– Jag har sagt allt jag velat säga. Jag känner att jag inte behöver släppa mer musik, säger den musikaliske mångsysslaren Erlend Øye, från ett hotellrum i ett vinterkallt Oslo.
Uttalandet kan uppfattas som paradoxalt då Øye är albumaktuell med den svala discofunkkvartetten Whitest Boy Alive och dessutom nämner att han och kollegan Eirik Glambek Bøe kommer att släppa en ny skiva med Kings of Convenience.
Sångaren och frontfiguren håller dock fast vid sin truliga ståndpunkt och förklarar att han kommit till en punkt där förnyelse, speciellt inom texternas tematik, är svår att finna.
– Jag vill inte pressa saften ur apelsinen mer än nödvändigt, säger han, med en röst som låter lika släpig och blasé som på WBA:s kommande skiva ”Rules”.
Antagligen väger han de karaktäristiskt överdimensionerade glasögonen tungt på näsan medan han pratar, han andas tungt och suckar om vartannat. På den brokiga musikaliska resan som startade i Bergen i slutet av 90-talet har han alltid haft dem på. Via lågmälda Kings of Convenience, som föddes ur en fascination för geografi, till ett soloprojekt som bland annat innehöll ett album med låtar från Brooklyn till Barcelona. Vidare till slutdestinationen Berlin, där Øye bott och verkat de senaste åren.
– Berlin målas upp som den mest ultimata staden i världen, men det är tudelat för mig. Det finns en utpräglad technoscen som är lätt att tröttna på. Den tyska musikscenen är dock inte lika otålig som den svenska, säger han.
På onsdag släpper WBA skivan ”Rules”, vilken skiljer sig märkbart från föregångaren ”Dreams” som kom 2006.
Den trådsmala trion med raggsockor på fötterna och slicka ljudlandskap i huvudet, bestående av Marcin Kozlowski, Sebastian Maschat och Erlend Øye, har fått tillökning – i form av en keyboardist: Daniel Nentwig, som gästspelade på förra turnén, och nu är fast medlem i bandet.
– Det är en utmaning att göra minimalistisk popmusik med ett så maximalt instrument. Min erfarenhet är att de som spelar synt har ett hävdelsebehov. De vill visa att de kan spela med alla tio fingrar samtidigt, säger Erlend Øye och tillägger:
– Det tog två år för oss att bryta ner honom och reducera hans sätt att spela.
Inför inspelningen av ”Rules” fanns just ett antal regler. All musik skulle spelas in live, utan vare sig omtagningar eller studiopålägg. De elva spåren förevigades mer än tre hundra gånger innan kvartetten var nöjd.
– Det har blivit mer ovanligt att spela in tillsammans. Folk verkar tro att man behöver en dator för att få tajta trummor eller slicka rytmer. Vi har tagit inspiration från programmerad musik, men framför den som ett liveband, säger han, och betonar WBA:s främsta inspirationskällor: jazzens improvisation och lofi-bandet The Pavements spontanitet.
Albumet är, som av en händelse, inspelat på en solig strand i Mexiko, med ett sound som Erlend Øye själv beskriver som ”svalt och nordeuropeiskt”.
– Det är inte särskilt spännande med band som reser i väg och kommer tillbaka med en ”tropisk” skiva. Om man nu inte är Buena Vista Social Club, säger han och suckar.
I mars drar bandet ut på en mindre Europaturné, där de bland annat gästar klubben Strand i Stockholm. Det är under soundchecken som idéerna till WBA:s skivor föds. Samtidigt har Erlend Øye en dröm.
– Jag önskar att publiken skulle sjunga med så högt att jag slipper göra det själv. Så kan jag dansa hur mycket jag vill utan att det gör någonting om jag blir andfådd, säger han, och berättar att han håller sig i form genom att spela tennis en gång i veckan.
Det är dock mycket som den excentriske Erlend Øye inte vill orda om. Kings of Convenience till exempel. Inför samtalet har jag blivit tillsagd att undvika frågor om den hyllade duon. Vilket automatiskt leder till frågan: Varför vill du inte prata om det?
– Vi arbetar på ett nytt album. Jag vet inte när det kommer att släppas, men vill undvika att säga mer än så. Jag vill helt enkelt hålla isär de två sakerna. Jag ser helst att du inte nämner Kings of Convenience över huvud taget i din text.
Även relationen till den egna musiken är komplicerad att dryfta.
– Många band förklarar sönder allt. Gör man det, blottar man sig själv, omedvetet eller medvetet. Man ställer sig i vägen för musiken i stället för att låta ljuden tala för sig själva, säger han.
Angående sitt uppdrag som ambassadör för att sprida norsk musik världen över är Erlend Øye desto mer pratsam.
– Om jag får skryta så skulle jag säga att Bergens musikscen är den bästa i världen. I Oslo låter alla band som My Bloody Valentine, i Bergen är inget band det andra likt, säger han, och låter uppriktigt glad för första gången. Efter det forcerar han fram:
– Nu måste vi sluta. Jag har snart inget syre kvar.
Sedan blir det tyst i luren.