Bandet Skriet har lånat ut sin passion för att experimentera med ljud och rytmer till Stockholms poesifestival. På torsdagen ger de Tomas Tranströmer rösten åter när de tolkar hans dikter när Poesifestivalen inleds.
Skriet har aldrig velat kalla sig duo. Trots att kärnan består av Jacob Frössén och Isak Sundström, menar de att deras ständiga samarbeten på skiva och live gör att de kan ta avstånd från begreppet.
– Vi är ingen grupp heller. Mer som ett slags formlös deg, säger sångaren Isak Sundström när han pratar om värvningarna Frida-Li Lövgren, synt, och Katharina Nutthall, bas och kör.
– Fast på våra spelningar i somras innan Frida-Li var med tejpade vi tangenterna på synten. Vi har väl egentligen saknat folk på fasta positioner, medger Jacob Frössén.
För tillfället är ändå sällskapet fyra till antalet och det är främst i den formen de ska uppträda under turnén som följer plattan ”Det beslutande organet”. Albumet har uppvaktats flitigt av kritiker och DN:s Mattias Dahlström beskrev det som ”årets hittills bästa och mest fascinerande svenska popalbum”.
Skriet gör mörk, experimentell pop där det drömska ljudet omfamnar Isak Sundströms nakna släpiga röst, helt olikt stökiga garagebandet Pascal som han också är sångare i. I sin musik använder de sig ofta av röstrytmer på olika sätt.
När bandet fick i uppdrag av Stockholms poesifestival att konstruera något kring Nobelpristagaren Tomas Tranströmer kom kopplingen av sig själv. För Tranströmer, som drabbades av en stroke 1990, är rösten inte längre ett självklart instrument. Utifrån två av Nobelpristagarens dikter har Skriet skapat ett slags ljudkollage, baserat på hans egna uppläsningar från 60- och 80-talet.
– Vi ville inte spela till någon som läste upp hans dikter och inte har någon relation till texterna. Vi var mer intresserade av det befintliga materialet, säger Jacob Frössén och förklarar att musiken kommer att följa rytmerna i Tranströmers röst.
– Hans uppläsningar låter inte som poesi. Snarare som en väderleksrapport eller en nyhetsuppläsning.
– Men det finns något slags rytm i det, även om det är rakt och torrt. Ibland är det svårt att höra vad som sägs, men det spelar ingen roll. Vi vill åt detaljer som tonfallsskiftningar och små pauser, säger Frida-Li Lövgren, som också driver soloprojektet Quiltland.
För Isak Sundström är kopplingen till Tranströmer mer personlig. När han för sju år sedan jobbade inom hemtjänsten fixade han ofta leverpastejmackor till grannen.
– Ibland kunde jag höra Tranströmer spela på sitt piano vägg i vägg. Jag visste att det var han när jag stod där och bredde smörgåsar. Det kändes lite som någon av hans dikter. Total vardaglighet kontra de stora frågorna. Det blir som att vi återupplivar hans röst som varit försvunnen sedan många år.