Patti Smith är på plats vid festivalens öppning för att hedra de nio som dog vid tragedin för tio år sen. Själva konserten kommer senare, första ska hons spela i Borlänge. Annars är det mest Gorillaz på Roskildefestivalen.
Hon är endast kryptiskt nämnd i programmet, dagen efter ska hon spela på Peace & Love i Borlänge och först efter det med en egen konsert på Roskildefestivalen. Jag trodde att det kanske skulle vara en videoinstallation eller något sådant. Men Patti Smith är på plats vid festivalens öppning för att hedra de nio som dog vid tragedin för tio år sen. Och under en enkel men märkligt gripande ceremoni kastar hon ut en röd ros från stora scenen för var och en av de avlidna, vars namn gitarristen Lenny Kaye samtidigt läser upp. Sen sjunger hon två låtar, festivalplatsen är redan proppfull och man förstår plötsligt hur mycket som fortfarande finns att bearbeta kring detta.
Publiken hos Serena-Maneesh var samtidigt knappt ens en bråkdel, olyckligt nog. Eftersom detta norska band är en fortfarande något oupptäckt juvel i den nordiska musikvärlden, som just bara inte förmådde konkurrera med nämnda minnesceremoni. Fyra man och en kvinna som manglar på som om det var 1991 och My Bloody Valentine ännu var rockens framtid. Med en enastående känsla för att skulptera i gitarrlarm och suddiga melodier, med ett litet, nyare tillskott av elektroniska dansrytmer. Kom de från Brooklyn eller östra London skulle alla älska dem redan.
Annars handlade det mesta om Gorillaz. Detta märkliga, tecknade och i alla bemärkelser påhittade band som har blivit större än Damon Albarns alla andra bandprojekt och nu står som huvudattraktion på Roskildefestivalens första dag med en show som ingen vet vad man ska förvänta sig av.
Och jag vet inte exakt hur jag ska beskriva min paradoxala besvikelse över att de fyra tecknade bandmedlemmarna inte ingår i aftonens uppställning, den är hur som helst större än att stora delar av den femstjärniga gästlistan från senaste albumet ”Plastic Beach” saknas. Även om soullegenden Bobby Womack verkligen var där, och fick en att önska att han också skulle ha bevärdigats en egen solokonsert på samma stora scen. Han skulle inte ha haft några problem att fylla den, så mycket står klart.
Men Gorillaz är ett verkligen svårgreppbart band. Ursprungligen skapat som en lek med fiktioner, bestående av fyra tecknade figurer som fanns på animerade videor (som var och en tog tre månader att rita) men aldrig var tänkta att synas på en vanlig scen. Nu ser jag bandet för andra gången, den första var för fem år sen och presenterades då som en unik engångshändelse, med alla musiker i skuggan bakom en ridå och bara gästartisterna tydligt synliga. Nu står Damon Albarn längst fram på scenen, som en högst levande frontfigur mitt i strålkastarljuset. Med en ofattbart stor och varierande uppställning av musikanter bakom sig, inklusive en stråksektion, en blåsorkester och en nordafrikansk traditionsensemble.
Samtidigt är musiken så uppenbart Damon Albarns egen, hans milda engelska vemodstemperament filtrerat genom influenser från hiphop, funk och electro. På ett så särpräglat sätt att man egentligen aldrig har kunnat föreställa sig att den var skapad av de där påhittade, störda ungdomarna av skiftande etinicitet. Däremot finns en dynamik och en nerv som han aldrig kom i närheten av med Blur - bandet han spelade med på samma stora scen för bara sju år sen. Det känns avlägset nu.
Vad övrigt? Jo, Efterklang gjorde vad hemmahjältar ska och skapade ett publiktryck som gör att man undrar hur festivalen tänker när de placerar Danmarks kanske mest hyllade indieband på en liten tältscen. Efter tjugofem minuter av successivt avancemang kom jag fram till yttre tältduken och fick se hur det för dagen nio personer starka bandet lyckades se totalt oansenliga ut, trots att musiken strålade för fullt.
LCD Soundsystem pumpade därefter på med en iver och ett tryck som DJ-baserade hipsterprojekt från New York inte borde vara mäktiga. Både startade och slutade för tidigt, dessutom. Samt omgärdades av en likartad trängsel. Danska RebekkaMaria skapade därtill en excentrisk fusion mellan introvert konstpop och utlevande trumgroove som borde kunna leda till mycket mer i framtiden. Dessutom med en saxofonist i det lilla bandet, en nästan utrotningshotad art i popvärlden.