Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Musik

Sabina Ddumba – Fisksätras svar på Mary J Blige

Foto: Beatrice Lundborg

Sabina Ddumba jämförs redan med Aretha Franklin och Mary J Blige. 
Efter uppväxten i en Stockholmsförort med pappa och sju syskon är hon nu redo att ta klivet ut i världen. På onsdag kan hon få sin första Grammis.

Det är en sådan där refräng som sätter sig på hjärnan och vägrar släppa taget:

Effortless.

So effortless.

It’s effortless.

Orden träffar oklanderligt över melodin, ovanpå trumslagen, som ett rofyllt mantra.

Sabina Ddumba skrattar när jag försöker beskriva vilken kategori ”Effortless” hamnar i: bra låtar som inte går att lyssna på, för att de fastnar så hårt att hela arbetsdagar kan påverkas.

För den som gärna slår på radion är det svårt att komma undan. Sabina Ddumba har haft tre ofta spelade hittar på rad och solodebuterade 2014 med ”Scarred for life”. Förra året följde hon upp med just ”Effortless” och ”Not too young”.

Albumet är inte riktigt klart. Eller, det är i princip färdigt. Men det är många instanser som ska säga sitt innan processen går i mål. Så, än så länge: väntan. Hon har varit med och skrivit låtarna och säger sig vara starkast på melodier, vid sidan av sången.

– Det är det jag tycker är roligast och som kommer ganska naturligt. Någon spelar, jag freestylar fram något. Allt beror på vem jag sitter och jobbar med, det är så himla olika, förklarar Sabina Ddumba.

Vilka brukar du jobba med?

– Jag har ingen som jag brukar jobba med. Jag hoppar runt. Jag har arbetat med Wolf cousins, jag har varit i Los Angeles och jobbat med en massa olika människor.

Vad gör det med ett album? Den röda tråden?

– Jag skiter i en röd tråd faktiskt. Eller, jag tänker att jag är den röda tråden. Alltså, jag släpper inte förbi någonting som inte känns jag och om allt känns jag så kommer det att vara en röd tråd. Det är också tråkigt om man bara ska göra ett sound, för allt skulle låta likadant då. Det är mycket roligare att testa runt.

Så hur skulle du beskriva ditt sound?

– Olika, men produktionerna brukar vara relativt poppiga med en touch av soul och gospel.

Vi sitter på Kulturhuset i Stockholm. Sabina Ddumba har med sig Thumandi De Lange, sin bästa vän. De har nyss varit på en modevisning, ätit italienskt till lunch och dricker kaffe i väntan på ännu en visning. Båda är klädda i svart.

Foto: Beatrice Lundborg

De har känt varandra sedan de träffades på Södermalmskyrkans kristna skola i åttaårsåldern. Thumandi De Lange bodde i Skarpnäck, Sabina Ddumba i Fisksätra. De blev kompisar direkt och är oskiljaktiga. Om de av någon anledning inte ses, så hörs de ändå varje dag.

Thumandi De Lange är inte van vid att svara på frågor om kompisen, men gör det ändå, trots att det känns ”jättekonstigt”.

– Hon känner mig rakt igenom, vet vad jag tänker och jag vet vad hon tänker, innan vi ens har tänkt det, säger hon.

Vilka är Sabinas bästa sidor?

– Extremt spontan och impulsiv. Får hon en idé, en bra idé, så vet hon att jag hakar på och då kör vi. Det kan vara vad som helst: Kom vi drar utomlands eller nu färgar vi håret eller vi åker till andra sidan stan.

Sabina flinar:

– Jag minns en gång när jag ba, ”Thumandi, kan jag få klippa dig?” Hon ba, ”ja”. Alltså, jag förstörde hennes hår – men hon var på. Det var uppklippt i trappsteg, fyra nivåer på längden. Vi var kanske 13 år.

Thumandi, vilka är Sabinas jobbigare sidor?

– Alltså, jag känner inte så, men jag tror att många upplever det som jobbigt att hon är så envis. Det är den där grejen – bestämmer hon sig för att göra något så ska det bli av. Jag tror att folk som har något emot det blir väldigt trampade på kanske.

Så du är bad ass, Sabina?

– Ja, det måste man vara.

Foto: Beatrice LundborgSabina Ddumba föddes på Södersjukhuset i Stockholm i februari 1994 och hemma i Fisksätra väntade fem, mycket äldre, syskon. Föräldrarna kommer från Uganda men träffades här i Sverige.

