Schlageryra och oro i Belgrads queervärld

Det kommer ett blått ljus från fönstret på tredje våningen i det fallfärdiga ­huset under Brankovbron. Vid ingången till lägenheten finns en lista med ett par hundra namn på personer som anmält sig. Finns ens namn inte med på listan kommer man inte in. Det är en nödvändig säkerhetsåtgärd. Festerna som går under namnet "Loud and queer" annonseras bara via sms och sprids i hbt- och hbt-vänliga kretsar. (Hbt står för homo-, bi- och/eller transsexuella personer.) I lägenheten är det än så länge halvtomt men på dansgolvet gungas, studsas och hånglas det ändå. Alla röker och ölen kostar 10 spänn. Klockan är ett på natten och det är minst fem timmars fest kvar.

- Belgrad är inte Berlin, inte Stockholm, inte Amsterdam, inte ens Budapest när det gäller hbt-scenen. Men vi har fem kaféer och tre klubbar. De flesta klubbar och ställen för hbt-personer är redo för Eurovision Song Contest. Det kommer att bli kul, det kommer att bli kul hela tiden! säger Boris ­Milicevic från organisationen Gay-straight alliance.

Hans egen klubb, "Loud and queer", har fester varje kväll mellan den 17 och den 25 maj. Gay-straight alliance har gjort en guide över de ställen som finns till gäster från Europa. Och månads­magasinet Yellow cab med kalenda­rium över allt som händer i Belgrad har i majnumret infört en ny avdelning, Rainbow, med tips om händelser, filmer, böcker för hbt-personer.

Boris Milicevic är en del av motståndshistorien i Serbien. Han demonstrerade mot Milosevic på 1990-talet, mot kriget i Kosovo och jobbade på ­oppositionens högkvarter revolutionsåret 2000. Nu är han en av få gay­aktivister i offentligheten.

- Jag gillade Eurovision Song Contest när jag var liten, men sedan blev det en massa bråk kring tävlingen i Jugoslavien i slutet av 1980-talet, som en del av början på krigen här och när jag tittar på det nu påminner det mig om vad som hände i Kroatien och Bosnien. Nu försöker jag använda schlagerfestivalen på ett politiskt sätt, säger han.

Sedan Kosovo utropade sin självständighet den 17 februari i år finns det ingenting i Serbien som inte har med Kosovo att göra. Eurovision Song Contest är inget undantag. Serbiens egen uttagning, Beovizija, fick skjutas upp på grund av oroligheterna, och det vinnande bidragets text är en påminnelse om Kosovos plats i landets historia. Självständighetsförklaringen blåste än mer liv i nationalism och offerkulten i Serbien.

- Om vi tidigare lekte med tanken att ordna en Prideparad under Eurovision Song Contest så begravdes den definitivt efter den 17 februari. Ju mer nationalism, desto mindre tolerans för olikheter, säger Boban Stojanovic från organisationen Queeria.

I april och maj har Queeria en annonskampanj med texten "Kärlek på gatorna! Huliganer i fängelse!" och bilder på homosexuella par som kramar varandra.

- Vi gör den här kampanjen för att påminna om att åtta år efter att vårt samhälle påbörjade demokratiseringsprocessen är det fortfarande inte möjligt att arrangera Gay pride i Belgrad. Det största problemet är att inga politiker går ut och säger att det inte är okej att hota hbt-personer, säger Boban Stojanovic.

Flera av kampanjens annonstavlor blev förstörda eller nedklottrade med hatbudskap redan första veckan. Det står "Vi väntar på er" över tavlorna, men Stojanovic skrattar och säger att han inte kan tolka det på något annat sätt än att de som klottrat väntar på sex och kärlek från Queeria-killarna.

Officiellt är det nationell enighet som gäller. Och i kampanjen inför lokal- och parlamentsvalen den 11 maj var uppdelningen strikt mellan patrioter och förrädare. Bögar och flator hör definitivt till den senare gruppen.

Serbien har dåligt rykte i Europa, efter Milosevicregimens krig, efter det haltande samarbetet med krigsförbrytartribunalen i Haag och efter att man kallat hem sina ambassadörer från de 17 länder i EU som hittills erkänt ­Kosovo. Eurovision Song Contest ska ändra på det och förmedla den "ljusaste av bilder från Belgrad och Serbien", enligt arrangörerna. Men valet och dess efterspel skymmer tävlingen helt, så någon schlageryra kan man inte prata om, snarare schlageroro.

Den 22 februari - dagen efter den stora "Kosovo är Serbien"-demonstrationen då flera ambassader, McDonald's­restauranger och affärer i centrum förstördes, kom det ett uttalande som var menat att vara lugnande från European Broadcasting Union, arrangören av Eurovision Song Contest: "RTS (det statliga radio- och tevebolaget) kommer att få en säkerhetsgaranti av regeringen som omfattar en fullständig och absolut säkerhet för alla deltagare och besökare till det kommande Euro­vision Song Contest i Belgrad."

Boris Milicevic från Gay-straight ­alliance är inte nöjd med den garantin.

- RTS är inte medvetet om vilket slags publik tävlingen har och vad som skulle kunna hända på grund av homofobin i Serbien. De har inte gjort någonting för att förbereda sig, för att ta reda på vem, var, vad.

I inhemska medier har det rapporterats om 20.000 bögar som kommer att invadera staden under schlagerfesten, och det har fått ledare för fascist­organisationen Obraz att uttala sig om hur gatorna i Belgrad kommer att färgas av blod från de homosexuella gästerna. Samtidigt presenterade Gay-straight alliance en opinions­undersökning som visar att 70 procent av medborgarna i Serbien anser att homosexualitet är en sjukdom. Och 78 procent är emot Pride­parader och alla andra offentliga uttryck för homosexualitet.

- Det vore dumt att göra något offentligt med en stor skylt som det står "gay" på, då skapar man våld. Undersökningen visade att vi har så litet stöd för sådant i Serbien, säger Boris Milicevic.

Hbt-aktivisterna själva behöver inte undersökningen för att veta hur homo­fobiskt Serbien är. De flesta som är aktiva i dag har "Bloody pride" i färskt minne. Det var den 30 juni 2001 som ett drygt tusental unga män - huliganer från fotbollsklubbarna Röda stjärnan och Partisan, medlemmar av Obraz och Radikala partiet - påhejade av serbisk-ortodoxa kyrkan och allmänheten, ­jagade, slog och sparkade sönder Belgrads första försök till Prideparad. 40 personer blev allvarligt skadade. 32 personer greps, men ingen blev i slutänden åtalad.

Efteråt gick hbt-rörelsen under jorden, men våldet har fortsatt. En aktivist från Gay-straight alliance fick nyligen graffiti sprejat på hyreshuset där han bor. "Var försiktig ...", stod det, och har följts av textmeddelanden till mobilen när han lämnat sin bostad och kommit hem. Ett av dem löd: "Vi är nära, och vi kommer att mötas snart. Vi ska prata, din smutsiga bög. Jag mår illa när jag ser dig gå i kvarteret, varenda dag. Du kommer att råka ut för en otäck upplevelse."

Boris Milicevic låter bli att raka sig lång tid innan han måste framträda i medierna för att han ska vara svårare att känna igen när han rakat sig igen. Han tycker det är obehagligt, men är ändå en av cirka tio personer som är öppna med sin bi- eller homosexualitet i Serbien. För två år sedan blev han själv nedslagen och hans kompis fick en flaska krossad i huvudet och var nära att förlora synen.

I början av februari hade hbt-rörelsen ett möte där de diskuterade schlagerfestivalen och rörde vid tanken på en parad.

- Jag lade fram idén om Pride nu i år, bara för att få i gång en diskussion, om det skulle vara möjligt för oss att organisera något offentligt tillsammans med Europride, den europeiska organisationen för Pridefestivaler, under schlagerfestivalen, säger Boris Milicevic.

Det var innan undersökningen och de hårda fakta hade kommit fram, och före Kosovos självständighets­förklaring, men mötet bestämde ändå att tiden inte är inne.

- Jag är så entusiastisk över att ­rörelsen existerar, men det finns inte en chans att vi kan arrangera ett Pride­firande än, vi har fortfarande inte tillräckligt starkt stödnätverk oss emellan, säger Zoe Gudovic från Queer ­Belgrade-kollektivet.

Kollektivet ordnar Queer Belgrade­-festivalen varje år i september och har börjat återerövra ett utrymme på gatorna. Med regnbågsflaggor och musik demonstrerar de mot våld och för mer färg på Belgrads gator.

Belgrad har börjat få rykte om sig som en riktigt bra feststad i Europas utkant där klubbarna stänger när folk inte orkar dansa mer. Under sommarhalvåret utgör båtarna längs floderna Sava och Donau ett rytmiskt dunkande partyinferno. På majoriteten av dem spelas turbofolkmusik och halvnakna tjejer dansar på bardisken eller i burar som hänger över dansgolvet, men det finns tillräckligt med alternativ för att mätta stadens festlystnad.

