En svensk klädkedja lanserar just nu sin vårkollektion på tv med Booker T and the MG:s instrumentala soulklassiker ”Green onions” från 1962 som ska få oss att vilja rusa till butikerna.
När jag får Booker T Jones själv på tråden från USA är det inte detta sorgliga faktum jag vill prata med honom om, man kan bara hoppas att det ramlar in en och annan dollar på hans bankkonto för en låt som han skrev redan som 18-åring.
Nu är han 64 och efter ganska många år borta från rampljuset tillbaka med en ny skiva i eget namn, ”Potato hole”, och en bunt nyskrivna låtar.
– Jag har varit frustrerad över sakernas tillstånd i många år. Jag har känt mig utanför branschen och inte mött något intresse för det jag vill göra. Dessutom hade den tekniska utvecklingen i skivstudion kört förbi mig. Jag var tvungen att gå ett antal datakurser i San Francisco för att uppdatera mig.
– Det har varit tufft, säger mannen som producerat klassiska skivor med bland andra Albert King och Bill Withers. Det var Booker T som höll i spakarna i kontrollstudion när Withers spelade in sin guldsäljande lp ”Ain’t no sunshine” 1971.
För att inte tala om allt han gjorde som frontman i the MG:s som i tio år var husband i skivbolaget Stax legendariska studio i Memphis, Tennessee, Jones födelsestad. Sätt på nästan vad som helst med Otis Redding, Wilson Pickett, Carla Thomas, Eddie Floyd eller Sam and Dave och du kan vara ganska säker på att kompet består av Booker T på Hammondorgel, Steve Cropper på gitarr, Donald ”Duck” Dunn på bas och Al Jackson jr på trummor. Dessutom skrev Booker T Jones flera av de låtar som Stax-artisterna spelade in.
– Det var förstås en fantastisk tid, som jag gärna blir påmind om och är stolt över ha varit en viktig del av, säger han.
Men nu pratar vi år 2009 och en ny skiva, på ett nytt skivbolag. Det är inte utan att det var en liten chock att lyssna på ”Potato hole”. Det är ren och skär hård rock med Jones Hammondorgel omgiven av tre fyra mullrande gitarrer, varav en tillhör Neil Young. Soularkitekten Booker T Jones har blivit en rå rockare.
– Jag har alltid gillat rock, det gjorde jag redan på 60-talet. Men jag har för det mesta varit knuten till r’n’b-skivbolag och the MG:s spelar inget annat, mina kolleger där gillar inte rock. Men när jag hörde Neil Young och spelade med honom första gången, det var på Madison Square Garden 1991 i en stor hyllningskonsert till Dylrkligen ville göra, berättar Jones.
Jones komp på ”Potato hole” består i övrigt av det ganska kända och tungt gitarrbaserade countryrockbandet Drive by Truckers från Athens, Georgia, som Jones lite skamset erkänner att han inte visste så mycket om när hans manager föreslog dem som musiker på nya skivan.
– Jag var inte särskilt tänd på idén, men när jag hörde dem och träffade dem insåg jag att vi gillade samma saker. Vi spelade in skivan på fem dagar i Athens. Jag lärde dem låtarna direkt i studion. Resultatet blev fantastiskt, det är funkrock, southern funkrock, säger Jones på sin djupa sydstatsdialekt och skrattar för första gången under vårt samtal.
Men även om gitarrerna mullrar är det Jones Hammondorgel B 3, som hörs i förgrunden. Instrumentet som följt honom sedan han var elva och fick syn på det hos sin pianolärare i Memphis.
Tröttnar du aldrig på din Hammondorgel?
– Bra fråga, men nej, jag har över huvud taget aldrig reflekterat över det. Den hör ihop med mig.
Innan jag lägger på luren måste jag stilla min nyfikenhet. Inte många känner till att Booker T mitt under souleran på Stax skrev en av den moderna bluesens klassiker, ”Born under a bad sign”. Hur gick det till?
– Jag skulle producera en skiva med Albert King 1966 och vi behövde en låt till. Kvällen innan vi skulle in i studion, ganska sent, satte jag mig vid pianot hemma tillsammans med William Bell, en annan av Stax låtskrivare. Jag gjorde melodin och William skrev texten. Det tog bara någon timme. Min fru var arg för att vi spelade så sent på kvällen och smällde irriterat i dörrarna, säger Booker T Jones vid minnet och skrattar gott för andra gången under intervjun.