José Gonzales fyra år i rampljuset avlivar effektivt två myter: Doktorander i biokemi kan visst bli popstjärnor, och det går utmärkt att utan några som helst trummor eller andra bang-, krasch-, bom-instrument suggerera fram en intensiv rytmik.
För visst är det så José Gonzales låter även på sitt andra album, "In our nature": Han fortsätter att ensam med blott ett klassiskt skolat spel på nylonsträngad akustisk gitarr och med en vemodig stämma framföra sina låtar. "Inte precis tjofaderittan", skrev en svensk kritiker surt efter en spelning häromdagen. Nej, avdelningen tjofaderittan lambo överlämnar José Gonzales till andra artister, och dem finns det gott om, men han lockar ändå horder av hänförda åhörare till konsertlokaler över fyra kontinenter - från Laholm till Los Angeles. Sedan februari har han mer eller mindre konstant befunnit sig på turné, och börjar närma sig 100-strecket i antal spelningar bara i år, och har då också klämt in en skivinspelning.
När jag ringer hans mobilnummer svarar han i ett regnigt och småkallt Nashville, Tennessee.
- Jag ser inga problem med att fortsätta i precis samma stil på flera skivor, säger José Gonzales medan han vandrar genom en hotellkorridor.
- Jag har en förkärlek för envishet och har någon sorts vision att göra åtminstone en trilogi på det här sättet, med samma sorts musik, likartade omslag, etcetera.
Albumdebuten "Veneer" släpptes i Sverige redan 2003, men har sedan dess successivt pytsats ut på andra marknader. I ett tidigt skede jämförde recensenter ofta José Gonzales med Nick Drake, men han har minst lika mycket kubanen Silvio Rodriguez, The Beatles samt en drös bossanova och flamenco att tacka för sitt sound. Och förstås de tre årens lektioner i klassisk gitarr.
Till "In our nature" har det dock hänt en del på annat håll: texterna. Gonzales låter skarpare. Det är som om han ibland - givetvis mycket behärskat och helt utan att höja rösten - hytter med näven under hakan på lyssnaren. Eller på andra, snarare.
- Det är absolut så, jag tycker att såväl gitarrspelandet har blivit mer intensivt som skärpan i texterna. De kanske kan upplevas som än mindre personliga den här gången, men de är definitivt mer anklagande.
I låten "How low" besjunger Gonzales ett (anonymt) Fox News, och andra som han menar sysslar med propagandistisk journalistik, och han säger att de snart kommer att stå upp till knäna i den skit som de sår Han reagerar med vämjelse över hur ett land som kallar sig demokrati kan hålla sig med sådana nyhetskanaler. I till exempel "Killing for love" finns lite mer personligt filosoferande kring en likaledes anonym medmänniska: "You've got a heart filled with passion/ Will you let it burn for hate or compassion?"
- Jag försöker att hålla anklagelserna på en generell nivå, meningen är att vem som helst ska kunna använda de här texterna som verktyg i sin ilska, säger han.
Men är det oftast en allmän känsla som ligger bakom, eller finns någon eller något specifikt mål som du riktar dig mot?
- Det finns alltid en person eller företeelse som jag riktar mig mot. Det mest specifika fallet är väl låten "Abram".
Här sjunger José Gonzales om en figur som vandrar i sömnen och pratar rappakalja: "Abram, either wake up or go to bed/ You're sleepwalking with a delirious head/ You were programmed a long long long time ago / Your stories are old old and your acclimation is slow/ Go to sleep." Gonzales funderingar kring de abrahamitiska religionerna (alla med stamfadern Abraham - kristendom, islam, judendom) blir ganska tydliga.
José Gonzales har noga läst evolutionsbiologen Richard Dawkins bok "The God Delusion" (Illusionen om Gud) liksom den moralpolitiska filosofen Peter Singer och hans "Practical ethics" från 1979.
Men Gonzales är en sällsamt ödmjuk general. Han försöker slå i mig att han egentligen har läst väldigt få böcker och är "ganska långsam" av sig, men att han helt enkelt bestämde sig för en intensiv läsperiod innan han började skriva på nya skivan. Förutom Dawkins och Singer har han metodiskt satt i sig en mängd artiklar om mänsklig natur, filosofi och religion och han upplyser mig om, bara som en bisats, att till exempel Steven Pinker är "väldigt rolig att läsa om man är intresserad av evolutionär psykologi och kognitionsvetenskap."
Jag känner att jag håller på ett tappa greppet och säger mest "mmm".
José Gonzales menar dock att texterna är underordnade, att han skriver dem för att passa till musiken. I en tidig intervju uttryckte han det som att "många artister verkar tonsätta sina ord, jag gör tvärtom". Det enklaste och bästa sättet för honom, säger han nu, är att förhålla sig till skrivandet genom att vara "flexibel i tanken".
- Det är väl just där som vissa av mina hårdare texter möter min person, säger han och skrattar torrt.
Huruvida det beror på texterna eller musiken kan man spekulera i, men faktum är att i takt med att José Gonzales hittat ut i världen verkar han bli lite av utländska megastjärnors svenska favoritnallebjörn. Allt fler större namn nämner honom med respekt och pratar med svenska journalister om att de vill jobba med honom. Andra skrider omgånde till handling. Som, aningen oväntat kanske, Kylie Minogue. Med henne har José Gonzales nyligen gjort en duett, eller "cyberduett" som han rättar mig med. Han spelade in musik i Göteborg, skickade till Minogue som lade på sång och skickade tillbaka. Låten är hennes gamla hit "Can't get you out of my head" och den nya versionen finns med i dokumentärfilmen "White diamond" som följer discopopdrottningens väg tillbaka till de stora scenerna efter bröstcancern.
Det görs även en dokumentär om José Gonzales. Fredrik Egerstam har följt artisten under skivinspelningar och på turnéer. Filmen är tänkt att bli klar under 2008. Jag frågar om eventuell vetorätt och om han är orolig över resultatet, hur han ska framställas, men José Gonzales verkar ta det mesta med ro. Jag tycker mig höra ett par axlar som det rycks på i en skinnjacka, men det kan vara inbillning.
Texthäftet på José Gonzales skiva avslutas med orden "In Gödighet I trust."
- Gödighet är en variant på Göteborgsslanget "gött". Eftersom det på den amerikanska dollarn står "In God we trust" så ville jag på det här sättet meddela att jag tror på godheten, haha.