TOKYO. Källarklubben Cave-Be i stadsdelen Shimo-Kitazawa är stor som en ordinär gillestuga. Cigarrettröken ligger tät och från en bar i garderobsformat langas det ut bourbon on the rocks och enklare drinkar.
Högt räknat är vi 40 personer i publiken, varav majoriteten är medlemmar i de band som spelar före och efter svenska Sidechild.
– Jag har spelat inför tre personer i Bradford en gång, men Tokyo är så coolt så det gör mig inget att det är lite folk i publiken, säger Sidechild eller Pontus Andersson som han egentligen heter.
Sidechild och hans medmusiker äntrar scenen strax före klockan 21 och river av sitt gig på drygt en halvtimme. Det låter bra. Med tanke på att de landade i Tokyo tidigare samma förmiddag, bitvis riktigt bra. Musiken är lättlyssnad utan att vara utslätad. Mellansnacken på japanska (!) får publiken att dra på munnen. Sidechild ger inte sken av att vara perfektionist, men är uppenbarligen väl förberedd och har tänkt till. Att låta översätta några enkla fraser är en snygg isbrytare.
– Man får jobba stenhårt. Det är bra att vara 1 och 90 lång och ha tokigt hår som jag. Då är chansen större att folk kommer ihåg en. Sedan är det inte dåligt att vara svensk heller, fast det är ju inte som när Mats var här med Pineforest Crunch för 14 år sedan, säger Pontus Andersson.
”Mats” heter Lundgren i efternamn och är den ende i Sidechildgänget som var med under den svenska popvågen i mitten och slutet av 1990-talet.
– Det var hysteriskt. Vi blev igenkända på gatan och fick skriva autografer, minns han.
Att musikindustrin genomgår ett stålbad är ingen hemlighet. I Japan finns det fortfarande skivaffärer, men omsättningen har fallit dramatiskt de senaste åren. Om skivbolagen var njugga mot nykomlingar förr i tiden så har de onda tiderna gjort dem rent fientliga.
– Be aldrig om ett förskott, då dödar du dealen direkt.
Jonny Thompson, chef på musikförlaget Nichions internationella avdelning tar emot med stora famnen i en skyskrapa i stadsdelen Akasaka, alldeles bredvid Blitz – en berömd rockklubb där Cardigans gjorde en bejublad spelning 1997. Men Thompson varnar Andersson för att tiderna är bistra.
– På årsbasis är det minus 30 procent jämfört med i fjol. I dag får en bästsäljare som Green Day vara glada om de säljer 150 000 skivor i Japan. Tidigare var det en miljon, fortsätter han.
Vi har tagit oss hit med tunnelbana i glappet mellan soundcheck och konsert. Medmusikerna har fått ledigt, men Andersson tänker inte låta någon tid gå till spillo. Thompson är en kontakt sedan ett filmprojekt för tre år sedan och ”den enda person jag känner i hela den japanska musikindustrin”.
– Försök vara nytänkande, säger Jonny Thompson. Spela in konserten och sälj den på mini-SD-kort till publiken. Så de kan lyssna på den i sina mobiltelefoner när de åker hem efteråt.
– Grejen med Japan är att om du väl lyckas få en lojal skara fans, så kommer de att stanna hos dig. De försvinner inte.
Samla fans, visa upp dig, skapa buzz, blogga, twittra, synas, höras. Bruset i Tokyo är högre än på andra håll. Sidechild vill verkligen bli ”big in Japan”, det märks. Han lyssnar och suger i sig Thompsons råd som en törstig svamp. För 14 år sedan räckte det med att sätta en svensk flagga på omslaget för att skivan skulle sälja 80 000 exemplar – det gör det inte nu.
– Fast då hade man inte förstånd att uppskatta det, klagar Mats Lundgren. Det hade varit bättre om det varit tvärtom. Att det börjat som nu med Sidechild i liten skala och sedan vuxit till något jättestort.
Det finns något hos Sidechild som ger honom ett försprång gentemot andra artister. Han har en målmedvetenhet och en mognad som gör att han trots den lekfulla och lite galna framtoningen tas på allvar.
– När jag var 19–20 så dog mina föräldrar inom loppet av åtta månader, berättar han. Då kände jag att jag var tvungen att bli vuxen på en gång. Börja betala räkningar och sånt. Det tog flera år innan jag förstod att man måste göra saker bara för att de är roliga också. Jag tror att de här erfarenheterna har gett mig en djupare låda med känslor att använda när jag gör musik, säger han.
Alla låtarna är på engelska. Enligt Sidechild beror det på att han gillar det tvetydiga uttryck som är lättare att uppnå på engelska. För en person som aldrig är helt igenom lycklig eller helt igenom ledsen så är svenskan alldeles för konkret, menar han.
– Jag är full av beundran för personer som kan skriva bra på svenska, som Håkan Hellström, Thåström och Säkert! De som tagit avstånd från det släpiga Cornelistäcket och Lundell, säger Pontus.
Sidechilds Japanbesök sponsras delvis av Swedish Style – ett årligt kulturevenemang som drog i gång 1999 och alltså firar tioårsjubileum i år. Från att ha handlat om mode, musik, film, foto, mat och design till ungefärligen lika stora delar har fokus alltmer hamnat på design och i år får Sidechild ensam företräda den svenska musikscenen.
– Vi blev kontaktade i maj av folket bakom Swedish Style och blev garanterade en spelning. Jag mejlade 100 klubbar i Tokyo och på det viset fick vi fyra spelningar till, berättar Pontus Andersson.
Förutom att vara konstnärlig ledare och huvudperson så är han också tour manager och allmän fixare.
– Man måste ligga i hela tiden. Det är skitjobbigt. Förut kunde man softa och det fixade sig ändå, men nu gäller det att skaffa e-postadresser och nätverka om man ska lyckas, säger han.
Spelningen på Cave-Be är slut. Drygt 30 minuter och sju låtar. Publiken börjar troppa av. Det är tydligt att Sidechild var den här kvällens huvudnummer. Det sista bandet kommer att få spela inför ljudteknikern och bartendern.
Vid det svarta backstage-skynket väntar tre japanska fans på att Sidechild ska komma ut. Han får en rufsig kram av Kae Iguchi som berättar att det var en japansk kompis som bor i Stockholm som tipsade henne. Hon får en skiva med sig hem och orden: ”Spela den för alla du känner, är du snäll.”
Den svenska popvågen anno 2009 må vara en svag krusning jämfört med sin föregångare det förra milleniet. Men det finns en charmig glädje och ett uppfriskande nytänkande i det småskaliga.
30-årige Sidechild kanske inte kommer att sälja en miljon skivor (det kanske ingen artist kommer att göra igen, vare sig i Japan eller någon annanstans) men om det blir ett genombrott så behöver han inte känna att det är någon annans förtjänst än hans egen.