Det var som vid uppskjutningen av rymdskeppet Challenger 1986. Först explosivt uppåt, i ett hisnande dån. Så den oväntade explosionen. Därefter bara de långsamt bortdöende rökstrimmorna medan kapseln fördes mot det definitiva utslockandet vid kontakten med jordytan.

För snabbt gick det då Syd Barrett 1967 förde sin grupp Pink Floyd in i en oväntad och krängande omloppsbana. Gruppen frigjorde sig gradvis från den traditionella rocken och nalkades avantgardet. Utifrån en kombination av egensinniga popsånger med aviga texter och melodier, och därutöver vildsinta experiment i psykedelisk anda, intog Pink Floyd snabbt en förtruppsposition i Londons popvärld.

Barrett var kluven inför berömmelsen, tog gärna skydd bakom den flimrande ljusshowen men var samtidigt en karismatisk förgrundsgestalt, försedd med alla de attribut som hörde till Londons spjutspetskultur: brokiga kläder, vildvuxet hår, spegelklädd gitarr, droger och en aura av oförutsägbarhet.

Sex månader senare var det hela över, åtminstone för Syd Barretts del. Den andra juni, eller om det nu snarare var den tjugonionde juli (buden skiftar), försvann han, på flykt undan ett groteskt krävande turnéprogram in i ett skyddande drogrus som den här gången inte ville släppa taget. När han hittades var han inte längre densamme. De övriga gruppmedlemmarna – som gett upp sina studier för musiken – och hans envetna managers drev okänsligt på, och då debutalbumet ”The piper at the gates of dawn” blev en succé ökade trycket ytterligare. Barrett stirrade sig igenom tv-shower och ägnade sig under konserterna åt anarkistiska experiment, som att krafsa ett enda ackord spelningen igenom och vägra sjunga.

Efter några försök att släta över hans alltmer bisarra uppträdande uteslöts han ur den grupp han själv namngett. Två år och två soloalbum senare var hans låtskrivarkarriär över, och något år senare var det dags att dödförklara honom. Då var han tjugofyra år gammal.

Men till skillnad från hur det gick vid Challenger-olyckan så smulades inte farkosten sönder. Pink Floyd levde vidare, allt större och starkare med en av Barretts barndomsvänner, David Gilmour, som ersättare. Och även om popstjärnan Syd Barrett gick bort så levde hans kroppsliga hölje vidare, i form av den alltmer frånvarande Roger Keith Barrett. Runt honom odlades en kult som inte avtagit med åren. Tvärtom, myterna lever allt starkare. De har varit stoff som sånger byggt på och fått biografier att svälla – bland annat Julian Palacios poetiska biografi-berättelse ”Dark Globe: Syd Barrett & Pink Floyd” (Plexus, 2010), en utvidgad version av den bok författaren skrev för drygt ett decennium sedan.

I sin lika långa biografi ”Syd Barrett: A very irregular head” (Faber & Faber) föresätter sig Rob Chapman att göra en källkritisk granskning i avsikt att framhäva Barretts konstnärliga betydelse. En del rykten kan rensas bort, men lika många överlever prövningen. Exempelvis ägde det berömda sista mötet mellan Barrett och de forna bandmedlemmarna i Pink Floyd rum just under de märkliga omständigheter som myter vävs av.

På försommaren 1975 befann sig gruppen i Abbey Roads studio för att spela in den stora hymn som länge inledde de storvulna konserterna, eposet ”Shine on you crazy diamond”, som just handlar om Barretts tragiska livsöde. Då sångpåläggen granskades upptäckte medlemmarna en märklig person i studion: fet, skallig, med avrakade ögonbryn och en tandborste i handen. När besökaren till slut slog sig ner i närheten av mixerbordet och frågade om det snart var dags för honom att göra sina pålägg blev han igenkänd. Fler av gruppens medlemmar blev förkrossade. För, som det stod i det sista medlemsbladet i en av de fanklubbar som upplöstes då allt hopp var borta: det fanns ingen Syd kvar.

Hans syster Rosemary har i efterhand förklarat att den person som till fots återvände till födelsestaden Cambridge från London saknade all likhet med den briljante yngling som tolv år tidigare lämnat den. Han hade svårt att tala och fick svåra vredesutbrott. Charmen var som bortblåst.

Det som återstod var det intresse som han länge odlat före musiken och lyriken: målandet. I likhet med den sinnessjuke Carl Fredrik Hill brukade han göra en målning eller teckning om dagen, men vårdade sig inte mer om resultatet än att han tämligen omedelbart lät bränna alstren – dock efter att först ha fotograferat dem. Det gör att materialet för den utställning som just avslutats på Idea Generation Gallery i London är begränsat; men det visar ändå på en begåvning utöver det vanliga – och på ett konstnärskap som ännu inte fått sin personliga form.

I övrigt ägnade han sig åt ständiga renoveringar, som resulterade i att huset gradvis förföll, samt åt att cykla och dricka kopiöst med sprit. Han hade inga vänner, inte ens några flyktiga bekanta, och de få kontakter han hade med sina syskon innebar endast kortare meningsutbyten, aldrig inträngande samtal. När han för tio år sedan infann sig till systerns hus för att se den tv-dokumentär som handlar om hans liv blev han bara illa berörd: han tyckte alltsammans var ”för väsnigt”.

Rob Chapman placerar in Syd Barretts texter i en typiskt engelsk tradition. Den ömsom naturlyriska stilen man bland annat finner hos poeten John Clare (som ju också förlorade verklighetskontakten) utgör det ena ledet, det vimsiga och halvt surrealistiska sagoberättandet – företrädd av Kenneth Grahames ”The wind of the willow” – det andra. Men framför allt finns här en stämningskänslighet som också påverkade hans improvisationer och målande. Barretts sönderfall skulle enligt Chapman delvis bero på att han inte kunde hantera de följder som berömmelsen medförde och där det skoningslösa turnerandet och de ofta puerila promotion-inslagen sårade Barretts självbild och artistiska strävan.

En stor del av intresset kring Barrett kommer sig av att hans bana från storhet till galenskap var så brant. Dessutom är den lättdokumenterad. Här finns ett omfattande fotomaterial, där man kan följa Barretts rutschkana ner i mörkret. Fotot från färjan mellan Helsingör och Helsingborg – då han är på väg upp till den spelning i Stockholm som i dagarna ska återuppföras på Gyllene Cirkeln – är ett av de bästa (det pryder omslaget till Chapmans bok). Men vägen ner kan också studeras via Barretts egna texter. Från de tidiga Pink Floyd-sångernas anknytning till barndomstillvaron, över de senare låtarnas allt mörkare spektrum – med de outgivna ”Scream thy last scream” och ”Vegetable man” som skarpaste uttryck – till solosångernas allt naknare uttryck för isolering, saknad och hjälplöshet. Det är svårt att föreställa sig en mer gripande inblick i den sjuka själens sönderfall.

I en promotionfilm från december 1967 för den sista sång av Barrett som Pink Floyd gav ut, ”Jugband Blues”, ser man hur Syd sömngångaraktigt försöker läppsynka till den mosaikartade texten:

It’s awfully considerate of you to

think of me here

And I’m much obliged to you for

making it clear

That I’m not here

…

And I’m wondering who could be

writing this song

Sången kan naturligtvis,som Rob Chapman föreslår, ses som ett uttryck för den misstro mot rockkulturens ytlighet som fick Barrett att i sin sista intervju som Pink Floydmedlem utbrista att ”kommersiella hänsyn skadar rockmusiken”. Men det troliga är att han inte längre brydde sig, eller ens riktigt visste vad han gjorde. På många av de sånger som fyllde de två ojämna men bitvis briljanta soloalbumen handlar texterna om att sjunka igenom jorden. Naknast blir det i ”Dark globe”:

My head kissed the ground

I was half the way down treading

the sand

Please, please lift a hand

I’m only a person whose armbands

beat on his hands

Hang tall, won’t you miss me?

Wouldn’t you miss me at all?

Några år senare, då David Bowie och andra gjort egna tolkningar av Barretts sånger, bokades ny tid i studion, men då blev det bara meningslösa haranger. Barrett levde vidare som en legend. Television Personalities fick en hit med ”I know where Syd Barrett lives”, och det blev en märklig hobby att försöka få en bild av den skugga som gick omkring och påtade i en trädgård i Cambridge, tills han avled i juli 2006.