På innerkonvolutet till sitt andra album har Natasha Khan alias Bat for lashes citerat Höga visan i Gamla testamentet: ”Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gatorna och på torgen. Jag vill söka honom som min själ har kär. Jag sökte honom men fann honom inte.”
Natasha Khan kände igen sig själv i den texten. Ett förhållande hade just spruckit och hon skrev låtar om ”kärlek, hjärtesorg, ensamhet och längtan”, som hon själv sammanfattar det. Men ”Two suns” är ingen vanlig relationsskiva. I stället för att sjunga om sig själv spelar Natasha olika roller. På singeln ”Daniel” blir hon flickvän till Daniel Larusso, hjälten i ”The karate kid”.
– Jag älskar den filmen, säger Natasha. Det finns en sorts tonårseskapism i åttiotalsfilmer som tilltalar mig.
Raderna ur Höga visan hittade hon inte i Bibeln utan i Hubert Selby jr:s storstadssmutsiga roman ”Slutstation Brooklyn” där de inleder kapitlet om Tralala, en självdestruktiv nymfoman. Natasha tyckte att den figuren påminde lite om Pearl, det blonda och aggressiva alter ego som hon skapat på ”Two suns”.
– Jag gillar att leka med identiteter och skriva låtar ur flera olika perspektiv. Inte som när Eminem blir Slim Shady, utan på ett djupare plan, när man hittar okända sidor av sig själv i drömmar eller i det undermedvetna. Så jag tog bilder av mig själv i en blond peruk. Hårdsminkad. Det såg groteskt ut, som en helt annan person. Jag var väldigt inspirerad av Cindy Sherman och hennes självporträtt.
Som artist har Bat for lashes jämförts med Björk, Patti Smith och Pocahontas. Hon klär sig i påfågelfjädrar och gör gåtfull, gotisk sagopop. Karriären fick sig en rejäl skjuts när debutalbumet ”Fur and gold” nominerades till The Mercury Prize, och Radiohead anlitade henne som förband. Hon uppmärksammades också för sina egensinniga coverlåtar, särskilt den suggestiva tolkningen av Bruce Springsteens ”I’m on fire”.
– Om jag gör en cover beror det på att jag dras till något i texten. ”I’m on fire” är sexig, mörk och vacker. Jag har alltid älskat Bruce Springsteen.
På ”Two suns” sjunger Natasha duett med en annan rocklegend: Scott Walker. Den skygga sextiotalsstjärnan från The Walker Brothers har en djup, mäktig röst men lånar nästan aldrig ut den till andra.
– Jag skrev låten ”The big sleep” för länge sedan och behövde en spöklik mansröst. Det tog tid innan jag hade samlat tillräckligt mycket mod för att fråga Scott Walker. Att han tackade ja var fantastiskt.Natasha växte upp i det stillsamma Hertfordshire i östra England. Hon tillbringade somrarna i sin fars hemland Pakistan, tills hon var elva och föräldrarna separerade. Som barn skrev hon sagor om orienten. Som tonåring upptäckte hon beatförfattarna och ville bli poet.
– Jag älskade verkligen Jack Kerouac. När jag var tjugo åkte jag till San Francisco, hängde i Haight-Ashbury och absorberade hela den kulturen. Men jag var aldrig en hippiebrud. I skolan var jag snarare en grungetjej. Jag rev sönder jeansen och åkte på Readingfestivalen för att se Hole.
Intresset för druider, astralkroppar och kosmisk mystik har gjort att många ändå placerat Bat for lashes i hippiefacket. Men hon låter inte särskilt flummig ens när hon pratar om andevärlden.
– Jag läste nyligen en bok om Victor Hugo. När hans dotter drunknade blev han besatt av att få kontakt med den andra sidan. Han skrev vackra dikter om samtalen som han hade med Galileo, Jesus, Platon och andra historiska personer. Och han blev övertygad om att det fanns kosmiska samband mellan allt levande. Jag har en del liknande tankar på skivan.
Numera blir Natasha igenkänd hemma i Brighton.
– En del verkar tro att jag är en hippie som flyter runt på gatorna och sjunger, dansar och äter veganpizza. Jag är en ganska normal person. Jag shoppar och går till puben med mina kompisar. Det är viktigt för mig och min musik att jag lever ett vanligt liv. Jag vill inte bli en del av den brittiska kändiskulturen så att det slutar med att jag skriver låtar om att supa med Razorlight eller Lily Allen. Jag arbetar hårt för att skapa något besjälat och vackert.