För nu är den igång, den musiktävling som vi alla har lärt oss älska och hata, skoja med och att ta på största allvar. Den svenska Melodifestivalens första åtta låtar möttes i den arena som en gång hette Delfinen men nu blivit del av marknadsföringen för ett företag som säljer allt från mat till teflonpannor.

Programledarna Marie Serneholt och Rickard Olsson drog igång med ett sprudlande potpurri direkt på start och en timme senare hade alla artisterna framträtt inför publiken i Luleå. Efter ett par omröstningar stod det klart vilka som fick de två åtråvärda finalbiljetterna.

Precis som förra året går två låtar från varje deltävling direkt till finalen i Globen den 12 mars medan två skickas till Andra chansen. Och den som vinner i Globen får tävla för Sverige i Düsseldorf i Tyskland den 10 till 14 maj då semifinaler och final genomförs.

Så här såg mitt tips ut före omröstningen: Globen: Jenny Silver, Swingfly. Andra chansen: Pernilla Andersson och Danny. Eller möjligen tvärtom. (Eftersom detta är ett ständigt uppdaterande medium är det väl ingen som tror mig när jag skriver denna parentes femton minuter senare: Alla fyra gick vidare).

Danny fick mest röster och gick raka vägen till Globen. Och efter den andra omröstningen försvann Le Kid, Swingfly gick till Globen och Andra chansen fick Pernilla Andersson och Jenny Silver.

SVT:s stora tabbe för kvällen var när Marie Serneholt skulle berätta mellan vilka två låtar en av de sista duellerna skulle stå. "Jenny Silver och Pernilla Andersson", sa hon och de två sångerskorna zoomades in i en delad ruta. Sedan blev det tyst en kort sekund innan Serneholt konstaterade att det "verkar som att vi har fått fel namn". För duellen stod mellan Pernilla Andersson och Le Kid, en duell som Le Kid förlorade.

Men vi som lyssnade överlevde även om det var pinsamt för två programledare som skött sig bra så långt.

Så här lät alla de åtta bidragen i mina öron:

Dilba
”Try again”
Dilbas technopumpande störningssändare med scifieko (Ho-ho!) gör att man bara väntar på att någon asimovsk robot snart ska vandra in på scenen. Men vi får hålla tillgodo med ett gäng stretchande dansare och Dilbas försynta röst. ”So you think your dream is over?” sjunger hon och svaret på den frågan ger sig självt. Räcker nog inte till i kväll. Eller någon annan kväll heller för den delen.
Närvaro: Ni får ursäkta om jag råkade titta in i kameran en stund, det var då rakt inte meningen.
Vidare: Skulle vara den största överraskningen i sedan dinosaurierna fick en rymdsten över sig.
Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
I Robot
Isaac Asimov

Swingfly
“Me and my drum”
Kreativ duovariant med rapp och glada trummisar som visserligen aldrig trummar (men vifta glatt med pinnarna det kan de) kryddad med vanlig pop som kanske inte har 50+ som målgrupp. Men inte så tokigt och när jag tittar under bordet så rör sig faktiskt ena foten till de många onomatopoetiska uttrycken. Och det rör sig inte om krampkänningar från senaste badmintonmatchen. Chickibom!
Närvaro: Nog vet de båda grabbarna om att de själva är där – men märkte de att det satt en islada full med folk där ute?
Vidare: Att jag hoppas på det är som alla vet ingen garanti. Snarare tvärtom. Skicka dom till El Globo!
Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
Det konstiga ordet
Om en annan musikgeneration

Jenny Silver
"Something in you eyes"
Oj vad Abba! Fanns väl inte många svenska hjärtan som inte slog runt ett extra varv när de hörde den likheten. Några ögon gjorde väl några varv de också när det nästan blev för mycket av den varan. Men tempot var ett par beats högre än originalet, vilket gjorde den modern på något sätt. Ett tag undrade jag när denna Anni-Fridkopia skulle få sällskap med Agnetha och pojkarna på scenen. Vindmaskinen jobbade för fullt och ytterligare ett gäng stackars durecelldansare for runt och skymde sikten. Men, vad katten. Låten är kul och trots att jag aldrig gillat Abba så kan man väl ändra sig. Hon får i alla min andra chans. Kanske till och med en första.
Närvaro: Glad över varje stund i lampornas sken.
Vidare: Eftersom alla gillar Abba och Jenny kör en halvren Abbarippoff så är hon gjuten för återanvändning inom kort.
Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
Duracellkaniner
Anni-Frid Lyngstad

Jonas Matsson
”On my own”
Jonas M vandrar runt så där lite gympalätt (och gosar med publiken längs vägen) som man bara kan göra i en ballad med röda gymnastikskor på fötterna. Låten svävar iväg med samma kraft som en F0-tornado. Harmlöst och utan att störa någon. Och inga dansare – vilket kanske är positivt. Solstolen var kul.
Närvaro: Käkade väl inte kamera direkt.
Vidare: Med ett par gympaskor kan man komma långt. Långt bort från täten.

Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
Fujitas tornadoskala
Harmlös

Le Kid
”Oh my God”
Efter att ha sprängt en färgbutik utan att hinna ut i tid fick Le Kid sitt färgbehov tillgodosett för ungefär tio år. Men den som förväntade sig några upphetsade utrop i ”Extreme home makeover”-klass fick tillgodose sin Oh my God!-dos genom någon näraliggande kabelkanal istället. Här är det lugn och sans som gäller och stående på några förstorade bitar av engelsk konfekt (som visade sig kunna dansa) ger de tre som bär på instrument i bandet de två tjejerna, som sjunger på lägsta versen, allt som behövs för att ta publiken in i sockerkoman. Men låten har en stilla charm som placerar den ett snäpp över bottenträsket i alla fall. Och de snurrande muffinsarna lämnade inte mycket till över för fantasin.
Närvaro: Iklädda lallande bimboroller är det svårt att veta riktigt säkert om de två sångerskorna tänkte på publiken eller sitt eget navelludd under numret.
Vidare: No my God!
Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
Extrem Home makeover
Engelsk konfekt som handarbete
Navelludd

Rasmus Viberg
”Social butterfly”
Där kom dragspelet, undrade just vem som skulle plocka upp den stafettpinnen. Rasmus Vibergs Karlsson på taket-hängslen och lantlig skjorta ger en jordnära förankring på en låt som är en riktig Alexander Rybak-rippoff. Det räckte uppenbarligen inte med Abba i kväll. Kanske borde Rasmus ha valt en fiol istället för tyvärr lämnar låten inga spår i mitt såll till minne. Men att spela på ett gitarrfordral är nytt och det ger en pluspoäng från juryn i DN-huset.
Närvaro: Rörlig.
Vidare: Vi låter Karlsson flyga sin kos.
Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
Karlsson på taket som han egentligen ser ut
Alexander Rybak som han egentligen låter

Pernilla Andersson
”Desperados”
Okej, här har vi en tjej som skrivit allting själv och dessutom vill berätta en historia. Det gillar jag. Inget vinnarämne men jag unnar Pernilla med den jättestora gitarren att få gå vidare till någon andra chans i en avlägsen håla nära dig. En stilla låt som för tankarna till 70-talet då det fortfarande fanns band som inte bara skrev en glad refräng och sedan nöjde sig med det. Bonus: Att våga rimma på "jordklotet" är vågat.
Närvaro: Härligt ovan vid större sammanhang.
Vidare: Jag ringer i alla fall.
Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
70-talet
Ett 70-talsband som inte bara skrev käcka refränger

Danny
”In the club”
Här är det ös och snabba danssteg i en låt som tjatar sitt tema likt en hjärntvättad Mubarakpolis. Ser att kvällisarna vill ha Danny som favorit men eftersom jag inte är en kvällisreporter så tänkte jag vara motvalls käring istället. Själv har han kallat låten för ”ett helt nytt sound” men den som hört en upphetsad Lasse Granqvist vet hur ett nytt sound verkligen kan låta. Trött i örat blev jag.
Närvaro: Gillar definitivt att stå där uppe.
Vidare: Absolut. Men skyll inte på mig.
Extraläsning för att fatta vad jag skriver om:
Motvall och hans fru
Kvällisar
Lasse Granqvist