Hon växte dock upp med framför allt sin far, som fick dra det tunga lasset.

– Det har aldrig varit mina två föräldrar, det har bara varit pappa, konstaterar hon. Mammas och pappas relation har aldrig varit aktuell. Han är den viktigaste personen i mitt liv och han är inte viktig bara för mig, utan han är en god människa som gör massor av bra saker som han inte behöver göra.

Pappa William arbetar på Patent- och registreringsverket och, beskriver Sabina Ddumba, ”tar hand om en massa människor hela tiden och sätter massa andra människor först och sig själv sist”.

Den som följer henne på Instagram kunde för några månader sedan läsa denna ömsinta kärleksförklaring:

”Min pappa är min hjälte. Min pappa är mitt allt. Min pappa är en kämpe som vet typ allt. Han sätter mina och mina syskons behov före hans egna, det har han alltid gjort. Tack pappa för att just jag har fått växa upp med dig och tack för att du har bidragit till den jag blivit i dag. Du är min största förebild och inspiration och jag strävar efter att va som du. Tack för att du är lika knäpp som jag. Tack för att du har bjudit mig på tusentals helt otroligt goda middagar. Tack för att du respekterar och tycker om den kille jag har valt att vara med. Tack för att du förstår mig och tack för att jag får vara din dotter. Grattis på fars dag.”

Berätta om din barndom.

– Gud, det var så länge sedan jag tänkte på mig själv som barn. Jag var ju yngst där väldigt, väldigt länge. Mina syskon tyckte att det var jättejobbigt att vara med mig, för det var alltid ”ta med er Sabina” och så tog de med mig men droppade mig hos någon kompis: ”Ta hand om henne, vi ska gå och leka.” Och så var jag fast där med någon granne. Det var inga problem men jag var väldigt så här …

Hon tystnar kort innan hon plockar upp tråden igen.

– Jag kände mig ganska ensam trots att jag hade så många syskon. Min närmaste syster var sex år när jag föddes och jag kunde inte hänga med dem förrän jag var mycket, mycket äldre. Dessutom åkte min mamma ganska mycket fram och tillbaka mellan Sverige och Uganda. Och så drog hon när jag var åtta år.

– Jag vet inte varför hon drog. Alltså, hon drog bara. Och det var ganska jobbigt. Så det var jobbigt ett tag i skolan.

Under de första medvetna åren var ensamheten hennes följeslagare. Det vände när hon kom till Södermalmskyrkans skola. Sabina Ddumba behövde någon och denna person var Thumandi De Lange.

– Då hade jag en person som var lika gammal som jag och som jag kunde hänga med, det var min person. Och då slutade jag att känna mig ensam. Också för att jag medvetet valde att vara hennes kompis, jag valde att vara med henne. Jag var tvungen att vara med en massa människor hela tiden. Jag var tvungen att gå på släktträffar, jag var tvungen att vara med mina syskon, jag var tvungen att vara med mina kusiner. Det var bara så det var.

– Jag fick alltid höra av lärare och folk hur jag var: ”Sabina, du är ju så kaxig och så stöddig och du har det så jobbigt.” Till slut var det väl så att, jag vet inte, jag trodde att det var som de sa. Tills jag insåg att saker och ting inte var så jobbiga. Det var inte så jobbigt att min mamma inte var där, jag kände mig ganska nöjd med livet och de människor jag faktiskt hade. Jag var duktig i skolan, jag var inte kaxig, jag var bara en person som sa ifrån när jag tyckte att något inte var okej. Jag tror att jag lärde mig att bara skita i allt som folk kastade på mig.

Fick du mycket skit?

– Ganska mycket, just för att jag var en sådan som pratade och sa till om något inte var okej och att jag ofta tog på mig skulden för saker jag inte hade gjort, för att skydda människor. Vilket jag också gjorde för att jag var en av dem som kunde ta en utskällning utan att ta det för personligt, låta det rinna av mig. Men det var aldrig jag.

Thumandi De Lange har lyssnat på sin vän och lägger till:

– Jag tror att det var viktigt att du fick se dig själv i ett sammanhang. Ett sammanhang där du inte bara hade blivit placerad utan där du hade ett slags funktion. Vi har ju alltid varit varandras andra hälft. Då känner man sig inte ensam längre, slår hon fast.

Sabina Ddumba nickar.

