– Jag har blivit äldre och är mycket lugnare. Jag har en annan attityd än tidigare. Nu tänker och tycker jag annorlunda om en massa saker, säger Salem al Fakir eftertänksamt, och tittar ut genom båtklubbens tunna fönsterrutor.
Den klassiskt skolade pianisten har rakat av det lockiga burret, slutat springa löparrundor i konsertlokalerna och blivit ägare till en blåvit båt med ett sargat järnskrov som är uppdragen på land en bit bort.
Han menar att det hela är en del av den förvandling som han gått igenom i medieskuggan efter den hyllade debutskivan ”This is who I am” och det prisregn och otaliga spelningar som följde under 2007.
Speciellt båten, förankrad intill Tanto sjögård vid Årstaviken i Stockholm, har varit en tillflyktsort, där den till synes överenergiska popkompositören kunnat varva ner. Han köpte den tillsammans med sina bröder för drygt ett år sedan.
– Det är bra avkoppling att vistas på den. Båten går inte särskilt snabbt och när jag står på den kan jag inte göra annat än att koppla av, säger han och ler stolt.
Den 25 mars släpps uppföljaren ”Astronaut”. Albumet är en blandning av eklektiska popkompositioner, melodiösa pianoslingor och liveupptagningar från de två konserter som Salem al Fakir gav tillsammans med Radiosymfonikerna i Berwaldhallen i november 2008. Liksom på debutalbumet har han producerat själv. Denna gång har han dock lånat in musiker till studioinspelningen.
Salem al Fakir tycker att den andra skivan har varit avsevärt svårare att göra.
– Med förra skivan började jag berätta någonting. På den här har jag velat fortsätta på den historien eftersom det var ett par stycken som lyssnade på skivan, säger han.
Samtidigt har prestationsångesten funnits där, även om Salem viftat bort de känslorna.
– När ångesten satt in har jag fått påminna mig om att jag återigen måste göra en skiva för min egen skull. Annars hade jag blivit halvt galen på vägen.
Han anser dock att de unisona hyllningskörer som uppstod efter första ep:n och sedermera debutalbumet har en liten betydelse i sammanhanget.
– Det är klart att det är svårt att sätta sig och skriva om man radar upp fyra grammisar på pianot, men det är inte därför jag gör musik. Jag ser hyllningar och priser mer som pluspoäng.
På ”Astronaut” har han arbetat hårt för att förfina sitt textförfattande – att hitta infallsvinklar i det vardagliga och med att belysa även samhälleliga problem.
– Jag skriver efter hur jag mår för stunden och vad som är viktigt just då. Det finns absolut avstamp i samhällsfrågor som speglas i det jag upplevt. Samtidigt lever jag väldigt mycket i min egen bubbla. Ibland önskar jag att jag kunde vara en del av resten av världen lite oftare, säger han och slår ner blicken.
Salem al Fakir vill dock inte analysera sönder sitt förhållande till musik.
– Egentligen tänker jag att jag inte ska tänka alls. Jag vill inte att det ska bli för krystat eller utstuderat. Jag strävar hela tiden efter en lekfull nyans, någonting kärnfullt, säger han.
Inför albumet har Salem al Fakir blivit enbart ”Salem” på Myspace, i pressmeddelanden och i albumkonvolutet. När jag frågar om det är ett bevis på hans folklighet eller om det finns någon annan tanke bakom det svarar han:
– Utomlands kan ingen säga mitt efternamn. Det ger bara konstiga associationer, från det andra till det tredje. Därför har vi valt att ta bort det helt och hållet.
Parallellt med uppföljaren släpps en ep med ett ihopplock av Salems låtar i Europa. Tankarna på en internationell karriär är långt framskridna, samtidigt tar han det hela med ro.
– Jag är inte deras storsatsning direkt, men alla måste börja någonstans. Det känns som när jag släppte min första ep här i Sverige. Det är sporrande, säger han.
Efter samtalet fortsätter vi mot Salem al Fakirs bil som står parkerad utanför båtklubben. Han är stelfrusen efter att ha sprungit runt och täckt av båten utan jacka samtidigt som han stolt poserat för fotografen framför den.
När han kommer in i värmen och startar motorn säger han:
– Om jag inte skrev musik skulle jag vilja vara taxichaufför. Jag älskar att köra bil.