänner”. För mig var det väldigt viktigt att hålla allt det där på avstånd, vi i bandet är inte en del av det som rör sig kring honom.

Tror du att han kommer att skriva nya låtar?

– Jag hoppas det. Han läser mycket och spelar mycket på sin orgel, uppåt sju timmar ibland. Man önskar att han satte sig ner och aktivt försökte skriva låtar för jag tror att han har sådana inom sig.

De är båda taggade inför lördagens spelning i Borlänge.

– Roky är mycket medveten om det stora intresset för honom i Sverige. Och en hel av de våldsamheter som finns i sagorna om vikingatiden har många likheter med Rokys mest explicita texter. Han har läst mycket om den tiden i er historia.