Foto: Beatrice Lundborg

– Jag minns att när vi träffades så bestämde jag att henne ska jag bli kompis med. Det var energier, jag kände att jag gillade henne. ”Ska vi bli kompisar? Nu blir vi bästa vänner.” Och så bestämde vi det. Hela vår vänskap är byggd på att vi bestämde oss väldigt tidigt för vad vi är och vad vi vill vara, vilket gör att vi har en väldigt, väldigt enkel relation. Den är väldigt tydlig och rak, det finns inga komplikationer.

Hur är din relation till din mamma i dag?

– Alltså, det finns nog ingen relation. Jag vet var hon finns och hon vet var jag finns. Det är ”hej, hur mår du?” ibland. Så ungefär.

Är du arg på henne?

– Nej. Det är väldigt, väldigt stor skillnad på Uganda och Sverige och på hur människor tänker och hur människor är. Det blir en kulturkrock mellan mig och min mamma. Vi förstår inte varandra. Hon tycker att jag är för svensk, så här: ”Din lilla svenne.” Hon förstår inte varför jag inte fattar hur hon resonerar kring saker eller varför hon väljer att göra vissa grejer. Men i Uganda, din mamma är din mamma – oavsett vad. Och du ska älska henne och respektera henne, oavsett vad. Du ska ge henne allt, oavsett vad. Spelar ingen roll vad hon gör. Jag känner att det är så himla orättvist.

– Om hon drar. Om min pappa stannar och sliter och krigar och köper busskort till alla barn. Alla får lika mycket veckopeng varje vecka. Och så är hon och roar sig i ett annat land för att hon inte har det tillräckligt bra här. Varför ska jag då ge henne en klapp på axeln och säga så här ”hörru du, jag älskar dig, kul att du har det bra”? Det är inte rimligt. Och hon förstår inte riktigt varför jag var sur. Eller, varför jag var arg. Det går inte att ha en relation på det. Det går inte att ha en relation med någon som inte förstår.

Blod är inte tjockare än vatten?

– Nej.

Thumandi De Lange fyller i:

– Du har aldrig låtit det definiera dig, det tycker jag är ganska häftigt. Du har haft motgångar, din mamma har lämnat dig. Det har varit hårt, det har varit tufft. Du har ändå alltid valt att se det positiva. Jag har aldrig sett dig lägga dig under täcket och gråta och tycka synd om dig själv för att din mamma inte finns där.Foto: Beatrice Lundborg

Kanske också för att pappa tog på sig på båda rollerna?

– Ja, precis, säger Sabina. Jag minns när jag var liten, när min mamma fortfarande var hemma mycket, och de bråkade. De tjafsade om att någon skulle flytta och frågade mig hos vem jag ville bo. Jag svarade ”pappa” utan att ens blinka. Det finns ett speciellt band mellan mig och min far.

I Sabina Ddumbas familj lyssnade man ständigt på musik, trots att ingen – hävdar hon – var särdeles musikalisk. Men den unga Sabina fann något mer i konstformen än örongodis och tillbringade barndomen med att sjunga och dansa och göra koreografier tillsammans med sina kusiner. Som sexåring gick hon med i en barnkör och bytte i takt med att hon blev äldre.

Det var dock i välrenommerade Tensta Gospel Choir, som hon fortfarande är del av, som musiken blev något mer än en hobby.

Hon var 14 år gammal första gången hon gick dit och innan hon ens hade hunnit bli medlem la hon sig i ett körarrangemang. Men körledaren tyckte om det och Sabina Ddumba blev kvar.

När började du fundera på att man kunde ha sången som yrke?

– Jag fick mitt första körjobb som 15-åring, bakom Jenny Wilson, och var på turné med henne. Det var spännande, roligt. Jag fick se nya städer, nya länder. Det var turnébuss och sena kvällar och jag var omringad av människor som var mycket äldre. Jag hade med mig läxorna på helgerna och pappa hade en bra relation till dem jag åkte med.

– Jag fick betalt och märkte att det gick. Jag var aldrig så här, ”det här ska jag göra, nu kör jag”. Jag fortsatte att köra för andra och till slut var det, ”om det går så går det”. Jag tänkte att jag skulle försöka hänga kvar så länge som möjligt och göra mitt allra bästa i alla situationer och hoppas att det leder någonstans.

Skrev du låtar själv? Ville du vara frontperson?

