Sånger från en hemlig trädgård

- Jag ville testa något nytt, men hade ingen inspiration. Slumpmässigt började jag läsa engelska och amerikanska sekelskiftespoeter som Emily Dickinson, William Butler Yeats, W H Auden och Walter De la Mare, som jag hittade på ett engelskpråkigt antikvariat här i Paris.

- Pang, så var jag kär! skrattar Carla Bruni med duschvått hår, omålad och klädd i gråsilvrig mysdress och guldiga ballerinaskor.

Efter en lång karriär som supermodell sida vid sida med Linda Evangelista och Naomi Campbell på nittiotalet torkade hon bort sminket, slängde märkeskläderna (nåja) och började skriva musik. Musikkritikerna fnös först åt hennes stämningsfulla, lågmälda debutskiva som kom 2003, men snart hördes den på vartenda kafé och sålde miljoner.

"Quelquun ma dit", som ibland jämförts med Jane Birkins sånger, är inspelad i hennes kök. Och den nyutkomna, engelskspråkiga "No promises", även den arrangerad av den gamla Telephone-gitarristen Louis Bertignac, har också kommit till i huset som hon delar med den femåriga sonen Aurelien och maken Raphael Enthoven, känd för att dela ut filosofiska råd i en pratshow i radio.

Trädgården som omger Carla Brunis vita hus är värd en dikt i sig. Den gömmer sig bakom portarna på en gatstump i Paris burgna kvarter i sextonde arrondissementet. Hemlighetsfull, grön och medelhavsaktig fast det är mitt i vintern. Hennes bohemchica salonger med enorm takhöjd är fyllda av böcker, äkta mattor, katter, antika leksaker, en flygel, blommor och djupa sammetssoffor. Romantiskt så det förslår. Och man förstår att hon ogärna lämnar hemmet, ens för att ta emot journalister (gränsen går vid fotografering, där kräver hon fortfarande styling.)

Hon berättar att när hon kompletterade sin nya poesiförälskelse med namn som den syrliga, smarta Dorothy Parker och den ljuvt asketiska italiens­ka Christina Georgina Rosetti så bestämde hon sig raskt för att kasta bort sina egna, fullklottrade anteckningsböcker.

- Fast jag aldrig trott att jag skulle kunna sjunga något annat än mina egna texter så upptäckte jag något i de här dikterna. Något som jag själv inte skulle kunna hitta ett bättre uttryck för. Och att det bästa var att tonsätta dem rakt av.

- Vad som lockade mig? Jag tror det är stämningar snarare än betydelser. Det som förenar alla de här poeterna, för mig i alla fall, är en romantisk stämning fylld av mysterier. I de poemen jag fastnat mest för finns ett slags ömhet och en intimitet som jag kände mig bekväm med, säger Carla Bruni med sin hesa, djupa röst. Ett tonläge som har betydligt mindre med med Gauloise-romantik att göra än med biologiskt arv, förklarar hon.

- I italienska Turin, där jag är född, är det vanligt att kvinnor har rätt hesa röster. Min syster (skådespelerskan Valéria Bruni-Tedeschi) låter likadant. Det är något genetiskt, tror jag.

Kulturlivet, med musiken i cent­rum, är hon också infödd med. Farfadern skrev operor, fadern var en italiensk industrimagnat men också tonsättare och musikteaterdirektör på fritiden och modern var utbildad konsertpianist. Bland gästerna i barndomens Italien minglade ofta fixstjärnor som Maria Callas, pianisten Arthur Rubinstein och dirigenten Herbert von Karajan.

- Vi hade flera pianon i olika rum. Det var alltid musik i huset, det var det viktigaste och mest känslomässigt laddade i mina föräldrars liv. Ibland var det en ren kakofoni, i synnerhet som mamma och pappa spelade helt olika typer av musik, berättar Carla Bruni. Hennes egna musikaliska förebilder har dock snarare varit rockens fixstjärnor som Rolling Stones, Bob Dylan, Nick Cave, men också den franska sångaren Serge Gainsbourg vars sällan spelade låt "La Noyée" fick plats på den första skivan.

Det tog lång tid innan 38-åriga Carla Bruni själv vågade satsa på musiken. På nittiotalet blickade hon ut från modemagasinens framsidor och visade Chanel och Dior på catwalken världen över.

- Med den bakgrunden vore jag väl som klippt och skuren för att stå på scenen också. Men sanningen är att i början var jag helt skräckslagen när jag skulle spela live. Jag var fullständigt paralyserad av komplex. Nu gillar jag verkligen att stå på scenen.

Men det är själva skrivandet som är den verkliga kicken, menar hon.

- Jag kan inte noter och teknik men jag älskar att laborera med rytmer och rim, roliga små fraser och mjukt vaggvisenynnande. Skrivandet är min stora passion. Men jag skulle aldrig kunna skriva vare sig en artikel eller en roman. Bara ett enkelt kondoleansbrev tar flera dagar för mig att få ihop, säger hon och föser bort katten Mitzi som jamar jämmerligt in i bandspelaren.

Carla Bruni berättar att hon ofta får frågan om hon inte är glad och tacksam över att ha lämnat den artificiella modevärlden för mera "äkta" värden i musiken.

- Men sanningen är att modevärlden och musikbranschen inte är så olika. Man säljer sig själv, man är sin egen produkt. Men det som lockar mig med den musik jag gör är att den är helt osminkad, att den ligger nära mig själv. Att det inte finns så mycket förställningar i den.

- Om jag kom till Sverige och du bjöd mig på middag och sedan bad mig spela någon låt, så skulle du känna igen varenda tongång. Det finns inte en massa pålagda arrangemang och förstärkningar, det är bara jag, ta compris?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut