Det är en njutning, det känns skönt och spännande. Det är ett samspel, något kollektivt. Man mår bra av det.

Systrarna Klara och Johanna Söderberg har sjungit ihop sedan de var små. Sedan 2007 utgör de tillsammans folkpopduon First Aid Kit, och där flätar sig deras röster runt varandra i nästan varje vers och refräng. Rösterna är syskonlika, men distinkta och klara i melodierna. Just nu är de på turné i USA, och svarar på mina frågor i mejl.

Våra röster klistrar liksom fast sig i varandra. Vi blir som en, skriver de.

Popmusiken har präglats av Rösten med stort R länge nu. Inte minst här i Sverige. Broder Daniel, och sedan Håkan Hellström, öppnade fördämningarna och släppte fram en hord av skevt skrålande frontmän. Karin Dreijer tänjde och bände sin röst i The Knife, och efter henne kom en uppsjö moderna Kate Bush-kloner. Tv-program som "Idol" och "True talent" fokuserar på den enskilda rösten; den som kan nå igenom bruset och ut över publikhavet. Men samtidigt finns en annan rörelse: stämsången. Banden utan en självklar frontfigur, med röster som samarbetar och vindlar kring och i varandra.

Markus Krunegård och Adam Olenius har frontat var sitt band i många år nu. Olenius som sångare i Shout Out Louds, och Krunegård först i Laakso och sedan som soloartist. Men för några år sedan träffades de och började sjunga tillsammans. I somras kom debutalbumet med deras gemensamma band Serenades där de båda sjunger hela tiden. Live tar de även hjälp av körsångare för att göra ljudbilden ännu maffigare.

Det blir en helt ny, tredje röst. Vi testade att sjunga ihop och spela in det, och när vi lyssnade kunde vi nästan inte urskilja vem som var vem. Det blir en lagkänsla på något sätt. Lite starkare, säger Adam Olenius.

Det är kul att folk poängterar det hela tiden: "jaha, ni sjunger samtidigt!" Det är ingen raketforskningsidé direkt. Det var ju det man gjorde när man var liten och sjöng, eller när man gick på fotboll, säger Markus Krunegård.

Idén om bandet med en tydlig frontfigur är inetsad i våra medvetanden. Sångaren står längst fram, svarar på flest frågor i intervjuerna, har flest fans och är den lyssnarna relaterar till starkast. Och när flera personer tar över sångarrollen händer något med vårt lyssnande. Alf Björnberg är professor i musikvetenskap på Göteborgs universitet, och han berättar att det finns en tydlig skillnad i hur vi uppfattar grupper jämfört med solister. En ensam sångare skapar ett starkare band till lyssnaren.

Om en gatumusikant står som ensam sångare med gitarr, så innebär det att publiken som stannar och lyssnar ingår i en sorts tillfällig relation med musikern. Går lyssnaren därifrån är det ett kontraktsbrott, det känns inte alltid bekvämt. Men är man fyra fem stycken som musicerar ihop får den individuelle lyssnaren en annan relation till musikerna. De blir inte ensamma om man går.

Markus Krunegård håller med om att uttrycket blir ett annat när man är flera sångare.

Det blir ju mindre personligt, och mindre starkt på det sättet. En enskild röst kan vara det starkaste som finns. Men Serenades blir något annat, pampigare. Och det måste inte vara så konkreta texter, det finns inga krav på självupplevelse som det gör när man sjunger ensam.

Stämsången i popmusiken kommer och går i vågor, som alla andra trender. Just nu jobbar många amerikanska indieband som Fleet Foxes, The New Pornographers och Animal Collective med stora sångarrangemang, och det hänger ihop med en större retrotrend, tror Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit.

Det är ju inte direkt någon ny uppfinning, utan snarare uråldrigt. Många gillar nog Fleet Foxes för att det låter så gammalt, så sakralt och vackert. Musiken känns lugnande.

Både First Aid Kit och Serenades berättar att de oftast inte komponerar sina stämmor, utan låter dem komma naturligt. De sjunger fram dem. Markus Krunegård och Adam Olenius beskriver det som att de "fyller hål" i låtarna. Och det som kännetecknar stämsången i populärmusiken är ofta en särskild sorts stämmor, nämligen terser, berättar professor Alf Björnberg.

Man kan jämföra med tidigare former av stämsång som barbershop. Där är det ofta tre fyra stämmor, och stämmorna ligger så tätt som möjligt. I popmusik är det i allmänhet enklare.

En ters är den typen av överstämma som uppstår när man till exempel sjunger "Broder Jakob" i kanon. Det är en folklig harmonik, som först dök upp i den västerländska musikhistorien någon gång under 1100- och 1200-talen parallellt med kyrkomusikens mer komplexa stämmor.

Parallella terser på en melodi är något som människor under lång tid har funnit stort nöje i att sjunga och lyssna på.

Johanna och Klara Söderberg tycker att stämsången ger musik ett fylligare ljud.

Det skapar mer klanger, mer stämningar. Man har ju lånat ordet "stämning" från musiken när man ska beskriva känslor. Med flera sångare kan man skapa dynamik och dramatik.

Och Markus Krunegård från Serenades tycker att det är skönt att vara två för att slippa den blottande aspekten av sång.

Sång kan ju vara väldigt privat. Det är så naket. I början med Laakso stod jag alltid med ryggen mot de andra när jag skulle presentera en ny låt. Jag kommer fortfarande av mig när jag får för mycket ögonkontakt med någon när jag spelar live.

Att vara flera sångare kan både vara något bra och något dåligt, tror musikprofessor Alf Björnberg. Mycket beror på vilken genre man verkar inom.

Vill man ge ett autentiskt intryck är det viktigt att vara ensam. Men ur något slags snävt musikerperspektiv är det alltid en fördel att vara flera. Det låter alltid bättre!