– Ja, när jag var tio år. Gud, lök. ”Boy, I love you …” Alltså, det var så töntigt. Jag skulle skriva musik som Beyoncé och Lauryn Hill. Lauryn Hill är min toppfavorit, jag älskar allt med henne. Jag fascineras av den hon är och det hon gör. Jag upptäckte henne när jag var fyra, i ”En värsting till syster 2” mot Whoopi Goldberg. Vi hade den på VHS och jag kollade på den hela tiden. Sedan tror jag att min pappa laddade ned en massa Fugees och hennes soloalbum ”The miseducation of Lauryn Hill”. Jag fastnade.

När började din egen karriär?

– Gud, jag minns inte. Det började med ”kan du sjunga refräng på det här?”. Sedan gjorde jag Adam Kanyamas ”The Golden child”. Och någonstans där började jag göra egna sessions. Äh, jag vet inte.

Foto: Beatrice Lundborg

Det är det här med röd tråd igen. Har hon någonsin planerat något?

När jag frågar henne om TV4-programmet ”X Factor”, som hon var med i 2012, reagerar hon med den där envisheten som kompisen berättade om.

– Nej, nej, nej! Prata inte om ”X Factor”. Du får prata om vad som helst förutom det.

Thumandi De Lange förstår heller inte vad det ska vara bra för:

– Det är så skumt att prata om. Det var liksom inte där det började.

Rapparen Ison Glasgow, ena hälften av rapakten Ison & Fille och medlem i hiphopkollektivet Highwon, satt i juryn det året och blev mäkta imponerad – till skillnad från Orup som ställde sig tveksam till tjejen. Sabina Ddumba kom inrullande med sitt tjejgäng, var rätt säker på att hon skulle gå vidare och betedde sig kanske annorlunda mot vad Orup var van vid.

När ”Regn hos mig”-sångaren frågade henne vad som är så skönt med gospel svarade Sabina Ddumba: ”Vad är inte skönt med gospel?” Hon sjöng India Aries ”Beautiful” och fick ja av tre jurymedlemmar men nej från Orup.

Över telefon berättar Ison Glasgow om sina intryck:

– Jag hade hört Sabina på olika håll och kanter, kanske första gången på Adam Kanyamas singel. Jag visste inte vad hon hette, men kände igen hennes sång. Det var först i ”X Factor” som jag förstod vilken speciell röst hon har. Det är mer i klass med klassisk r’n’b som Aretha och Mary J Blige, med mycket smärta. Hon drar in en i sitt framträdande, man känner att man får en del av henne när hon sjunger.

– Hon har tagit vara på sina möjligheter efteråt. Sabina är en så duktig sångerska att hon nog inte ens tänkte på att vinna, hon förstod att hon skulle göra stora saker. Hon är bra nu och man har ingen aning om var hon är om sex sju år. Jag kände på mig att hon skulle bli stor.

Sabina Ddumba är även förtjust i kläder. Hon tycker om att fundera ut olika outfits och lämnar aldrig hemmet utan att vara fixad. Som hon säger: ”Om jag sätter på mig mjukisar sätter jag på mig mjukisar och en tjocktröja som är snygg.”

”För att alltid känna sig hundra”, förtydligar Thumandi De Lange.

Hon är så skicklig på att kombinera plagg att tidningen Elle nyligen utsåg henne till årets bäst klädda kvinna. Själv skrattar hon när det kommer på tal.

– Jag har ingen aning om varifrån de fick mig, säger hon.

Du gillar kläder.

– Absolut, men jag klär mig inte för någon annans skull. Jag har velat ha snygga kläder sedan skoltiden. Jag tror att det inte är något jag tänker på att jag gör, det har blivit en vana. ”Nej.” ”Nej, jag byter igen.” ”De här byxorna. Inte de där.” Jag har ringt Thumandi: ”Vad har du på dig? Okej, då tar jag på mig det där.” Det känns som att det är så himla naturligt men det är det inte, det ligger ganska mycket arbete bakom.

Vad har du för klädstil?

– Jag kan inte beskriva den. Det går inte.

Hon skakar på huvudet.

Vad är snyggt?

– Cleant. Cleant är snyggt.

Helsvart?

– Det fungerar absolut alltid.

Thumandi De Lange, som har suttit med armarna i kors och lyssnat, berättar om vännens ”lila period”.

– Du har alltid en vision för vad du vill ha, har alltid haft. Ett tag hade du bara lila, det var skitcoolt.

