Chefen för RANK - Riksorganisationen arrangörer för nutida konstmusik, Sven Rånlund, sparar inte på krutet när han lyfte fram utomhuskänslan i Händels fyrverkerimusik.
Sven Rånlund är född i Luleå men numera bosatt i Göteborg där han producerar elektronisk musik och är chef för RANK - Riksorganisationen arrangörer för nutida konstmusik. Rånlund är också sedan flera år teaterkritiker på GP och redaktör för musiktidningen/sajten "Sound of music"– en svenskt svar på brittiska ny musik-organet "Wire". Han säger sig vara autodidakt inom allt han företagit sig och kom, tack var sin mor, att älska den "stora" musiken, som Gustav Mahlers och Allan Petterssons symfonier, redan som treåring.
På 90-talet mötte han den tyska elektroniska musiken, som Oval och Mouse on Mars, som starkt kom att färga hans lockelse till naket avskalade men också episkt berättande ljud. Och han "älskar demokratiseringen" av bild- och ljudkonsterna som kommit med de digitala medierna. För DN.se har Sven Rånlund nu remixat Georg Friedrich Händels "Music for the Royal Fireworks" från 1749 som ingår i DN:s samling "25 klassiska mästerverk".
Hur hittade du till Händels fyrverkerimusik?
– Jag fick ett skrapigt mobilklipp av en utomhuspelning med Halmstads sjukhusorkester, Åderlåtarne, där min sambo, tonsättaren Anna Erikssons pappa är med, säger Sven Rånlund.
Ja, "La rejouissance" från "Fyrverkerimusiken" på din remix låter inledningsvis som att du samplat en våldsam fest från någon gammal stenkaka. Hur tänkte du?
– Händels musik är en gnollåt som alla har inom sig. En festmusik som jag ville förändra lite. Den stökiga utomhuskänslan i början var viktig för att sedan kunna leda den inåt - mot en renare ljudvärld. Och få den att detonera långt inne i hjärnan.
Känslan blir snart lite vemodig. Varför då?
– Jag tänker mig den när den spelas en midvinterkväll och man är lite full, dumpad eller kär. Och då uppstår något annat. Man står på tröskeln. Det kanske är nyårsafton och ett år har gått, eller så har nån fyllt år. Och man försöker bromsa tiden. Det finns ett stort vemod i de där ögonblicken. Något dubbelt med fyrverkerierna.
Du har kallat din remix för "And a 1,1,2,3" - varför då?
– Det anspelar både på den matematiska fiboncci-serien och på en favoritlåt av Jim O'Rourke men handlar också om remixens detonationer. Jag ville verkligen att det skulle explodera i den. Gå in i det pyrotekniska, i själva krutet, kemikalierna och metallerna och bjuda på det så att lyssnaren liksom får det i händerna. För att till slut låta musiken dö lite snabbt, som hos Händel, en tonsättare som är helt fenomenal på att berätta väldigt mycket på bara några minuter.