Musik

Steve Angello. ”Dansmusiken har aldrig någonsin snackat om någonting”

I dag är det tre år sedan Swedish House Mafia sålde ut Friends arena. Lika länge har det tagit att färdigställa Steve Angellos debutskiva som släpps i januari. Längs vägen hann houseproducenten tröttna på sin egen genre.

Det är en av de där novemberdagarna när klockan knappt slagit eftermiddag men det redan har börjat skymma. Längs Friggagatan på Östermalm i Stockholm ligger blöta, gula löv i rännstenen. Steve Angello tittar upp mot himlen.

– Jag älskar det här vädret. Min arbetsmoral har saknat det så mycket.

Han har precis råkat försäga sig. ”Min fru kommer döda mig för det här.” Efter många år i Los Angeles har Steve Angello beslutat sig för att flytta tillbaka till Sverige. Han ska bara övertala familjen, säger han, som inte tycks tråna lika starkt efter svenskt novemberväder.

När orden väl är uttalade vill Steve Angello inte prata om något annat. När vi promenerar längs smågatorna pekar han ivrigt och berättar om alla visningar i området han har varit på de senaste veckorna.

– Problemet är att alla hus är för små i Stockholms innerstad. Du vet… Jag har ju fru och barn, allt ska få plats.

Jag föreslår Solna. Kommunen där Steven Angello Josefsson Fragogiannis föddes och levde tonårstristess med datorspel och hiphop innan han så småningom började producera elektronisk dansmusik och så, 2012, hamnade på tredje plats på Forbes lista över världens bäst betalda dj:er. Till Solna åker han ofta än i dag för att bo över hos sin mamma och träffa brorsan och kusinerna (”man blir trött på lyxhotell när man reser så mycket”).

Steve Angello skrattar.

– Ja, det skulle vara om jag gick och köpte hela Blåkulla då.

En kort promenad från bostadsområdet med de åtta blå höghusen, som även går under namnet Hagalund, ligger Friends arena. I dag är det exakt tre år sedan Steve Angello, Sebastian Ingrosso och Axwell stod bakom mixerbordet på arenans scen och gjorde det som ingen trodde var möjligt för en svensk musikakt, att sälja ut Friends arena tre kvällar i rad. 135.000 personer såg Swedish House Mafia uppträda den helgen i vad som rubricerades som ”de sista spelningarna i Sverige, någonsin”.

– När jag tänker tillbaka på spelningarna vet jag fortfarande knappt vad jag ska säga. Vi bokade arenan helt själva, utan management. Ingen trodde att vi skulle lyckas åstadkomma något alls. Allt var bara ren strid. Och det var så klart extra speciellt att det var i just Solna. Cirkeln slöts.

Precis som för en rad andra svenska artister inom den elektroniska dansmusikscenen hade housetrion hunnit bli giganter utomlands innan svenska medier skrivit en rad om dem. I ett välkänt tv-klipp när trion gästar ”Skavlan” i samband med avslutningsturnén 2012 får de under genanta former lära hela svenska folket hur house låter (”det låter douche, douche, douche”) och svara på frågor av typen: Så ditt jobb innebär mest att du vevar med handen i luften och sms:ar på mobilen samtidigt? Steve Angello säger att det är svårt att förstå klippet än i dag.

– Fast man kan samtidigt inte klandra honom. Han visste ju inte. Sverige fattade ju inte förrän turnén var över hur stort det var. Vi skrev historia med Swedish House Mafia. Vi var de första in på alla de där arenorna. Vi gjorde Milton Keynes Bowl i London med 75 000 i publiken. Hela brittiska pressen ratade oss när vi bokade giget. Det är bara Metallica och vi som sålt ut den arenan. Folk trodde vi var sjuka i huvudet.

Under två och ett halvt år, när framgångarna var som störst, berättar han att han knappt gjorde musik. Musik var förknippat med jobb. Och Steve Angello ville inte jobba. Han ville ha kul.

– Man kollade liksom hur långt man kunde ta det. Det var mycket supa, åka båt, köra helikopter. Jag var där man egentligen är rädd att hamna som artist. Jag var ute och turnerade världen över med obetydelsefull musik. En dag kommer man ner på jorden igen.

Idén på ett nytt musikprojekt växte.

– Jag kände bara: jag kan göra danshits nu. Det finns en speciell formel som alltid fungerar. Jag ville göra något som betyder mer. Dansmusiken har inte tagit de där stegen som andra genrer har gjort. Ta hiphopen till exempel, den har alltid snackat om kultur, religion, samhälle och politik. Dansmusiken har aldrig någonsin snackat om någonting. Det finns ingen historia. Så jag ville berätta min.

”Wild youth”, Angellos debutalbum i eget namn (om man räknar bort ”Tracks” från 2003 – ”en ihopkastad, oplanerad sak”, enligt Angello), har tagit över tre år att färdigställa och har dessutom blivit uppskjuten flera gånger, bland annat eftersom han köpte sig fri från storbolaget Columbia Records och bestämde sig för att ge ut skivan på eget skivbolag. Albumet, berättar han, följer en tydlig tråd från 1982 när allting börjar, via uppväxten och depressionen som kom efter att hans pappa mördades i Aten när Steve Angello var 14 år.

Vilken låt handlar om din pappa?

– Ja, du, det är rätt många faktiskt. Från spår tre och framåt.

Vad kommer sen?

