”Att sjunga är ett sätt att fly till en annan värld. Jag är inte längre på jorden när jag gör det”, sade Edith Piaf om sitt artistskap. Nittonåriga Johanna Söderberg, halva First Aid Kit, väljer samma liknelse.
– Jag tycker vår musik är ganska eskapistisk för den låter ju ganska gammal. Låtarna är väl ofta rätt sorgliga, och innehåller många naturreferenser. Folkmusiken är egentligen tidlös, men det känns ändå som den tillhör en äldre musikalisk period, jag ser alltid ett slags Jane Austen-era framför mig när jag hör den, säger hon. Lång, retroklädd och välformulerad. Vi ses i ett nutida konferensrum hos duons svenska skivbolagskontakt, men bilderna på dem tas i snöig artonhundratalsmiljö.
Hon och lillasystern Klara Söderberg växte upp i Dalen, Tallkrogen och Svedmyra i Stockholm. Pappa Benkt Söderberg, nu deras ljudtekniker, producent och manager, var gitarrist i postpunkbandet Lolita Pop under 1980-talet. Men döttrarna lärde sig ändå inte spela musik som barn, fast sjöng mycket. Klara Söderberg sökte som mellanstadieelev in till Adolf Fredriks musikklasser, men kom inte in på skolan. En kompis tipsade henne när hon var tolv år om Conor Obersts band Bright Eyes.
– De berörde mig och kändes väldigt ärligt. Enkelt och mäktigt. Jag tänkte ”om jag också skaffar en gitarr så kanske jag också kan göra låtar...”
Hon lärde sig några ackord och skrev sin första låt, fler följde. Några av dem hamnade på ep-debuten, ”Drunken trees”, i april förra året (titeln hämtat från Al Gores beskrivning av klimatskadade träd). Skivan gavs ut på Karin ”The Knife/ Fever Ray” Dreijers bolag Rabid Records. Lillebror Söderberg gick då på samma dagis som hennes dotter.
– Det var faktiskt mamma som bad Karin om råd för oss kring musikbranschen. Sedan började Karin komma på våra spelningar, hon var också ung när hon började, jag tror att hon kände igen sig i vår situation. Det är inte alltid så lätt som tjej i den här branschen, påpekar Johanna Söderberg.
Nya skivan ”The big black & The blue”, som släpps den 25 januari, är inspelad hemma. First Aid Kit har numera över hundra konserter bakom sig och har ”utvecklats mycket” som altsångerskor sedan scendebuten 2007.
– Men när jag lyssnade på Bright Eyes förr kunde jag känna att jag skulle vilja sjunga lite sämre, mindre fint, säger Klara Söderberg.
– Man låter lite mer rå då. Conor Oberst sjunger ju lite illa, men man gillar ju just det – han låter så sårbar.
Inspiration får de fortfarande från sådana som Oberst, tidig Leonard Cohen, Bob Dylan och Joanna Newsom. Men på senare tid har dessutom en rad countrypionjärer fyllt familjen Söderbergs hemmastereo med stämsång.
Ni sjunger precist och vackert, men det finns också en hotfull underton – precis som i mycket ur den uråldriga amerikanska balladtraditionen.
– Jo, vi har lyssnat på en massa sådan musik. Framför allt de här lite tragiska sångerna om mördare, som The Carter Familys ”John Hardy”, och ”Knoxville Girl” av Louvin Brothers. Den är så fruktansvärd och brutal, men samtidigt så jäkla vacker. Den dubbelheten är väldigt spännande – det finns något av den känslan i vår musik, säger Johanna Söderberg.
De unga folkmusikerna som stigit fram under oo-talet är ofta neoproggiga och präglade av 70-talet. Vad står det för?
– Kanske lockar sjuttiotalet i dag för att det fanns ett hopp om att förändra världen bland unga då, i dag är alla mer uppgivna – eller ironiska. På den tiden fanns det också en annan frihet också i texterna. Men det finns ju också likheter med vår tid; då var det Vietnamkrig och miljörörelsen växte fram, i dag är det Irakkrig och samma miljöfrågor. Vi gillar sjuttiotalsstilen, men att vi ser ut som vi gör beror nog bara på att vi köper allt på Indiska, skrattar hon.
First Aid Kit-duon skrattar mycket. Man har svårt att föreställa sig mördarballader och dova textrader som ”even in our police state/someone dares to demonstrate/well we all fight in our own ways/but nothing ever change” (ur ”Our own pretty way”) i deras sällskap.
– Som personer är Klara och jag nog ganska glada och optimistiska, men vår mörka sida kommer till uttryck i musiken. Det är väl en pessimism ur känslan att det är kört med världen. I min generation är det lätt att tänka ”hur ska vi växa upp och leva, det är vi och våra barn som får ta konsekvenserna av miljöförstöringen – ska vi ens ha barn?”. Sådant tänker jag på nästan varje dag, jag tror det präglar vår musik.
Hon beskriver hur Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” förändrade hennes perspektiv och syn på världen.
– Den boken fick mig att se tillbaka till när vi var samlare och jägare. Jag romantiserar den tiden och för mig har folkmusiken med det att göra också för att det är ett slags ursprungsmusik. Något verkligt mänskligt. Det ärliga.