Sällan har fler varit med om att göra fyra personers arbete. Det fysiska bandet är åtta man, till det kommer en kör på fem och sex stråkar. Samt en barnkör och en gospelkör, fler än tjugo vardera. Och så gästartisterna då, nästan hela uppsättningen från albumet "Demon days". Sammanlagt sisådär en åttio människor på scen. För att framföra ett simpelt popbands senaste skiva.
Fast The Gorillaz är inte vilket popband som helst. Till att börja med är de inte levande människor, utan fyra tecknade figurer skapade av samma Jamie Hewlett som gjorde seriefiguren Tank Girl på 80-talet. Vilket redan från början är att bryta mot popvärldens högt ställda krav på autenticitet, att oavsett vad man bjuds så är det en ärlig representation av de aktuella individerna. Sen kan det gälla Backstreet Boys, Morrissey eller vem som helst.
Någon har redan hunnit påpeka att denna konsert kan ses som både den mest genuina och den mest fejkade Gorillazkonserten någonsin. Eftersom de tecknade figurerna denna gång inte medverkar på scen - förutom att de flimrar förbi på den stora videoskärmen ibland. The Gorillaz har spelat live förut, men då har de levande människorna varit dolda och det "egentliga" bandet stått i förgrunden, i tecknad form.
Nu är halva bandet på plats i form av två dockor, som sitter i en loge ovanför scenen och babblar lite före showen (före förbandet - som är en gammal, tecknad Daffy Duck-film) och viggar applåder efter. De deltar inte i själva konserten.
Just i kväll kommer de dessutom att vara frånvarande, eftersom det tecknade Gorillaz då ska framträda på MTV:s prisgala i Lissabon, där de bland annat är nominerade som bästa grupp. Och hur skulle det se ut om de var på flera platser samtidigt? Inte realistiskt, eller hur.
Sådana detaljer är lika fåniga som fascinerande. Och The Gorillaz är ett projekt där man gärna frossar i den typen av finsnickeri. Ta bara den bonus-dvd som medföljer den dyrare, begränsade upplagan av "Demon days". Där man inte bara kan kika på den tecknade videon till förstasingeln "Feel good inc", utan också ta del av en "dokumentär" om inspelningen. Där frontfiguren 2D förklarar hur lite han hade sovit och hur bakfull han var vid inspelningstillfället. En liten bonusfilmsnutt visar hela bandet på en gräsmatta i en inspelningspaus, där de berättar hur mycket de avskyr videoinspelningar. Och en myndig röst förkunnar att The Gorillaz är bandet som ska rädda oss från "konstgjord pop".
Till 2007 är nu en världsturné inplanerad. Där The Gorillaz ska framträda som tredimensionella animationer. Där varje konsert ska varieras för just det landet, den staden, den scenen. Där en story med bråk, turnétrötthet och "nä fan, nu slutar jag" är inbyggd. Och där det givetvis kommer en turnédokumentär efteråt.
Om musiken kommer att framföras live eller vara förinspelad är dock inte klart. Vilket märkligt nog inte alls är det väsentliga i sammanhanget.
I Manchesters operahus är det dock livemusiken som är hela poängen. Eftersom de egentliga frontfigurerna är frånvarande. Ändå står bandet i kulisserna, skuggade av färgskärmar som ger hela scenen en lätt kitschig 60-talskänsla. Sångaren och förste idégivare Damon Albarn sitter vid ett piano i mitten, fullt synlig men bara som silhuett. Först i extranumren reser han sig och går ut i rampljuset.
Vilket bäddar för en storartad effekt varje gång en gästartist kommer ut på scen för ett litet inhopp: Neneh Cherry, Ike Turner, Roots Manuva, De La Soul, Shaun Ryder. Var och en för med sig ett strålkastarsken som ter sig extra tydligt i kontrast mot bandet, och deras - på skivan - rätt blygsamma inhopp blir nu dramatiska, applådknipande höjdpunkter.
Riktigt öronbedövande blir bifallet när Manchesters egen, luggslitne Shaun Ryder står på scen, med rakad skalle och huligankläder. Han gör inte mycket, egentligen, men då om inte förr förstår man hur mycket en smula scennärvaro kan göra för en helhetsupplevelse. Detsamma kan för övrigt sägas om den guldklädde Ike Turners rock n roll-klyschiga pianosolo eller De La Souls högtrycksrap i slutet av "Feel good inc".
Men det är fortfarande Damon Albarn som sjunger det mesta, också när det står gästartister på scenen.
The Gorillaz är framför allt hans lekstuga. Det kanske inte var så tydligt på debuten, men "Demon days" är så präglad av hans karaktär att man kunde se albumet som hans första egentliga soloskiva. Där allt det uppmärksammade korsandet av stilar - dub, hiphop, electro, stråkar, garagerock - ändå mest blir till variationer i hans egen, urbrittiska Kinks-pop.
På så sätt kan man se honom själv som den svagaste länken i The Gorillazekvationen. Hans musik låter ju faktiskt inte som om den har skapats av fyra tecknade figurer, varav en är en tioårig japansk tjej och en annan en tjock, svart trummis i hiphopkeps.
Men man måste imponeras av hans sätt att inte göra vad som förväntas av en engelsk popstjärna på väg in i medelåldern. Jämför man med Oasis, som han i Blur var främsta konkurrent till för tio år sen, blir skillnaden extremt tydlig. Där Oasis fortsätter att göra i stort sett samma musik, olika inspirerad beroende på dagsformen, har Damon Albarn styrt sitt Blur åt så många olika håll att det kan vara svårt att hitta två beundrare som är överens om vilken av gruppens perioder som är den främsta.
Dessutom har han gjort en västafrikansk skiva, startat ett skivbolag för udda musik, drivit en bar på Island - samt startat ett virtuellt popband. Bland hans nu aktuella projekt finns en musikal med National Theatre, ett samarbete med Pekingoperan och hans första konventionella soloalbum. Först efter det kan det bli tal om en ny Blurskiva.
Själv talar han nu gärna om hur skönt det är att slippa vara popstjärna och frontfigur i ett topplisteband. Och om The Gorillaz först kunde ses som ett udda sidoprojekt håller det nu på att bli en möjlig huvudsak. Åtminstone säljer de bättre än vad Blur någonsin har gjort. Sex miljoner av debuten och tre hittills av uppföljaren. Och publiken är till stor del unga kids som normalt inte skulle ägna särskilt stort intresse åt experimentell indiepop från England.
Själv är jag inte alldeles övertygad av The Gorillaz musik, jag tycker att den ibland har lite för svårt att komma till saken och att Damon Albarns temperament är lite för stillsamt för den färgsprakande samtidskrock han vill åstadkomma. Men konceptet är lätt att bli kär i, och engångsprojektet när den senaste skivan spelas (alla låtar, i tur och ordning) fem kvällar för lika många utsålda operahus är både kittlande och väl genomfört. Till och med konsertprogrammet är numrerat, med blyerts.
Själva musiken är faktiskt bara en del av alltsammans.