Max Groundstroem är sångare och låtskrivare i bandet Samling. En 29-åring som via Elvis, surfrock och stel postpunk fann proggbandet Samla Mammas Mannas lekfulla 1970-talsmusik. Han har hittat hem musikaliskt, säger han.
Groundstroem sade upp sig från jobbet i en klädaffär häromåret för att spela och skriva på heltid. ”Bara köra på, inte fundera så mycket”. Han nämner tidiga 1990-talsband som Ride som inspirationskällor, men hymlar inte med sin beundran för också just Dungen.
– De sådde ett frö i en massa människor och fick oss att känna att vi också skulle kunna göra något bra.
Bra för Max Groundstroem var något som svängde, en levande och inkluderande musik.
– För mig är det musik som har mycket fokus på grooves, som Samla Mammas Manna och Pughs första platta eller Doris Svensson skiva där Loffe Karlsson spelar trummor.
På Samlings just utgivna debutalbum ”När mullret dövar våra öron blir vi rädda” sjunger han sökande texter med mycket luft mellan raderna och konkretionerna: ”Med sol kommer hopp och en känsla av frid/men tji får vi alla när dagen tar vid/fåglarna kvittrar och tågen går/natten försvinner men mörkret består” (Ur: Fåglarna kvittrar”.
– Textmässigt har James & Karins barnlåtar betytt mycket – stora grejer uttryckta med små ord. De där rena proggtexterna är faktiskt inget jag fallit för. Jag gillar när folk är öppna och inte … smusslar så mycket. Är det något övergripande som mina texter står för så är det just öppenhet.
Varför tror du att den här sortens mer fritt jambaserade musik väcker ett gensvar 2011?
– Jag är inte säker, men det märks på våra konserter att folk är peppade på att se folk som lirar roligt och friare, på ett annat sätt. Det finns ett utrymme, men det betyder ju ändå inte att folk är trötta på … Kent för det.
Vad säger er musik om Sverige av i dag?
– Jag känner ofta utanförskap och många tycker ju att det är mycket som är väldigt hårt i dag …
… och då lockar 1970-talets estetik och musik?
– Ja, det är väl en längtan mot något annat än det vi är i alla fall. Så är det ju hela tiden: Gräset är alltid grönare någon annanstans. Om fem år är det kanske 1800-talet vi längtar till. Men det här är också något lite trist med att vara i min ålder – vi tittar bara åt andra håll; andra årtal, andra kläder och musik. Vår skiva jämförs direkt med sådant som gjorts tidigare, men sådant går inte att tänka på eller bry sig om. Samtidigt så har jag personligen aldrig känt mig nere på jorden som nu.
Han är grundligt trött på de som avfärdar Samling som stilsäker retromusik. Pastischrock.
– Visst det går ju inte att göra någon helt ny musik i dag – men det gäller ju konsten och designvärlden också. Och det som faktiskt ändå är nytt är att jag kan berätta min egen historia och på det sättet blir det ju unikt och okej. Ingen har gjort den här musiken utifrån de tankar som jag har. Vi vet att vi har något eget.