För någon månad sedan var Jonna Löfgren en anonym 23-åring från Boden som gick på Musikhögskolan i Piteå. I dag är hon permanent trumslagare i 00-talets kanske största musikhajp alla kategorier, de skotska kritikerfavoriterna Glasvegas – bandet som för två år sedan i press på båda sidorna Nordsjön omnämndes som ”det viktigaste brittiska bandet i sin generation” och ”bandet som har förändrat arbetarkulturen i grunden.”

– Ja, så gick det, säger Jonna Löfgren på helt lugn norrländska i telefon från Glasgow.

Men hur?

– Under en lektion på Musikhögskolan i Piteå träffade jag producenten Andreas Dahlbäck (Anna Ternheim, med flera) som hade hört av en kille på skivbolaget Sony att Glasvegas sökte en ny trummis, och han tyckte att jag skulle söka. Och ja, så då gjorde jag det.

Hur går ansökningsförfarandet till i ett sådant här fall?

– Jag skickade in dvd:er där jag spelar och lite annat material och så åkte jag och träffade bandet under inspelningen av nya skivan i London, och … ja.

Och ja?

– Jag hade förberett mig på att få spela upp för bandet, men de hade tydligen redan bestämt sig. De ville mest bara träffa mig.

När blev det klart?

– I november. Det har verkligen gått jättefort alltihop.

Den förra trummisen, Caroline McKay, hade en ganska enkel men effektiv, bombastisk spelstil. Är det tänkt att du ska ersätta henne även vad gäller ljudbilden?

– Vad jag har hört så ville de bara ha en svensk tjejtrummis. De gillar att spela i Sverige och gillar landet väldigt mycket i stort, tydligen.

Men kommer du att förändra hur Glasvegas låter?

– Caroline hade hoppat av redan när skivan började spelas in så det är killarna själva som har trummat på den, och de har förändrat soundet genom att det nu används även bastrumma och hi-hat. Förut var det bara golvpuka, virveltrumma och cymbal. Så det blir lite annat stuk ändå. Det kommer passa mig skitbra.

Har du flyttat till Glasgow nu?

– Jo, jag bor på ett hotell här nu, och kommer väl att flytta hit permanent så småningom. Tror jag. Jag vet så lite ännu...

Allvarligt talat, hur känns allt det här?

– Det känns helt sjukt. För en månad sedan var man i Pite... nu sitter jag här.