Under 2000-talet har alla långlivade grupper med självaktning turnerat med ett äldre album som flugpapper. En god idé som kan innebära variation och fokuseringar samt tillskott i kassan nu när turnéer finansierar album snarare än tvärtom. Dessutom fungerar konceptet som en påminnelse om albumformatets betydelse på en marknad där allt kortare tidsrymder premieras. Att Rush förr eller senare skulle falla in i trenden är alltså inte förvånande, även om man saknar ekonomiska skäl för anslutningen: med fyrtio miljoner sålda album är försörjningen ordnad. Frågan var bara vilket album man skulle välja. Det bästa, det mest kända eller det mest sålda?

Att valet föll på trettioårsjubilerande ”Moving pictures” kan framstå som naturligt. Inte bara för att det är det kanske mest kända av gruppens nitton studioalbum utan också har en imponerande spännvidd. från svävande västskustrock till King Crimsonsk komplexitet. Och visst, det fungerar. Men med tanke på att konserten omfångsmässigt uppgår till fyra normal­albums längd och att flera av spåren ingår i stapelvaran på Rushs konserter sticker konceptet inte ut på samma sätt som hos andra grupper. Annat hade det varit om man valt något av de senare 80-talsalbumen, även om det inte nödvändigtvis blivit bättre.

Det är förstås en lysande uppvisning som bjuds, med lika stor spridning på stilar som på medlemmarnas framtoning: Geddy Lee som en utflippad universitetslärare som elektrifierats av sin bas och ändå bara tappar ett fåtal av sina stavelser; Neil Peart som en butter urmakare med exakt kontroll över sin utrustning; och Alex Lifeson som en handelsresande med gitarr i stället för attachéväska. Fast nog är det ironiskt att den här turnén fördröjer inspelningen av nya albumet ”Clockwork angels”, som av smakproven att döma har förutsättningar att bli lika starkt som ”Snakes and arrows”.