En timme efter insläpp var det fullsatt på jazzfestivalen på Skeppsholmen. Entusiastiska besökare väntade på amerikanska Steely Dan, som såg ut att kunna räkna med en promenadseger.
Ett par tunna regnstänk kunde knappast hindra publiktillströmningen på jazzfestivalens första dag. När årets första artist, Asha Ali med sin singer-songwriterpop, klev ut på Skeppsholmens stora scen klockan 17 flöt en jämn ström av människor ända från Nationalmuseum till entrégrindarna.
Kvällen såg ut att bli fin, molnen skingrades alltmer och solen bröt fram då svenska Fibes Oh Fibes startade sitt set. Vid det här laget var hela planen bakom Moderna museet full och köerna till matstånden började växa.
Radarparet Donald Fagen och Walter Becker, för andra gången i Sverige med sitt återuppståndna Steely Dan, var premiärkvällens givna höjdpunkt, förutom saxofonisten och klarinettisten Don Byron på jazzklubben Fasching.
På första raden framför scenen hade Lukas Jönsson parkerat sig.
- Det låter slickt och det gillar jag. Jag är själv trummis i ett jazzfunkband, sa 15-åringen från Stockholm som lyssnat på alla pappas plattor därhemma och från sin position kunde räkna med full koll på Steely Dans trumslagare.
För att festivalen ska gå runt ekonomiskt behövs 30.000 betalande fram till och med lördagens avslutning. Redan första dagen hade 8.000 biljetter sålts i förköp. Sedan starten 1980 har det blivit 21 festivaler, och från debutens helt jazz- och bluespräglade startfält har förskjutningen sakta gått mot dagens mera pop-, r&b- och soul-orienterade artister.
I år har scenerna utökats till sju på vilka cirka 70 konserter ges. Förutom bidrag från Stockholms stad har festivalen drygt 20 sponsorer.
- Vi kommer hit någon gång varje år, fast det här är första gången vi har egna stolar med oss. Förra året var det Sting. Men folkfesten betyder ju också mycket, sa Märit och Matts Norberg-Gudmundson, som åkt från Sundsvall på semestern och ansåg att just variationen av musik på festivalen är en fördel.
Sedan skulle Eric Gadd och Asha Ali skriva autografer. Inget som Leif-Göran Nilsson bekymrade sig om. Han tänkte inte flytta sig från sin centrala bänkplats fast det var två timmar kvar till den amerikanska huvudattraktionen.
- Jag har lyssnat på Steely Dan sedan 1971. Du får slänga mig i sjön om jag ska flytta på mig, sa han.