Malena Ernman vann en knallhård Melodifestivalfinal i Globen på lördagskvällen. Ingen särskilt stor överraskning, heller ingen helt väntad segrare. Men den reaktionen hade varit densamma egentligen oavsett vilken av de elva artisterna som hade vunnit.
Det var också charmen med tävlingen detta år. Melodifestivalen 2009 kändes öppnare än på länge, eftersom landets största musiktävling för första gången på tre år saknade de stora fixstjärnorna och solklara favoriterna. 2006 var det Carola. 2007 var det The Ark. 2008 var det Charlotte Perrelli. Även om den trion alla utmanades av konkurrenterna mer än man nu minns så var känslan hela tiden att de i slutändan ändå skulle vinna.
I år? Man kan givetvis argumentera för att till exempel Måns Zelmerlöw motsvarade ovanstående förhandsfavoriter, men då övervärderar man en ung artist som bara hade ett tidigare festivaldeltagande bakom sig och heller inte är en artist med en redan stor egen publik som The Ark.
Och även om Zelmerlöw, tillsammans med vinnaren Malena Ernman och Caroline af Ugglas, nämndes mycket i förhandssnacket så var känslan inför finalen att så många som sex, sju bidrag alla skulle kunna vinna den där biljetten till Eurovision Song Contest i Moskva i maj. Vilket givetvis är att föredra, en tävling som känns avgjord på förhand lockar inte lika mycket.
Ambitionen att få ett så jämnt och brett startfält som möjligt kan de festivalansvariga ta med sig till nästkommande år (snarare än det misslyckade försöket med en internationell jury, vars enda egentliga påverkan på tävlingen blev att de skickade ett bidrag som folket redan röstat bort till Globenfinalen). Lyckas de hitta en liknande blandning till nästa år är mycket vunnet.
Tidningsrubrikerna och tv-inslagen blir kanske något mindre och färre. Artister som Molly Sandén, Malena Ernman och Agnes är inte vandrande mediecirkusar på samma sätt som Carola eller Perrelli. Men det blir en mer oviss och spännande tävling.