Technomyten landar när publiken flyger

Mathew Jonson hinner precis ställa in de sista detaljerna på det mixerbord han senare ska använda innan vi blir utfösta från Teatron, Stockholms nya technoklubb. Först ska lokalen användas för ett julbord. På kvällens fest ska Jonson spela klockan halv två och han tror inte sina öron när han får höra att lokalen stänger så tidigt som tre. Det är tidig onsdagkväll, vi står på Hamngatan.

Mathew Jonson är här för att spela live, något han gör nästan året runt. Hans techno är av den utdragna, hypnotiska typen, med stora, enkla riff, och har gjort honom till en av stjärnorna på den technoscen som de senaste åren kallats "minimal". Utan att någonstans bli nedsprungen av autografjägare spelar han för små fickor av fans världen över. I går Mallorca, i dag Stockholm, i morgon Bukarest.

- Jag ser det som att jag springer ett maratonlopp, säger han. När jag väl är ute spelar det egentligen ingen roll hur många erbjudanden jag får. Om de betalar tillräckligt brukar jag fortsätta.

Jonson började, som många av sina kolleger, med att göra musik för ett fiktivt dansgolv. Han berättar om hur det var att sitta i den lilla staden Penticon, fem timmar från Vancouver, och hitta ljud på en enkel sequencer, när han egentligen skulle öva vid ett piano på andra sidan rummet.

- Jag kände knappt till techno förrän jag var sjutton. Det var nog 1994 som jag var på mitt förs­ta rejv. Derrick May spelade i en fabrikslokal i Vancouver och polisen försökte ta sig in. Det snöade utanför, men inne var det extremt varmt eftersom de inte kunde öppna dörrarna. Jag kommer ihåg den stunden, när jag förstod hur man mixade skivor, att det inte nödvändigtvis handlar om sättet man arrangerar poplåtar på, utan att det lika gärna kan handla om själva energin och de känslor som en dj använder sig av. Att det kan handla om något linjärt i stället för en låt. Det var otroligt.

Som svensk förstår man känslan av att fascinerat titta in på en större scen. Här är vi snabba med att plocka upp trender, bra på att glorifiera ställen som inte är hemma. När techno återigen blivit hippt är det inte Stockholm som svenskar längtar till, utan Berlin. Samtidigt som musiklyssnande blir mer och mer oberoende av vilken plats du är på, bara du är framför en dator, så blir den rätta platsen, att verkligen vara där, något mer exklusivt. Inom en musikstil som techno, med dess extrema krav på bra ljud, musikalisk kontinuitet och en kollektiv stämning på dansgolvet, blir sammanhanget kanske extra viktigt. Ibland känns det nya svenska technointresset som en lång Golgatavandring, där unga personer klädda i konstiga scarves pryglar varandras ryggar för att Stockholm inte är Berlin, Malmö inte Detroit och Göteborg är väldigt långt från London.

Vissa veckor i vinter har svenska städer haft på papperet lika bra bokningar som technons huvudstad. Ändå är "Nästan som i Berlin!" fortfarande det bästa betyg de kan få. För därifrån kommer myten.

Den senaste byggstenen är dokumentären "Feiern", med undertiteln "Don't forget to go home", där filmskoleeleven Maja Classen försöker fånga stadens klubbkultur. Filmen är omdiskuterad i Tyskland, på grund av den bild den ger av technoscenen som en orgie i droger och sex. Ricardo Villalobos, minimalscenens svar på Pete Doherty, pratar in i kameran om hur frekvenserna i olika minimalistiska låtar gör techno till något religiöst samt det fantastiska i när ett rum fullt av människor har tagit samma drog.

"Feiern" har en svidande melankoli, som i sin uppvisning av scenens baksida (heroin, hiv) ändå är precis så bitterljuv att allt känns lockande. Det är samma förpackande av en myt som i alla tider gjorts av världens klubbscener (man gör det dock oftast tio år i efterhand). Classen säger över telefon att hon bara är en filmare, som ser på det hela utifrån och låter kameran vara subjektiv. Klubbandet hon skildrar har "ingenting fejkat, men allt är för stunden".

- Jag blev väldigt förvånad över vad jag fann. Smarta, stadgade människor, med bra jobb, som reflekterade mycket över vad de gjorde, men samtidigt riskerade livet genom att hämningslöst sätta på varandra i Berghains källare.

På Teatron i Stockholm, där man varken ser sex eller droger, sitter Mathew Jonsons manager i ett hörn och är arg på Feierns klyschiga bild av technolivet. Hon håller med om att det här bara är den klassiska rockmyten, anpassad för vår tids unga.

Men var finns då scenens kärna? Managern börjar prata om att Mallorca, där de var i går, är mycket bättre än partycentralen Ibiza. "Mycket mer avslappnat." Jag säger att ön mest är ett chartermål för oss svenskar. Hon säger att sushin i och för sig var otroligt dålig.

Vi byter ämne.

Samtidigt står Mathew Jonson lutad över sin maskinpark, utformad så att han kan skapa stora delar av musiken på plats, vilket är ovanligt i den dj-centrerade technovärlden. Tidigare har Jonson förklarat att han inte längre har en idealiserad bild av scenen, "jag blir uttråkad av minimal techno i dag". Han har varit överallt och hittar inga gemensamma drag, känner inget av det okända längre. Det som finns kvar är olika klanger, "ljudens färger", och de korta ögonblick när allt fungerar på dansgolvet.

- När jag spelar live tänker jag ofta i fysiska termer. Jag försöker hitta känslan av att ramla, eller av att flyga. Jag måste improvisera mig ur förväntningarna folk har när de kommer till en klubb. När publiken är helt med, men samtidigt vet att saker kan gå hur som helst Det är inte varje kväll det händer, men det är hela poängen.

Jonsons skivbolag Wagon Repair döptes när han för första gången spelade sin låt "Marionette" för kollegan Graham Boothby. Boothby utbrast "this will fix your wagon!", ett luddigt uttryck som kan anspela på effekten av en drog, eller känslan av att något annat har möblerat om ens huvud.

En ganska lugn onsdagkväll, lagom sent i den eviga småstaden Stockholm, smyger Jonson in "Marionette"-melodin över dansgolvet, som lyckligt skriker tillbaka. Plötsligt är det leenden överallt. För en kort stund ser alla ut att förstå precis vad Graham Boothby menade: känslan av att myten för en gångs skull landat precis där du står.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut