Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Musik

Så har DN:s kritiker skrivit om Kents musik

Martin Sköld, Sami Sirviö, Jocke Berg, Marcus Mustonen och Harri Mänty i Kent inför skivläppet ”Hagnesta Hill” (1999).
Martin Sköld, Sami Sirviö, Jocke Berg, Marcus Mustonen och Harri Mänty i Kent inför skivläppet ”Hagnesta Hill” (1999). Foto: Jonas Ekströmer/TT

Ser brittiska ut. Lika lätta att både älska och hata. Schlageraktiga refränger. Kungarna är Kent. Läs DN:s omdömen om Kents samtliga album.

På måndagsmorgonen kom beskedet att rockgruppen Kent går skilda vägar, efter 26 år tillsammans. Gruppens tolfte studioalbum ”Då som nu för alltid”, som släpps i maj, blir därmed gruppens sista.

Hur har de andra elva låtit?

Om det självbetitlade debutalbumet från 1995 skrev DN:s recensent Po Tidholm att Kent både låter och ser brittiska ut, men spelar låtar som ändå är väldigt svenska. ”Det låter lite märkligt första gången, det är som om språket bara blir läten när man inte förstår vad man hör”, skrev Tidholm i recensionen.

Året efter släpptes uppföljaren ”Verkligen” och DN:s recensent Nils Hansson konstaterade att gruppen etablerat sig snabbt. ”Ändå låter de inte som ett brett band”, tyckte Hansson i recensionen och hyllade Joakim Bergs ”ljusa, utsatta röst”.

Om gruppens tredje skiva ”Isola” (1997) skrev DN:s Harald Bergius att ”det har blivit lättare både att älska och att hata Kent, bara svårare att vara oberörd.” Skivan släpptes året efter i en engelsk version.

Karolina Ramqvist tyckte att ”Hagnesta hill” (1999) var ”mer varierad och mindre tillgjord” än gruppens tidigare album och skrev i recensionen att vissa refränger ”flirtar med det nästan schlageraktiga”. Även detta album släpptes året efter i en engelsk version.

Om ”Vapen & ammunition” från 2002 skrev DN:s Nils Hansson att ”Kent är i dag ett band som fyller ishallar. Trots att de aldrig låtit mindre arenarockiga”.

”Stiliserad och storslagen men inte särskilt insiktsfull”. Så skrev DN:s Fredrik Strage om ”Du & jag döden” (2005) och konstaterade att Kent har skrivit deppigare texter än såhär, trots albumtiteln.

Om den mer elektroniskt orienterade ”Tillbaka till samtiden” (2007) tyckte DN:s recensent att ”Sveriges största svenskspråkiga rockband än en gång lyckats hitta ett sätt att gå vidare utan att trampa i sina gamla fotspår”.

En av 2009 års bästa skivor utnämnde DN:s Johanna Paulsson ”Röd” till. ”Kungarna är Kent och Sveriges största rockband har gjort årets bästa syntalbum” skrev Paulsson.

Bara sju månader efter ”Röd” släpptes ”En plats i solen” (2010). Den snabba produktionstakten hade DN:s Nils Hansson synpunkter på och ansåg att skivan innehöll ovanligt få toppnoteringar. Skivan fick en tvåa i betyg.

Om det tionde albumet ”Jag är inte rädd för mörkret” (2012) konstaterade samma recensent att Kent var i utmärkt form. ”Andra band i motsvarande sits skulle vid det här laget ha försökt något annorlunda. Country, unplugged, symfoniskt, covers” menade Hansson – men Kent förblir Kent.

”En chockgranat fylld med paljetter”. Så skrev DN:s Fredrik Strage om det senaste albumet ”Tigerdrottningen” från 2014 och konstaterade samtidigt att den ”diffusa ångest över samtiden som genomsyrat otaliga Kentlåtar blir här skarpare” när Berg besjunger främlingsfientligheten, vapenexporten och näthatet. Skivan fick en fyra i betyg.

”B-sidor 95-00” (2000) räknas inte som ett studioalbum, men DN:s Kalle Dixelius hyllade plattan och konstaterade att gruppen lyckats med något få andra har gjort: ”att kombinera kvalitet och hållbarhet med kommersiellt genomslag”.

Läs mer. Rockgruppen Kent