Efter att ha blivit räddade från Britney av en ung singer/songwriter från Omaha bestämde sig Klara och Johanna Söderberg för att spela in en skiva. Och First Aid Kit blev landets mest vuxna tonårsduo.
Klara och Johanna Söderbergs granne kommer hem när de fotograferas i trädgården i Stockholmsförorten Svedmyra. Hon ropar förtjust "Singing stars!" innan hon går in genom ytterdörren. Numera är de alltså kändisar både på Myspace och i kvarteret, och det lär förhoppningsvis sprida sig ytterligare när debut-ep:n "Drunken trees" släpps i nästa vecka.
Väl inne vid köksbordet plockar de fram en Ipod och bläddrar fram sina favoritartister. Det blir mycket amerikanskt, folkinspirerat, en del bluegrass, men också kollegerna på skivbolaget Rabid, The Knife och Jenny Wilson. För systrarna Söderberg har nog årets hittills ovanligaste väg till ett skivkontrakt. Deras lillebror råkar nämligen gå på samma dagis som skivbolagsbossen och The Knife-halvan Karin Dreijers barn. Under namnet First Aid Kit låter de lite som en avskalad version av M Ward, Cat Power och andra nordamerikanska neofolkartister, och det är trots allt svårt att undvika att förundras över att de bara är 17 och 15 år gamla.
- Det började med att Klaras kompis tipsade om Bright Eyes, säger Johanna Söderberg. Vi har alltid varit intresserade av musik, men sedan förändrar musiksmaken sig, det är ju socialt påverkat. Förut gillade vi typ Britney och så, men sedan kom Conor Oberst och räddade oss.
Ni satte på skivan och insåg bara att "det här är vår musik"?
- Ja! Det var som en uppenbarelse.
Att de båda skulle slå sig ihop och bilda ett band var ingen direkt plan från början. Klara började göra låtar som hon framförde på föräldrarnas trädgårdsbjudningar, och Johanna sjöng stämmor.
- Sedan när jag skulle spela live blev det naturligt att Johanna följde med, men vi hade ingen tanke att vi skulle göra en skiva ihop. Att det sedan blev det är nog mest för att det är skönt att ha något i ryggen när vi spelar ute. Vi har ju skolan att klara av först, och det är lite svårt att verkligen satsa då.
Titeln på skivan kommer från Al Gores film "En obehaglig sanning". "Drunken trees" är träd som förlorar fästet när permafrosten släpper, och systrarna gillade uttrycket. Det fick sedan bli som en ram till texterna, som i sin tur satte stämningen i melodierna. De gjorde allt tillsammans.
- Vi har en väldigt bra relation. Det känns rätt naturligt att det är vi två.
Att de ändå är ovanligt unga vill varken Johanna eller Klara ska påverka hur man lyssnar på dem. De tog till och med bort sin ålder från Myspacesidan för att folk bara kommenterade det, men de tycks inte vara speciellt rädda för att verka lillgamla.
- Alla säger att "det är så moget". Men vi kan inte hjälpa det!
Som att man måste göra barnmusik bara för att man är ung...
- Ja, som Amy Diamond! Haha, det är vårt skräckexempel. Vi vill vara så långt bort som möjligt från det. Det värsta är nog när folk säger att vår musik är söt. Två gulliga tjejer som sjunger, det känns så förnedrande.
Ni får väl skaffa riktigt hårda scenkostymer?
- Nja, vi kör med det vi tycker är snyggt utan att vara för överdrivet. Vi tänkte ett tag att vi skulle vara jätteflummiga och ha galna hippiekläder à la Coco Rosie, men det kändes verkligen som maskerad. Så vi får vara så här som vi är, det är mycket bättre.