Foto: Beatrice Lundborg

Sabina Ddumba:

– Jag gick in på H&M och köpte en lila t-shirt, en lila tjocktröja. Det var väldigt annorlunda då.

Har du bara haft en färgglad fas?

– Nej, när vi dansade var det ganska mycket färgglatt.

Thumandi De Lange:

– Sedan hade du en mixfärgad period, med massa olika färger.

Sabina Ddumba:

– Pärlplattsörhängen, höga strumpor …

Thumandi De Lange:

– … bulle på huvudet, läppstift, stora jackor …

Sabina Ddumba:

– … fejkglasögon.

Det måste vara ett av de konstigare moden som har existerat.

– Jag har alltid velat ha glasögon.

Dagen då skivbolaget ringde och berättade om Elles utmärkelse hade Sabina Ddumba precis vaknat och skulle slänga soporna. Hon hävdar att hon hade något ”jättejättekonstigt” på sig och inte förstod att hon hade vunnit, utan trodde att hon var nominerad.

Därefter ringde hon till Thumandi De Lange och undrade: ”Alltså, vad MENAR de?” Och vännen garvade.

– Det verkar vara så många som klär sig för att få sådana priser, för att andra ska se. De poserar jättemycket, medan Sabina är mer: ”Ja, det här ser nice ut. Det här kör vi. Det här känner vi. Det här känns bra”. Och så är det hon som får ett sådant pris, säger Thumandi De Lange.

Men den typen av utmärkelser är ointressanta jämfört med musikpriser, Sabina?

– Det är lite blandade känslor. Det är kul att få pris, så klart, men det är inte kul att tävla. Eller, jag tycker liksom att det inte definierar vem jag eller någon annan är. De som är nominerade i de olika kategorierna är inte dåliga, bara för att en vinner. Det kan ofta kännas så, ”jag kanske inte är så bra trots allt”. Men det är roligt. Man har kämpat och krigat så länge.

– När jag fick Årets nykomling på P3 Guld-galan kändes det som ett litet kvitto, en liten belöning. Också för att jag har väldigt svårt för att stanna upp och reflektera över vad jag gör. Jag bara kör. Och sedan har jag ingen aning om vad jag har gjort under året, vilket gör att jag ibland har svårt att uppskatta det jag faktiskt håller på med. När jag fick priset tänkte jag: ”Shit vad jag har jobbat.” Jag gav mig själv en klapp på axeln. Det är också ett sätt att hålla sig frisk i skallen. Annars är det lätt att sväva i väg i den här musikvärlden.

Är det en smutsig bransch?

– Nej. Många säger det men … Allting hänger på vilka man jobbar med, vad man har för folk omkring sig.

Är det viktigt för dig att slå internationellt?

– Grejen är att om du vill spela över hela världen så är det viktigt. Det vill jag.

Ett av målen med att ta sin musik till olika delar av detta jordklot är att skänka glädje och förändra situationen till det bättre för människor som inte har haft samma möjligheter som hon själv.

Förra året var Sabina Ddumba i Rwanda och Demokratiska republiken Kongo tillsammans med Clowner utan gränser, efter att ha fått en fråga om vilken som var hennes drömspelning. Hon svarade att de ändå inte skulle kunna styra upp den och exemplifierar med att hon kunde ha föreslagit Madison Square Garden i New York.

– Men jag började diskutera saken och nämnde att jag ville sjunga för barn och människor som inte har det så bra och samla in pengar, berättar hon. Gärna på en plats där medierna inte har sitt fokus, som Lesbos. Det finns många andra ställen som behöver uppmärksamhet, som folk behöver veta mer om. Jag tittade på olika organisationer och vad de hade för planer och då kom Clowner utan gränser och deras nästa expedition upp. Jag träffade dem och tyckte att deras verksamhet passade det jag vill göra. Det är väldigt fint, det de gör.

Är välgörenhet viktigt för dig?

– Ja, det har blivit viktigt. Jag har inte haft så bra koll på någonting förut. Men också för att det man vet är det som visas på tv, det är så himla uppmärksammat och det är FN, Läkare utan gränser, fast det finns så många andra platser. Pappa har berättat ganska mycket om hur det har varit i Uganda och i andra länder i Afrika och jag kände att dit vill jag åka och fylla någon form av funktion.

Foto: Beatrice Lundborg

Känner du av din bakgrund?

Hon funderar kort innan hon svarar:

– Nej, men jag kan känna min pappas bakgrund. Det jag känner är väldigt långt bort. När vi var i Kongo åkte vi förbi några hus som inte ens var hus egentligen, det var så himla trasigt. Och då minns jag när jag var hos min farmor för flera, flera år sedan och hon bodde i ett typ halvt hus. De hade verkligen byggt det med sina händer. Ett rum hade väggar och tak. I de andra rummen hade väggarna rasat och det var någon form av palmblad som skydd. Min pappa bodde i det huset som min farmor bor i och då gjorde det ont. Jag tyckte att det var orättvist, att vissa inte ska ha det lika bra.

Grubblar du mycket kring samhällsfrågor?

– Jag funderar mycket på världen, vad som faktiskt händer och vad jag kan göra. Och vad folk i min omgivning kan göra för skillnad.

När vi träffas har det bara gått några dagar sedan en rasistisk mobb stormade fram över Sergels torg, ett tiotal meter från där vi sitter, för att – som man skrev i ett flygblad – ”markera mot de nordafrikanska ’gatubarnen’ som härjar runt om huvudstadens centralstation”.

Den som minns den obehagliga stämningen i 1990-talets Stockholm fick skrämmande minnesbilder från en tid då man inte kände sig trygg på stadens gator och torg, i synnerhet inte om man hade ett utländskt utseende.

Sabina Ddumba föddes 1994, när situationen kanske var som värst.

Vad tänker du om det som pågår i Sverige?

– Tragiskt och idiotiskt. Det är bara dumheter, det är så himla onödigt. Jag tycker massor men håller väldigt mycket inombords. Om jag väl börjar så finns det inget stopp. Jag är rädd för vad som händer om jag släpper på den här spärren med alla mina tusen tankar om allt som händer i den här jävla världen. Jag vet inte riktigt hur jag skulle bli, jag skulle få panik för att jag inte kan göra något åt saken. Jag blir ledsen. Men jag kanske inte borde hålla igen.

Är du rädd?

– Jag har nog börjat bli lite nojig och lite rädd, men inte för min egen skull, för alla andra.

Du delade nyligen ett fotografi från Beyoncés nya video ”Formation”, som tar ställning för Black lives matter, den amerikanska samhällsrörelse som protesterar mot hur svarta blir behandlade av till exempel polisen.

– Det är en väldigt, väldigt snygg bild. Första gången jag såg videon tyckte jag att ”det var väl bra”. När jag tittade igen försökte jag förstå budskapet. Det är väldigt bra att hon använder sin plattform för att lyfta en sådan viktig fråga, svart kultur och hur människor behandlas olika.

Foto i text: Beatrice Lundborg 

Fakta. Sabina Ddumba

Född: Den 23 februari 1994 på Södersjukhuset i Stockholm.

Bor: Vårberg i Stockholm.

Familj: Sju syskon, pappa och pojkvännen Rikard.

Aktuell: Sångerska som arbetar med sitt album med oklart releasedatum. Kontrakterad i USA. Årets bäst klädda kvinna enligt tidningen Elle.

Bakgrund: Började sjunga som barn, bland annat i kör. Gick som 14-åring med i Tensta Gospel Choir och fick köra bakom bland andra Jenny Wilson. Sjunger refrängen på Katy Perrys ”Walking on air”, skriven av Klas Åhlund, Max Martin, Adam Baptiste och Caméla Leierth. Debuterade med singeln ”Scarred for life” 2014. I fjol kom ”Effortless” och ”Not too young”.

Fakta. Kommer vinna Grammis – enligt pr-miss

Sabina Ddumba vann årets nykomling på P3 Guld-galan i januari, och den 24 februari har hon också chans att få en Grammis i kategorin årets nykomling. Och ska man tro på rykten har hon en bra chans. I december, när ett pressmeddelande med de nominerade skickades ut, råkade pr-byrån Taste PR också skicka med ett dokument med rubriken ”Grammisvinnare” – och där var Sabina Ddumbas namn markerat.

Enligt pr-byrån är listan dock inte på riktigt, och det som verkade vara ett misstag från Grammisjuryn ska vara en intern ”önskelista” sammanställd av Marianne Djudic på Taste PR, som råkade följa med.

– Listan är min egen personliga gissning, sa Marianne Djudic då.

Pr-byrån förlorade dock omgående sitt uppdrag att sköta kommunikationen kring Grammis.