Det är dagen före premiär. Hela Teatro alla Scala är minst sagt elektrisk. På presskontoret skymtar stressade vålnader med flackande blickar, pressade av en anstormning från en rad tv-team som skall göra intervjuer och organisera en komplicerad direktsändning.

Vi drar oss tillbaka till vårt utlovade ”röda rum” bakom scenen. Det visar sig vara gult, långsmalt och försett med en stor Steinwayflygel. Mitt upp i tea­terns premiärnervositet utstrålar Nina Stemme lugn och säkerhet. Hon kommer precis från födelsedagsfirande i våningen ovanför. Guy Cassiers, normalt verksam på den flamländska prosascenen Toneelhuis i Antwerpen, gör sin opera­debut som regissör och fyller dessutom 50. Det firas med skumpa.

Nina förblir obeveklig. Inte en droppe dagen före en föreställning, lyder ursäkten från ett proffs som lyckas förena järndisciplin med varm utstrålning.

Mycket står på spel. Det är ett viktigt steg i hennes karriär. Som Brünnhilde i ”Valkyrian” har hon äran att inviga La Scalas opera­säsong. Ingen säger det rakt ut, men hon är föreställningens stora och nya stjärna. ”Valkyrian” är dessutom hennes första kompletta opera på La Scala, där hon som motpart har den bejublade Wagner­sopranen Waltraud Meier i rollen som Sieglinde.

– Det här är så stort. Öppnandet av La Scala är det största operatillfället i Europa. Det spelar ingen roll vad det är för produktion eller opera. Alla kommer hit, säger Nina och tillägger att hon redan längtar efter andra föreställningen ”då det börjar på riktigt”.

Inte det minsta nervös?

– Jo, det är klart, men det får man försöka använda. Det gäller att låta energin flöda och att vara koncentrerad. Vi har trots allt haft fem veckors repetitioner.

I ryggen har hon en prisad Valkyrian-Brünnhilde som hon gjort tidigare i år i San Francisco. Rollen är extremt krävande. Brünnhilde gör entré först i andra akten med det berömda och svåra ropet ”Hojotoho” som hon upprepar flera gånger.

– Det är ingen mjukstart och jag måste vara ordentligt uppsjungen. Det skall vara både ett glädjerop och ett stridsrop. ”Valkyrian” handlar om tjejer som gillar krig. Det är egentligen helknäppt, fast man ser inte mycket av det i operan. Ropet är jättesvårt att åstadkomma. Jag är inte klar med det än.

Nina Stemme är en ”soprano spinto” som sjunger i det högdramatiska facket. Men efter sitt stridsrop längre fram i samma akt när hon talar om för operans tenor Siegmund att han måste dö, då skall rösten plötsligt sjunka till en kontraalt. En vokal passage som hon jobbat med i åratal för att den skall sitta rätt.

Samtidigt som du nu på La Scala gör Brünnhilde sjunger du den mindre dramatiska och mer lyriska Sieglinde. Det är väl ganska unikt?

– Ja, men det förekommer. Jag lyssnar mycket på gamla föreställningar från Metropolitan. Astrid Varnay (ungersk-amerikanska född i Stockholm) var en jättestor Wagnersopran som debuterade som Sieglinde 23 år gammal. Två veckor senare blev föreställningens Brünnhilde sjuk och då gjorde hon den rollen.

– Jag har inte alls Varnays djupa röst, men hennes klokskap, medvetenhet och artisteri gör att jag ser henne som en förebild. Inte minst strävan att tränga in djupt i rollen. Det har jag också som mål, men det tar några gånger. Det här är bara min andra uppsättning, säger Nina och skrattar – ett kort och hjärtligt skratt som röjer hennes klingande Wagnermalm.

Först var Nina kontrakterad för att sjunga Sieglinde i denna uppsättning. Sedan ringde dirigenten Daniel Barenboim henne och frågade om hon ville byta. Det fanns troligen en tidigare tanke att Waltraud Meier skulle ha gjort Brünnhilde.

– Jag sa till Barenboim att jag skulle tänka på saken och sen sa jag ja. Efteråt tänkte jag ’Nina, men vad är det du gör? Sigelinde det är ju bara att promenera igenom’. Men det är inte jag. Jag vill ha utmaningar.

Två stora Wagnersopraner i samma uppsättning, kan inte det medföra problem?
– Jag hade bestämt mig för att jag och Waltraud skulle få en bra kontakt och så blev det. Jag visste ju inte om hon skulle känna sig hotad eller inte, men hon hade redan lämnat rollen när jag kom in i bilden. Hon är en otrolig artist som jag uppskattar högt.

Några glänsande stridsrustningar har inte valkyriorna i denna uppsättning. De svarta kostymerna, ritade av modeskaparen Tim van Steenbergen, har drag av 1800-tal.

Fallskärmskrinolin” kallar Nina den svarta klänningen med fyra meter livsfarligt långt släp som hon måste hålla reda på när hon tar ut svängarna i tredje akten i uppgörelse med fadern, guden Wotan.

Repetitionerna har varit avspända, tycker hon, trots att Cassiers inte har gjort opera förut. Han arbetar mycket i team och har tagit med sig många av sina belgiska medarbetare till La Scala.

– Det handlar om samarbete. Som sångare kan man ibland bli lite frustrerad och känna att man vill ha en dialog och tolka texten. Men det lämnar Cassiers till oss sångare. Ibland finns han som en hjälpande hand. Jag fungerar gans­ka bra med en sådan regissör.

Har du inga divalater? Det måste väl en stor sopran ha?

– Nja, ibland tar jag taxi. Men det har hänt att jag tagit spårvagnen till repetitionerna. Jag tycker det hör till som svensk. Några divalater behövs inte. Jag kan säga ifrån om det behövs och det vet folk. När de ser vilket temperament jag har på scen så förstår de nog att det kan slå till även privat.

Vad gör du efter att ha sjungit Brünnhilde i fyra timmar?

– Tack vare min familj är jag väldigt mycket mig själv så fort jag kommer av scenen. Tror jag i alla fall (skratt). Det svåraste är att kunna sova. Min adrenalinnivå är strax ovanför hårfästet. Dagen därpå är jag helt slut.

De italienska tidningarna hyllar föreställningen, framför allt Daniel Barenboims musikaliska ledning. Milanotidningen Corriere della Sera skriver: ”Nina Stemme är förställningens absoluta huvudperson och vi tror inte att det i dag finns någon Brünnhilde som kan mäta sig med henne.” Il sole 24 ore (ekonomitidning med mycket seriös kulturbevakning) skriver: ”Nina Stemme är en överraskning på La Scala; en klar sopran, en ung nästan flickaktig Valkyria. Magnifik.”

Dagen efter premiären har jag mejlkontakt med Nina. Uppsättningen fick 15 minuters applåder av premiärpubliken, som kastade in mängder med blommor på scenen.
Försiktigt och anspråkslöst skriver hon: ”Jag är överväldigad över att det gick så bra och tyckte dessutom vi tog föreställningen ett steg framåt. Hoppas det fortsätter så.”