Går man in på Spotify och söker på Robyn finner man det mesta från Sveriges största popstjärna. Album, singlar, en tidig ”Det bästa med Robyn”-samling som ingen vill komma ihåg. Fast där finns också albumet ”Who I am” med en helt annan Robyn och soulsamlingen ”The sound of Sidra”, där den enda kopplingen är två låtar med några Ronnie and Robyn (som Spotify kallar Robin, Robyn).

På Wimp slipper man en del sådan förvirring, där verkar redaktörskapet en aning mer medvetet. Man får lika mycket Robyn, men slipper blindträffarna. Prydligt sorterat under olika flikar för egna album, samlingar där artisten förekommer, singlar, populäraste låtar och spellistor. I stället för att allt finns under vartannat på samma evighetssida, som på Spotify.

I gengäld försöker Spotify att skilja artisternas originalalbum från ”best of”-samlingar och dessutom ställa upp allt kronologiskt, ytterligt valhänt men ändå. Wimp har inte ens den ambitionen, vilket blir frustrerande när man söker på artister med jättekataloger, som Elvis Presley eller Dolly Parton. Där är det lätt att gå vilse innan man har börjat. Orkar man tröska lite inser man att Wimp är lite bättre på Dolly, medan Spotify utklassar på Elvis.

Och så blir det lätt när man ska försöka göra en jämförelse mellan de båda snarlika tjänsterna. De fungerar likartat, den musik de erbjuder är till stora delar densamma och även när den inte är det finns ofta en likartad slumpmässighet i urvalet – de erbjuder till exempel ungefär lika mycket med Animal Collective, men till stor del olika titlar.

En är lite bättre på ett, den andra på ett annat. Och Wimp dabbar sig också, till exempel när man presenterar ett av världens obehagligaste band, Whitehouse, och det enda tillgängliga albumet inte alls är noisemusik med sadisttexter, utan bluegrass av klämmigaste sort.

Efter en del mer eller mindre slumpmässiga undersökningar är mitt intryck ändå att Spotify har lite mer i kistorna. Framför allt utanför det allra mest självklara, såsom fem album med Etiopiens superstjärna Aster Aweke på Spotify mot en ynka låt på Wimp. Medan Wimp å sin sida kan skryta med att räkna in några extremt prestigefulla Spotifyvägrare som Pink Floyd och Bob Dylan.

Man kan emellertid lätt tro att de senare är några fler, eftersom även Metallica och Led Zeppelin finns på plats hos Wimp – men bara tillgängliga för lyssning om man köper musiken.

Rent absurt blir det i fallet ”Red rose speedway” med Paul McCartney & Wings, som finns i två versioner. Den lyxigare med bonuslåtar ingår i grundutbudet, den med enbart ursprungslåtarna måste man köpa för att få höra.

Däremot gillar jag den lilla servicen att när nästa låt börjar dyker en liten ruta upp i ena hörnet av datorskärmen och berättar vem och vad det är, oavsett vad man håller på med på datorn. Så man slipper klicka sig tillbaks för att kolla. Särskilt praktiskt om man hoppar på någon av alla redaktionellt sammanställda spellistor, som ofta nämns bland Wimps starkaste sidor, där aktualiteter som The White Stripes splittring eller Gary Moores död raskt blir till fördjupande låtpaket.