– En ”hook” är också ett måste, något som sticker ut. Det behöver inte vara en slinga på ett musikinstrument utan kan vara ett dramatiskt moment, till exempel Lena Philipssons mikrofonstativ (”Det gör ont”) eller bröderna Herreys gyllene skor, säger Andreas Carlsson när DN träffar honom i en hotellobby på Östermalm i Stockholm.
Han har 15 år bakom sig som låtskrivare. Internationella stjärnor som Céline Dion, Backstreet Boys, Britney Spears och Westlife har sjungit in hans låtar. Hans kontor finns i Los Angeles.
Tideräkningen för denne hitmakare börjar med Abbas vinst i Eurovisions-finalen med ”Waterloo” 1974, det år då schlagern förvandlades till internationell pop. Han tycker att dagens svenska låtskrivarproffs på den internationella pophimlen står i viss skuld till den tidiga schlagern. Därifrån kommer känslan för de utmejslade melodierna med rötter i folkmusiken och dansbanden.
– Det mest underskattade är enkelheten. Musiken ska kännas enkel även om den inte är enkel att skriva. Abba var mästare på det.
Själv har Andreas aldrig deltagit i Melodifestivalen, han siktade från början på den internationella musikmarknaden och de stora pengarna.
Trots dagens hårt producerade popmusik anser sig Andreas Carlsson vara en klåpare på teknik. Han är ingen ”studioråtta” som hänger över mixerbordet nätterna igenom, och han tycker att tron på tekniken är överskattad, det är inte den som säljer musiken. Lägereldsteorin gäller: Text plus melodi ackompanjerad av en ensam gitarr ska räcka för att avgöra om en låt är bra.
Andreas Carlsson växte upp med ”Bra vibrationer” och ”Diggi-loo diggi-ley” liksom Carolas och Lasse Holms låtar. Han tycker att Melodifestival-låtar ibland kan ha ett lite pampigt maner, vara smått taffliga för att inte säga bonniga. Men en av de mest slitstarka i branschen, textmakaren Ingela ”Pling” Forsman, högaktar han.
– Hon är en mästare på att berätta så att människor känner något. Texter som berättar en story och som passar ihop med artisten som sjunger. En bra text och melodi talar först och främst till känslan, säger han och exemplifierar med John Lennons ”Imagine”, Paul Ankas text till ”My way” och Abbas ”Dancing queen”.
Ingela ”Pling” Forsmans slitstyrka gör henne till den textförfattare som fått med flest bidrag till Melodifestivalen. Hittills har det blivit 30. Hon tar countryn som gott exempel på en genre med utmejslade berättande texter.
– Det är inte så lätt att berätta i en treminuterstext. Men jag föredrar absolut berättelsen framför danslåtar där texten används mer som ljud och rader upprepas i oändlighet. Det vinner inte texten på, säger Ingela som under sin långa karriär fått ihop några tusen texter.
Oftast vet hon på förhand vilken artist hon skriver för, men så var det inte med en av hennes största framgångar, ”Se på mig”, som sjöngs av Jan Johansen och vann 1995.
– ”Se på mig” är den text som jag fått mest gensvar på. Människor har berättat att de valt att inte ta sitt liv på grund av den låten.
Så en Melodifestivallåt måste inte vara glad och trevlig?
– Många tror det, men jag måste säga att jag inte riktigt förstår det där uttrycket fart och fläkt. Det finns många bidrag som är melankoliska, som förra årets norska Eurovisionsschlagervinnare till exempel. Det finns ingen mall.
Därför, menar Ingela ”Pling” Forsman, är det är ingen större skillnad att skriva för Melodifestivalen eller för psalmboken.
– Jag använder mig själv och mina erfarenheter, och fångar samtidigt upp saker jag ser och hör. Men jag sätter mig inte som Thore Skogman och skriver ”Jämtgubben” eller ”Plättlaggen” efter en tidningsrubrik.