– Framgångsmomentet är väl 70 procent av plattan. Sen kommer artisteriet. Och sen, i slutet på skivan, blir det… okej. Lugnt liksom.

Flera gånger under intervjun poängterar Steve Angello att ”Wild youth” inte är en EDM-skiva.

Du verkar ha en kluven relation till din egen genre?

– I går körde jag runt i Stockholm och lyssnade på radio. Av de fem danslåtar som spelades kunde jag inte pricka in en enda artist. Det säger något om hur kreativ genren är. Vi använder samma ljud om och om igen eftersom de är enkla att göra. Producenterna gör ingenting för att särskilja sig åt från varandra. Visst, jag hör om det är Deadmau5 eller Avicii. Men en stor del av låtarna som spelas på radio i dag går inte att identifiera vem som ligger bakom.

Han avbryter sig själv och letar upp Tiestos Instagramkonto på mobilen. Scrollar demonstrativt genom bilderna som föreställer massiva publikhav, ljus och vulgärt stora mixerbord i olika vinklar.

– Det känns som en Disneyfilm. Det är ”happy place” men ingen säger någonting av värde. Allt är så jävla mycket på låtsas. När du ser stora artister som är 40 år göra låtar som låter som att de är femton. Inom alla andra yrken skulle det där vara jättekonstigt. Det är som om Tom Ford skulle börja göra Pokémon-kläder. Det är där vi har hamnat.

Även om branschen kommer att växa med ännu fler subgenrer tror Angello att det kommer att bli svårare att åka runt och tjäna pengar på att dj:a i framtiden. I stället blir låtskrivandet alltmer avgörande för att nå framgång.

Dansmusiken beskylls ofta för att vara sällsynt mansdominerad. Varför tror du att det är så?

– Jag vet inte. Jag tror det har att göra med att tjejer vill skriva. Ni uttrycker er på ett annat sätt. Vi är mer tekniska. Tjejer är mer... känslomässiga. Ni har en större finkänslighet.

Tycker du att det är problematiskt med obalansen?

– Fast det finns ju kvinnor i branschen. Kvinnor är i majoritet när det kommer till låtskrivande. Fjorton av femton är kvinnor som skriver Katy Perrys låtar.

Jag tror att det finns många kvinnor som hade velat producera och turnera om de bara hade fått chansen.

– Jag tror att tjejer har andra mål. Du kanske har en pojkvän, du kanske inte vill åka runt och turnera. Det är slitsamt att resa så mycket. Särskilt för en mamma. Jag känner den australiska duon Nervo rätt bra, de turnerar mycket och tycker att det är kul just nu. Men de börjar bli kvinnor och känner kanske att ”vi kan ju skriva musik, varför inte koncentrera sig på det i stället”? Jag tror egentligen att tjejer är lite smartare än vi killar bara.

Vi byter samtalsämne. Han berättar att åren i USA har gett honom perspektiv på Sverige. Att han längtar efter att komma tillbaka och röra om i musikvärlden. Kanske starta en festival så småningom (”men absolut inte bara dansmusik”).

– När jag kommer hit känner jag mig som en stor haj. Jag började min karriär utomlands, då var jag ingenting. Jag har krigat mig igenom den hårda skolan. Och när jag är här känner jag bara: det är för lugnt. Sverige har världens bästa design. Världens bästa reklam, mode och musiker. Men ingenting händer. Varför står det still?

Steve ­Angello om. ..

... sin nya tv-serie ”Varje gång man försöker skildra dj-kulturen på tv eller i film blir det så lökigt. Men den här serien är inte alls som man kanske tänker sig.”

Steve Angello är en av skaparna bakom den amerikanska tv-serien ”The drop” som just nu håller på att produceras. Serien utspelar sig i den hektiska EDM-scenen i Miami och följer en dekadent dj som återfår hoppet när han träffar en kvinnlig, afroamerikansk protegé. Serien som ännu inte har fått ett premiärdatum produceras av R J Cutler (”Nashville”). Steve Angello blev kontaktad av produktionsbolaget som behövde hjälp med musikläggningen, men han har i viss utsträckning även bidragit till manusarbete genom att sätta en dramaturgi och flytta om scener för att göra det mer verklighetstroget. 

... alla samarbeten ”Jag har bara jobbat med artister som jag älskar själv. Det är folkigare grejer och indierock, som Dan Reynolds från Imagine Dragons och Dougy Mandagi från Temper Trap – jag har alltid varit kär i deras röster. Vi har skrivit låtarna ihop. Det börjar alltid med en story. Vad vill jag berätta?”

Det är bara ett spår på skivan ”The ocean” som Steve Angello inte har skrivit själv. Låten är gjord av Stockholmsproducenten Saturday, monday och artisten och låtskrivaren Julia Spada och släpptes redan för några år sedan i en mer lågmäld version. Steve Angello föll pladask och pushade den i sin radioshow på BBC utan större framgång. ”Jag kunde inte släppa den. Så jag gjorde en egen, mer tillskruvad tolkning.”

... att spelas på radio ”Det har absolut inte varit ett mål. Jag har inte gjort en enda radio edit. Alla låtar är nio minuter långa. Min ingång har snarare varit att göra en konceptskiva som jag kan titta tillbaka på om tio år och fortfarande känna mig stolt över.”

Inför skivsläppet den 22 januari ligger skivan på tionde plats över världens mest förbeställda skivor.