På "Loud and queer" skriker en tjej genom Molokos "Sing it back" att det enda hon inte gillar med klubben är att det är en sådan liten värld, och att två av hennes före detta flickvänner är där i kväll. Men det är en glad, och säker, plats och det är leenden och svett och avklätt och hångel. Och alla känner alla.

Boris Milicevic ser fram emot att schlager­fansen ska komma.

- Det blir bra för hbt-personer här att komma i kontakt med människor från liberala länder. När man möter dem ser man att det är möjligt att leva ett normalt liv, utan våld, utan press. Och det kommer att påverka alla människor här, 20.000 männi­skor som är här en vecka, de måste bo någonstans, de kommer att träffa hyresvärdar, taxi­chaufförer, restaurangpersonal, flygplatspersonal. Folk kommer att prata om det i månader, hotellreceptionisten kommer att gå hem till sin familj och berätta om folk han träffat. Människor kommer att få erfarenheter från de där andra, och människor behöver det. Det här är fortfarande ett stängt samhälle, med mycket främlingsfientlighet.

Gay-straight alliance har engagerat sig för de tillresta gästernas säkerhet. De har ansökt om att få ett möte med RTS och polisen, berättar Boris Milicevic någon vecka före "Loud and queer"-partyt.

- Vi vill att de ska kontrollera "cruising areas", mötesplatser och fester. De ska säga högt att de kommer att skydda hbt-personer som kommer hit - och folk härifrån, säger han.

Boris Milicevic tvekar inte när det gäller polisens förmåga att kontrollera våldet - om de vill. Det är en allmän uppfattning att amerikanska ambassaden tilläts sättas i brand under ­Kosovodemonstrationen. Han är övertygad om att det ska räcka att polisen tar in ledarna för de grupper som kan misstänkas bli våldsamma och talar om för dem att de inte kommer att tolerera våld från deras sida.

- Om vi inte får till mötet, och om de inte kan ge oss garantier, då måste vi skicka ut en varning till folk, säger Boris Milicevic.

Förutom att man inte vill se männi­skor komma till skada, oroar sig aktivisterna i Belgrad också för att hbt-scenens utveckling ska flyttas tillbaka till nivån i början av 2000-talet. Dessutom handlar det om vilken bild av Serbien som sänds till omvärlden.

När Marija Serifovic och låten "Molitva" hade vunnit schlager-EM på kvällen den 12 maj 2007 kom det många kommentarer som handlade om hur coolt det var att en romsk flata representerade Serbien. Bilden av det rasistiska och homofobiska landet ljusnade lite.

Men Marija Serifovic ville inte representera någon minoritet och blev inte den draghjälp som hbt-aktivisterna hoppades på när de hälsade henne välkommen tillbaka med regnbågsflaggor framför stadshuset dagen efter finalen. I stället uppträdde hon på ultranationalistiska Serbiska radikala partiets möte inför presidentvalet i februari i år.

- Det är synd att det tillfället förlorades, hon hade kunnat sända ett budskap om vilka vi är. Jag tycker att det är oansvarigt att hon inte gjorde det, säger Zoe Gudovic.

Omvärldens omfamning av "Molitva" som en lesbisk kampsång och Marija Serifovic som Serbiens nya ansikte blir nästan parodisk i Serbien, där hennes vinst har använts som det självständiga Serbiens vinst över väst, ett politiskt budskap tacksamt illustrerat av Marija Serifovic som höll upp tre fingrar i luften i ett nationalisttecken med dålig smak från 1990-talens krig när hon fick 12 poäng. Då spelade det inte längre någon roll att hon är "varken kvinna eller man" (citat från serbisk press), rom eller ens lesbisk.

När fredag natt blivit lördag morgon och det är trångt på "Loud and queer" glider Boris Milicevic omkring och kollar hur festen går. Mötet med organisatörerna av Eurovision Song Contest och polisen har blivit av. Polisen sade på mötet att deras säkerhetstjänst är medveten om alla eventuella risker och att polisen kommer att vidta samma åtgärder för alla personer, oavsett vilka de är, som är inblandade i någon form av incident.

- Jag tror att polisen tar det på allvar den här gången. De ringer mig nästan varje dag nu, säger Milicevic.

Han tänder en cigg till, sträcker på sig och tittar sig omkring.

- När jag ser en 16-årig kille kyssa en annan kille på ett av mina partyn, blir jag så glad, jag hade inte den chansen. Nu finns det ändå platser. Och medierna är intresserade av ämnet, utrymmet finns där. Förändringen är oundviklig.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut