Klaviatur, en sky av stråkar, ett dansbeat och så den där nu så bekanta Joakim Berg-rösten, med orden långt fram i munnen: "Cirkeln sluts igen vid ringen på Centralen /i den stora stygga stan/åh ingen annanstans kan man vara ensam som just här/jag finns här för dig."
Yup, Kent är tillbaka. Nytt album - och en ny samling citat för samtiden:
"Objekten under radarn är de som skapar myter som slår hål/på en orättvis värld" ("Vy från ett luftslott). Eller: "En annan tid i samma land/samma gamla rädsla andra namn/från kalla krig till varma vintrar svarta hål/du står i frontlinjen igen/allt kommer till den som vågar vara rädd" ("Våga vara rädd").
Upphovsmannen på krogstolen - i Steve McQueen-snagg, skinnjacka och spräcklig scarf - skruvar, som vanligt, på sig inför sina rader. Han vill helst prata låtsnickeri.
- Jag har svårt för att tala om texterna, det har alltid varit för mycket fokus på dem. Och vad jag än säger om dem kommer att bli ett slags sanning. Hela poängen med en text är ju att inte förklara. De är inte ämnade att läsas och är egentligen lika mycket ljud som ord, betonar han och förklarar hur ofta han blivit besviken när andra artister förklarat sina texter "för man hade trott att de innehöll så mycket mer".
Du sjunger att vi alla tävlar i ett "VM i att hålla färgen".
- Jo, det där är ju ett tema som alltid funnits i mina låtar. Hur man pratar förbi varandra. Menar en sak, men säger en annan. VM i att låtsas som om allt är toppen. Det är ingen som vill höra hur någon mår. Hela Fredrik Lindströms tv-serie sysslade ju med att försöka reda ut vad den här attityden beror på, säger han och hittar en oväntad rottråd:
- "Fattig bonddräng" ur Emil-filmen är en av mina superfavoriter. Jag brukar spela den hemma på gitarr: Du vet; drängen hässjar sitt hö och sen blir det lördag och flicka, sen blir det söndag och då kommer prästen och säger att "Du ska inte hålla på med flickor och supa och slåss" och då svarar han: "Det är lätt för dig att säga för du får ju sova hela måndagen - jag ska upp och jobba!" Och i slutet så dör han. Det är verkligen en bild av hur det var i Sverige och en del av en tradition vi alla tillhör. Det är ju samma sak med Dan Andersson - lika kolsvart.
Ni anklagas ofta för att vältra er i just svärta. Ta er själva på för stort allvar.
- Ja, men det är svårt att göra rolig musik, det är inte lätt att vara witty, kvick. Och om man inte förutsätter att allt i våra låtar är menat på dödligt allvar så finns det humor i dem också. Den här raden i nya låten "Berlin" om hur "föruttnelsen börjar precis när vi fyllt 37" är ganska rolig för mig - men kanske inte för alla andra i min ålder (skratt).
Fröna till albumet sattes för ett år sedan. Efter en tredagarssession på ett hotellrum i Paris i höstas kom Berg och basisten Martin Sköld hem med fem låtar. Två veckor senare var de uppe i sexton. Musiken blev en skiva i natursköna Allaire-studion intill Woodstock norr om New York: Elva mer orkestrerade, komplexa, låtar än de föregående. Visioner av ett rämnande Babylon. Hitechmusik snarare präglade av laptopbeats än överstyrda Les Paul-gitarrer.
- Vill man göra en förändring så måste man börja på grundtonsnivå. Många av låtarna är lagda i ett lägre register för att förändra min gamla gapiga sångröst, som jag är så trött på. Och arrangemangen är byggda så att låtarna inte ska ha samma uttryck rakt igenom. Det var så otroligt mycket slammer och gitarrer på förra skivan. Det är gitarrfigurer på den här med, fast inte lika tydliga. Sami (Sirviö, gitarrist, DN:s anm.) är den minst hybrisdrabbade gitarrist jag någonsin känt.
Aphex Twins begåvade dansmusik har varit inspirationskälla, igen, liksom house/techno-dj:n Alex Dolby, technominimalisten Plastikman, tv-serier som "Deadwood" - och inte minst en ny sittning framför filmatiseringen av Evelyn Waughs "En förlorad värld".
- Det är den starkaste medieupplevelse jag haft på länge, helt knäckande; dialogen! karaktärerna! Fast mest avgörande för skivan är nog att Martin och jag har upptäckt hur fantastiskt roligt vi har när vi jobbar ihop. Hur lika vi tänker, fast på helt olika sätt. Han är mycket friare i tanken musikaliskt än jag - och kan mer om elektronisk musik.
Miljöreferenserna återkommer på skivan; "hålen i himlen ska bli vår död".
- De skrev in sig själva, det ämnet tränger sig på överallt, varje dag när man bär ut sina två hundra kilo sopor. Jag hade just fått barn när vi gjorde förra skivan och var redan då väldigt upptagen av hur naiv jag var runt 20. Man trodde verkligen att man var odödlig, konstaterar han över sin renfilé.
Med första singeln "Ingenting" har Kent åter gått in på förstaplatsen på Trackslistan, för elfte gången. Härnäst ska bandet ut på en Skandinavienturné som omedelbart blev utsåld.
- Konserterna är en form av larvig bekräftelse av ens egen storhet. Det är fantastiskt att sälja en massa skivor och ligga etta och jättekul att spela ute, men det som ändå är grejen är att fortsätta att göra extremt bra låtar tillsammans. Det finns saker på den här skivan som jag aldrig skulle ha lyckats med bara för fem år sedan.
Något ambitiöst lanseringsförsök i utlandet är ändå inte aktuellt. Den hungern har försvunnit. "Tillbaka till samtiden" ska förvisso släppas i Tyskland och USA, men bara i en svenskspråkig version. Joakim Berg "tänker inte sitta i två år på en jävla turnébuss". På hemmaplan kan bandet å andra sidan inte växa sig mycket större: Snart tre miljoner plattor sålda. Femton Grammisar. Inför Stockholms stadion-spelningen 2003 såldes de 32.500 biljetterna slut på tre timmar. Att de samtidigt hånas av medieläktarens stilpoliser som ocoola "svennar" var förväntat.
- Det ligger i sakens natur att man blir huggen i ryggen när man blir så stor som vi. Vi vet att det funkar så. Det är ett sätt att positionera sig för en del kritiker. När man får en stor publik finns det alltid folk som säger att man "sålt sig" och som hatar det man gör nu. På ett sätt är det roligt för det är ett sådant enormt slöseri att ägna sig åt att hälla skit på oss.
Att sågas av Hipster-Stockholm är samtidigt ett tacksamt läge. Också "Tillbaka till samtiden" innehåller rader som är svåra att tolka som något annat än ett värnande om ett gäng - nu förmögna - småstadskillars självupplevda utanförskap. Kent-Mot-Världen: "Jag ska göra någonting/jag ska slå er med häpnad/gå över en gräns/jag ska bryta mig ut /och jag älskar dig så/som att vara beväpnad/och under belägring kan jag skjuta mig ut ("Ingenting"):
- Det är klart att det där är en drivkraft. Vi har alltid sagt det i bandet: Det är underbart om det finns många som älskar oss, men det är perfekt om lika många hatar oss. Båda reaktionerna är nästan lika åtråvärda. För mig är det ett slags värdemätare på hur viktigt det man gör är. Annars är det bara musik att dammsuga till.
Den fanns en tid i början av 2000-talet när Joakim Berg kunde se ett slut på bandets historia. De var turnétrötta och partyslitna. Inspelningen av storsäljaren "Vapen & Ammunition" (2002) var "en kamp, fast det inte hördes". Att skriva och spela in "Tillbaka till samtiden" verkar ha varit en vändning. Han beskriver arbetsprocessen som extremt tillfredsställande. Glädjen i att få arbeta ihop, göra musik, har ersatt partajandet - tre i bandet är numera undersövda småbarnsföräldrar:
- Så länge man älskar det man håller på med så känner man sig inte mätt. Vi jobbar fortfarande alltid på gåshudsfaktorn: att låten ska sluta vara ackord i ens huvud, att man glömmer tekniken. Den faktorn måste finnas för att en ny låt ska platsa.
Att deras musik i dag är så spridd och populär att den blivit ett slags allroundrock - en apokalyptisk folkhemsindie som funkar lika bra på förskolebarn som femtiofemplussare - har han "lite svårt att relatera till".
- Det är förstås väldigt roligt att det finns melodier i våra låtar som många kan fatta. Det negativa skulle väl vara att man inte alls är så hård som man tror (snett leende).
Det är det ni vill vara?
- Ähh, man har ju alltid sådana idéer. Man tror att man egentligen är med i Sisters of Mercy...
Och sedan tar vardagen vid?
- Jo, jag har fortfarande svårt med det där hoppfulla - man bara blir räddare och räddare för varje år som går och världen blir bara deppigare och deppigare - men nu för tiden har jag inte lika mycket tid till att älta gamla beslut och ställningstaganden. Man är personal åt sina barn nu (skratt). Det finns bara en väg att gå och det är den som de mår bra av. Och det känns inte som en uppoffring - det är det som är den stora upptäckten. Nu är nu och resten är ganska ointressant. Jag tänker mycket mer på framtiden i dag och hur mina barn ska ha det när dem växer upp, all skiten som vi lämnar efter oss.
Vad drömmer du om?
- Jag skulle vilja lära mig att spela piano. Det ska man ju bara kunna. (Tystnad) Och det vore jävligt roligt att bevisa att man kan spela i ett band väldigt länge och fortsätta göra väldigt bra musik.