Stefan Klaverdal får Mozart gå i loop

Tonsättaren Stefan Klaverdal är född i Stockholm, har bott fjorton år i Malmö och har nyligen flyttat till Ängelholm. Han är utbildad på kompositionslinjen i Malmö och har den romantiska känslan hos Wilhelm Stenhammar och lekfullheten hos den amerikanske elektronmusiktonsättaren Paul Lansky som tidiga inspirationskällor.

Förra året gjorde han oratoriet ”Levande vatten” till texter som kretsade kring dopet av Christine Falkenland på beställning av Svenska Kyrkan, ett verk som turnerades runt i Skåne. Han var också med och remixade Joseph Haydns 104 symfonier för kammarorkester och elektronik till en Haydn-hyllning på Palladium i Malmö.

I år har han släppt cdn ”Revelations” med egna verk samt arbetar på ett verk för stor brassorkester som skall uruppföras till hösten.

För DN.se har nu Stefan Klaverdal remixat W A Mozarts symfoni nr 40 i g-moll från 1788 som ingår i DN:s samling ”25 klassiska mästerverk”.

Vad betyder Mozarts 40:e symfoni för dig?

– Det var det första stora klassiska verk som jag hade på cd och jag har lyssnat väldigt mycket på det, säger Stefan Klaverdal. Och det gjorde mig också lite ambivalent. En sån här musik kan lätt kännas lite uttjatad.

Vad gav dig kicken att ändå arbeta med det verket?

– Jag letade länge bland symfonins tema och så hittade jag möjligheten att göra en loop av förstatemat i första satsen. Ungefär som om Mozart hade levt i 1970-talets USA och tillhört den första generationen minimalister. Det var min startpunkt. Efter det var det som om remixen komponerade sig självt, nästan lite slumpmässigt och överraskande även för mig själv. Inte minst slutet.

Ja, vad har du gjort där?

– Först tänkte jag att hela remixen skulle var som en enda accelerering där det händer mer och mer men så råkade det ligga kvar ett ljud mot slutet som jag glömt av. Det är frekvenser av sidotemat som jag analyserat på datorn och som spelas på en celesta och som jag kände skulle fungera som en andningspaus för lyssnaren efter att ha blivit översköld av intryck, ungefär som eftertexterna till en film.

Ja, din remix kan påminna mig om den skräckfilmstunnel som jag gick igenom på Universal Studios i Los Angeles där jag hela tiden i mörkret hade en grupp skrikande kinesiskor bakom mig.

Ville du också skrämmas?.

– Ha ha ha – nej inte direkt men jag ville ta fram en råare känsla hos Mozart, plocka fram känslorna mer än logiken, även om strukturen till slut påminner om sonatformen i symfonin. Därför valde jag också att ha med ett avsnitt ur den dramatiska genomföringen - så rent och obearbetat som möjligt.

Vad vill du säga med din remix?

– Nyckelorden för den är nog ”lek” och ”förändring”. Något som har med min nuvarande livssituation att göra.