Vid halv tio på lördagskvällen gick det då slutligen att andas på normalfart igen. Då hade skönsjungande Sibel jämte mer grovhuggna Nordman säkrat varsin plats i Globen.
Spänningen hade vid det laget varit hög i en timme och en halv. Att Nordman slog ut duon Johnson & Häggkvist fick nog mer än en soffröstare att sätta popcornen i vrångstrupen. Men just fåtöljfolket satte Nordman på Globenpiedestal! Hjältarna från 90-talet har rispat sitt signum djupt i folksjälen, det är en sak som är klar.
Några minuter i halv tio fick Sibel sitt efterlängtade besked - med långt skärt släp och en nalle krampaktigt i vänsterhanden tjöt hon av glädje över den väntande finalen.
I lördagskvällens första omgång slog Sibel ut E-type & the Poodles, Ola vann över Caracola, Nordman över nämnda duo och Suzzie Tapper över Thérèse Andersson. Av kvarvarande fyra vann alltså Sibel över Ola och Nordman över Tapper i semifinalen.
Så vad avgjorde i slutänden? Jo, det kan DN.se ge en fingervisning om. Håll till godo med en stor påse blandade syn- och hörselintryck, omskakat med en gnutta personligt tyckande.
Första omgången:
E-type & the Poodles mot Sibel
Pudelstänkaren "Line of fire", som artisterna själva kallar metal. Räcker eld, grådassiga t-shirts och lakritsremslånga skinnfransar för att det ska vara hårt? Nja. Schlager då? E-types bruna ögon tränger genom rutan, och samsången med den blonde är okej. Men kärlek är det inte.
Omdöme: Christer Sjögren kallar dem i ett omdöme "unika" och "goa". Men Globen torde klara sig utan dem.
Sibels "That is where I´ll go", så. Apropå bruna ögon, mums! Sibels kisar och glittrar och får på fall. Rösten som blandning av guld och myrra. Mindre är mer, helt enkelt - det pråliga släpet till trots. Lite krystade knäböj och armvinklingar, men hur enkelt kan det vara att stå helt ensam på scen!? Men rösten, hurra, rösten!
Omdöme: Hon klår femman grabbar med hästlängder. Stugfolket gillar säkert henne med. Eller? Globen!
Ola mot Caracola
Rätt störigt med John Farnham-kopian i början av Olas "Love in stereo". Ola har trista kläder, och bredden på körkvinnornas bälten får även en modedumbom att lyfta frågande på brynen. Mindre avgörande, förstås. Farnham igen, vad tusan? Kanske borde surroundsystemet kopplas in här på blaskans redaktion - för kärleken som pumpas ut i rutan klingar tamt i mono.
Omdöme: Om man inte gillar Caracola heller, då? Men låt oss köra vilt - Ola går inte vidare.
Caracolas "Smiling in love" är en svår nöt. Kul med färgglada kläder, och inga uppenbara rösttabbar. Glatt, javisst. Men svag utstrålning. Och så många nonsensord! "Oh, ah, oh-baba-doa, yeah oh..." i det oändliga. Klena love nerves? Som att de inte vågar stå för sin kärleksförklaring. "Vi klämmer in lite jamba-svamba så blir det inte lika skämmigt", liksom.
Omdöme: Äskar om ångerrätt! Ola vidare ändå, snälla!
Johnson & Häggkvist mot Nordman
Känns inte övertygande, att dessa två skulle vara kära i varandra. Men denna omsjungna enda kärlek, "One love" kanske är av en mer sakral art. Snygg kombo mellan Carolas gulstickade blåsa och Johnsons bruna mjukiskostym! Fjompigt med sammanflätade händer på slutet, fattar ändå vad ni vill.
Omdöme: Om inte Nordman stod på tur skulle det bli ett tveksamt svar. Men nu måste denna duo per definition gå vidare.
Nordman på scen. Ser man på, den häxbrända damen pallar med att dansa lite där i brasan - imponerande. Samtidigt sjunger fyrabarnspappan Håkan Hemlin tillsammans med Mats Wester på nyckelharpa oberört vidare med ärrad röst. Vet att Nordman är populär i mångas boning, men Globen kommer att bli denna duo långt övermäktig.
Omdöme: Bekväm seger för Johnson & Häggkvist, vågar inte sticka ut hakan med annat.
Thérèse Andersson mot Suzzie Tapper
Tror inte Europa är redo för den bisarra musikblandning som Thérèse framför. Kanske sångens multipla själ illustreras just genom att anderssonskan byter mick lite då och då. Rock möter opera och ut kommer en mäskbesudlad produkt. Fast de höga tonerna klarar hon förträffligt!
Omdöme: Nytt på schlagerscenen? Definitivt. Men en bakåtsträvare som en annan är inte redo.
"Jag fick en andra chans", sjunger den rutinerade bönan Tapper i sin "Visst finns mirakel". Hur visste hon att det skulle bli så!? Det undrar vän av ordning. Är hela tävlingen riggad, borde vi alla springa ut med facklor och avkräva de skyldiga ett svar?
Nej. Tappers lugna, ärliga uppsyn lugnar mig. Hon flackar inte med blicken såsom lögnare brukar göra.
Omdöme: Denna låt är, ärligt talat, inte schlagerämne för fem öre. Men vad göra - den träffar åtminstone något halvvitalt organ i utkanten. Anderssons låt träffar möjligen som en elak rikoschett.
Semifinalerna:
Sibel mot Ola
Sibel har allt för att komma svenskarna under skinnet. Hon borde klara Ola med råge och gå vidare till Globen. Densamme Ola låter för övrigt betydligt skakigare i detta kvällens andra framförande.
Suzzie Tapper mot Nordman
Tapper är att föredra i lurarna var som helst - på motionscykeln, i badet, på det introverta diskot, i sängen. Men mot Nordman står hon nog sig slätt om en Globenbiljett - dessa svartmurriga män fick ju folket att ge the Carola foten!
Kloka tyckare hade inför denna andra chans ryckt både en och annan hårtest i skuggan av den snärjiga gåtan: Skulle duon Carola och Andreas Johnson åka räkmacka till Globen på purt häggkvistskt renommé? Eller stämde det såsom viskats i elaka gemak - att folk har tröttnat på Carola? Och är de i så fall så in i bombens trötta på´na att Nordman kan bli Globenaktuell?
Japp, just så visade det sig vara. Kvällen, ärade läsare, snålade inte med spänning och överraskningar.